4 september 2026

  • Vecka 36

    Det är nio dagar kvar till valet, och högersidan knappar in. Det var ju väntat – många väljare återvänder ”hem” när det är dags för val. Det är fortfarande plågsamt för mig som livslång moderat att släppa taget om partiet. Men igår dök det upp tre trevliga centerpartistiska dörrknackare, och de blev i alla fall glada när jag sa att jag förmodligen skulle välja dem.

    Valet handlar för många av mina borgerliga vänner långt mindre om de vanliga höger-vänsterfrågorna och långt mer om grundläggande värderingar som yttrandefrihet och religionsfrihet.

    Vi verkar ha hamnat i tre olika läger. Några röstar på vänstersidan och håller för näsan, några röstar lika motvilligt höger och några har kommit fram till att SD faktiskt inte är så farligt längre.

    Jag tillhör ju den första gruppen. Och om jag var tveksam i början av året blir jag alltmer övertygad för varje dag om att jag fattat rätt beslut.

    Richard Jomshof, nu polisanmäld av Näthatsgranskaren för hets mot folkgrupp, ägnar valrörelsen åt att hetsa mot Sveriges muslimer, och vill samtidigt gärna bli demokratiminister. SD går till val på förbud mot muslimska sjalar – men inte övriga – på allmän plats.

    Samtidigt fortsätter myten om att muslimer snart blir så många att Sverige förvandlas till ett kalifat att vandra runt i Internets undervegetation.

    Runt en miljon svenskar kan sägas ha muslimska rötter, men bara runt trehundratusen kallar sig idag muslimer, och av dem har nittiotusen besökt en moské det senaste året. Myten om det muslimska övertagandet behöver mötas med fakta, men den är seglivad.

    I veckan beskrev Svenska Dagbladets ledarsida lite tillspetsat hur arabisktalande väljare som pratar politik med varandra är ett hot mot demokratin. Och så kom nästa steg i morse. En trettonårig flicka hade blivit knuffad av sin elsparkcykel av en främmande man som kallade henne “jävla muslimjävel”.

    Det är svårt att se den politiska utvecklingen och den här sortens hat som helt frikopplade från varandra. När en religiös minoritet gång på gång pekas ut som ett samhällsproblem flyttas gränserna för vad som uppfattas som normalt.

    Det är därför religionsfriheten har blivit en av mina viktigaste valfrågor.

    Veckans texter

    30 aug · Hur orkar du? — tjugo års erfarenhet av diskussioner på nätet, vilka som är värda tiden och vilka som inte är det.

    1 sep · Svenskt kalifat — hur många muslimer finns det egentligen i Sverige, och vad betyder “muslim” när man försöker räkna?

    2 sep · Desillusionerade moderater — om allmänborgerliga väljare som fortfarande känner sig borgerliga men inte längre vet var de ska lägga sin röst.

    3 sep · Arabiskt hot mot demokratin — om varför det blir ett demokratiproblem när muslimer diskuterar frågor som berör muslimer.

    4 sep · Jävla muslimjävel! — om muslimhatet från politiken och vad som händer när en minoritet görs till legitim måltavla.

    På återhörande nästa fredag.

  • Jävla muslimjävel!

    “Jävla muslimjävel!”

    Hon är tretton år och en okänd man knuffade henne av elsparkcykeln så att hon for in i en påle.

    Dit har muslimhatet från högerpartierna tagit oss. Legitimiseringen av muslimer som måltavla. Utpekandet av dem som roten till allt ont. Richard Jomshofs vedervärdiga retorik om hur muslimer kan sluta vara muslimer, och Ebba Buschs hetsande runt slöjor.

    Jag försöker undvika att dra paralleller till Tyskland – Godwins lag, ni vet – men likheterna är så slående, hundra år senare. Hatet mot muslimer från makthavare har uppenbarligen givit Sveriges rasister ett frikort att misshandla flickor.

    Igår skrev jag om Christer Sfeir, som ser ett demokratiproblem när muslimer anser att hotet mot den egna gruppen är en viktigare valfråga än vård, skola och skatter. Tänk er den artikeln i en tysk tidning för hundra år sedan. “De får inte väga in hotet mot sin folkgrupp när de bestämmer hur de ska rösta!”

    Jag är tacksam för Näthatsgranskaren som har polisanmält tretton inlägg av Jomshof för hets mot folkgrupp. Men även om han blir dömd lär han bli minister om de vinner – Sverigedemokraterna brukar ha högre tolerans för kriminalitet när det gäller de egna.

    Tove Lifvendahl skrev nyss att demokratin överlever oavsett vem som vinner. Men när en blivande regering har som målsättning att införa särlagstiftning i syfte att trakassera muslimer – som förbud mot sjal på allmän plats om den är muslimsk, men inte, vad jag hittat, om den är judisk eller kristen eller om man bara fryser om öronen, och SD-förslag om att stoppa moskébyggen utan motsvarande krav på andra religiösa byggnader – då har vi börjat ta steg bort från demokratin.

    Som ~1926.

    Och vi har sett hur fort det kan gå sedan.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Rasism · Religion


    Följ diskussionen på Facebook: