När jag frågar dem av mina IRL-vänner som varit allmänborgerliga hela livet hur de tänker inför valet hittar jag tre grupper.
Den jag tillhör, som desillusionerat känner att vi måste rösta fram en sosseregering vi inte alls vill ha.
De som likaledes desillusionerat hamnar på andra sidan staketet, eftersom sakfrågorna tar över.
De som säger ”äsch, SD har sina poänger och de är inte så läbbiga som de var förr”.
Nu är förstås inte mitt vänkluster representativt för moderater i stort, och det är inte så många jag frågat, men det är intressant att se att den tredje gruppen är klart minst. Vi i de första två grupperna, som tvingas hålla för näsan, verkar utgöra den breda massan.
Och jag kan inte låta bli att tycka att det är så synd att L valde muslimhetsarpartiet. Hade de bara sagt nej till en regering med SD hade nog inte bara jag givit dem min ledsna röst. Och de hade imo överlevt valet och kunnat ställa tuffa krav på en S-regering.
Det jag tycker är bra är dock att medan KD, SD och delvis L i denna valrörelse gått all in vad gäller muslimhatarretoriken har M i huvudsak hållit sig lugnare. Enstaka politiker har hakat på, men jag behöver ingen skämskudde på grund av retoriken från centrala håll, annat än i undantagsfall. Det är inte partilinjen som är mitt övergripande problem, utan sällskapet.
Och det ger hopp för framtiden. Efter detta val hoppas jag M kan komma tillbaka som alternativet för Sveriges allmänborgerliga som måhända inte står upp för svensk religionsfrihet fullt ut, men åtminstone inte hyperfokuserar på att jävlas med Sveriges muslimer.
Fler artiklar:
Svensk partipolitik · Samhällsdebatt · Valet 2026
Lämna ett svar