
Så jag hoppas nu på en Alliansregering, och här tänker jag berätta varför.
Först och främst vill jag klargöra att min inställning har väldigt lite med sakfrågor att göra. Riksdagen ser ut som den gör, och det är där det mesta beslutas. Jag tror med andra ord inte att politikens innehåll blir så mycket annorlunda oavsett vem som är statsminister.
Istället handlar regerande om individer – dvs vilka personer som ska representera Sverige och leda våra departement.
Någon skrev att "Sverige har styrts med Sverigedemokraternas stöd i fyra år och det har gått bra", och om det har vi alla olika uppfattning, men jag röstade ju på Moderaterna för fyra år sedan, så jag vill förklara varför jag gjorde det då, och varför jag inte gjorde det i år.
Det har gått sexton år sedan Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen, i det enda val i modern tid där Moderaterna fick över 30 procent av rösterna. Det var lätt för mig att vara Moderat då. Jag stod bakom i princip allt partiet stod för, inklusive beslutet att inte "samtala" med dem. Jag stod även bakom decemberöverenskommelsen – i början – men sedan märkte jag efter hand hur den gav Sverigedemokraterna en martyrstatus och retade upp många andra borgerliga, och det var en faktor som till slut fick mig att ändra uppfattning. En annan var en gnagande oro för hur Sverige skulle komma att styras framöver. Ett parti på sex procent kan man strunta i, men inte när det började dra upp mot tjugo.
2018 valde Sverigedemokraterna att rösta på Ulf Kristersson som statsminister utan motkrav, men Centerpartiet och även Liberalerna (svårt att tro idag) röstade ner honom. Det tyckte jag var skrutt. Mindre för att det resulterade i en socialdemokratisk regering – mer för att då började jag se vad som var på väg att hända. Även människor som delade min syn på Sverigedemokraterna började tycka att Centerpartiet och Liberalerna var fjantiga och att det gått för långt. Jag hade då kommit fram till att det måste gå att göra upp med dem i frågor där man tycker lika, och det hade varit ett perfekt tillfälle att testa den teorin när det bara skilde några få mandat mellan Alliansen och “de rödgröna”. Men när Moderaterna och Kristdemokraterna och så småningom även Liberalerna insåg att på grund av Sverigedemokraternas storlek och Centerpartiets ovilja att ge dem något inflytande öht skulle man aldrig mer kunna regera blev konsekvensen Tidöavtalet.
Jag röstade på Moderaterna 2022 i en förhoppning att samarbetet inte skulle bli så mega-tight som det dessvärre blev, och varje gång sedan dess jag sett gemensamma presskonferenser har jag dött en smula inombords. Inte så att jag ångrar mig. Det var värt ett försök. Men jag är fortfarande kvar där jag var för åtta år sedan. Vi kan inte ha beröringsskräck. Vi måste kunna göra upp med dem precis som med alla andra partier. Men vi ska inte försvara dem och låtsas att deras retorik är acceptabel. Jag vill egentligen inte se mittenregeringar. Jag anser att vår svenska “tradition” där ibland Moderaterna, ibland Socialdemokraterna regerar har tjänat oss väl. Den förlorande sidan slickar såren, lyssnar på folket och kommer igen fyra eller åtta år senare med en spetsad politisk agenda.
Därför hoppas jag, precis som 2018, att Centerpartiet väljer Alliansen. Ge Sverige en chans. Gör upp med Sverigedemokraterna där man tycker lika, med Socialdemokraterna där man inte gör det. 2024 tyckte en fjärdedel av alla moderater hjärtligt illa om Sverigedemokraterna, se bild. Det ger mig hopp.
Och till alla er vänsterut som blir superbesvikna på mig: Gör detta tankeexperiment. Fuska inte. Följ med hela vägen: Tänk er att det verkligen var sant att Vänsterpartiet var antisemiter. Återigen: Jag har försvarat dem massor, så detta är bara en hypotes. Inte bara enstaka individer på “reservplatser” utan ledningen, och de är på väg att utgöra en femtedel av Riksdagen. Du vill se vänsterpolitik, men du avskyr deras retorik och hur judehatet genomsyrar deras politiska förslag.
Vad gör du?
Röstar borgerligt och helt emot dina värderingar eller litar på att Socialdemokraterna eller Miljöpartiet kan förhandla med Vänsterpartiet utan att plocka upp deras antisemitiska förslag?
Jag är inte centerpartist. Jag är i själ och hjärta moderat, och jag hoppas partiets flört med muslimhatarpartiet kan upphöra om Centerpartiet bara kan tänka sig att släppa det benhårda kravet på att låtsas att Sverigedemokraterna inte finns alls, så att vi kan komma tillbaka till normalläget.
Fler artiklar:
Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026
