MIFF (Med Israel för fred) är i farten och halmgubbar sig, och eftersom jag sett detta påstående ett antal gånger senaste veckorna är det dags med en rätt simpel debunk.
”Israel kan inte begå ett folkmord i Gaza eftersom folkmängden ökat sedan 1948.”
De hashtaggar detta med både #sanningen och #fakta, för säkerhets skull.
Vad de flesta däremot hävdar är att Israel ägnat sig åt etnisk rensning av palestinier sedan januari 1948, dvs 4½ månad innan landet skapades. Inte hela tiden – det har funnits kortare perioder av mer restriktiva ledare, men sett över tid.
Etnisk rensning innebär i huvudsak fördrivning, men med mord som sekundär metod för att bli av med folkgruppen ifråga, till skillnad från folkmord, där avsikten är att utplåna den ”helt eller delvis”.
Och vill man ha siffror* som visar detta är det enkelt:
Så sammanfattningsvis: Påståendet ”det kan inte vara folkmord eftersom befolkningen ökat sedan 1948” är en halmgubbe, eftersom mycket få hävdar att folkmordet skulle ha pågått i snart åttio år. Frågan är om MIFF inte begriper detta eller om det är en medveten strategi att vilseleda.
*Jag räknar inte s.k. Arab Israelis som palestinier här.
Du vill att jag ska sluta säga ”folkmord” och ”tortyr”.
Det finns ett kanonbra sätt.
Säg till Israel att släppa in FN och internationella journalister i Gaza! Att sluta stoppa läkare från att åka in för att de tillhör en organisation vars läkare uttryckt sig kritiskt om dem.
Det är det enda jag begär. När de väl räknat alla överlevande och konstaterat att de enda som dog var soldater, förutom några enstaka barn som råkade stå i vägen vid fullt legitima bombningar av sjukhus och skolor eftersom Hamas hade raketbaser på skolgårdarna, och när FNs experter fått utreda krigsbrott i samtal med palestinier och IDF-soldater och konstaterar att nope. Det kanske var ett litet minikrigsbrott här och där, men i stort finns alla 2,2 miljoner Gazabor minus soldaterna kvar i livet – den dagen lovar jag att jag ska be om ursäkt till hela världen för mina folkmordsanklagelser.
Den dag FN eller andra oberoende organisationer får komma in Israels fängelser med läkare och kan prata med och undersöka fångarna, och den dag kropparna till de barn och unga vuxna som bara råkat dö knall och fall av sig själva i fängelserna återbördats till deras familjer och vi kan konstatera att inga spår efter elchocker, slag, hundbett, skador från föremål uppkörda i ändtarmen, brutna revben eller krossande händer finns på vare sig levande eller döda – den dagen kommer jag att be om ursäkt på mina bara knän för tortyr- och våldtäktsanklagelserna.
Tänk vad bra det kommer att kännas för dig! Inte bara jag, utan hela Palestinarörelsen kommer att stå där med våra byxor vid knäna och dumstrutar på huvudena! Allt du drömt om i dina evighetslånga poster och tweets kommer att uppfyllas.
Det enda du behöver göra är att rösta på politiker som driver kravet att journalister, FNs utredare och läkare ska släppas in i Gaza och fängelserna och propagera för att det ska ske.
Sedan upphör tortyr- och folkmordsanklagelserna direkt!
Visst. Vi har fortfarande kvar apartheiden på Västbanken, fördrivningen, stölderna, våldtäkterna, skjutna sjumånadersbäbisar och all den övriga etniska rensningen. Men du slipper åtminstone höra ”folkmord” och ”tortyr” stup i kvarten.
Hind Rajab var 5 år och 8 månader gammal när hon dog. Hennes position på rad 5 918 innebär att 5 917 barn yngre än henne dödades i kriget. Första namnet i tabellen är Waad Sabbah, som dödades sex veckor efter Hind. Hon och 17 andra nyfödda dog inom sina första 24 timmar. Etthundrafemton barn dog innan de fyllde en månad. Totalt 1 054 barn dog före sin första födelsedag.
Jag skrev igår om de många som hånat dödssiffrorna från Gaza med ett ”jaså du tror på Hamas”. Och häromveckan gick Israel ut och godtog Hamas’ officiella siffror, vilket de faktiskt även historiskt har gjort.
Så många har menat att Hamas’ ledning har suttit och bara gapat ur sig random siffror genom kriget, men så har det aldrig varit. De har rapporterat namn, kön, ålder. Det var så påven i augusti förra året la sju timmar på att läsa upp namnet på vartenda mördat barn. Idag hade han nog behövt ett par timmar till, minst.
Nästa påstående är att femtiotusen av dessa var soldater – eller ”terrorister” – som de hellre säger. Och jag säger som förut att ska man kalla palestinska soldater för ”terrorister” på grund av deras krigsbrott ska även israeliska göra det. Båda eller ingen.
Denna siffra har de räknat ut genom att missförstå en artikel om änkepension. Gazas hälsoministerium har tyvärr inte fört statistik över antalet soldater vs övriga, men vi vet att 46 procent var kvinnor och barn. Av de återstående vuxna männen var förstås långt ifrån alla soldater.
Av de registrerade dödsfallen är 20 876, cirka 30 procent, unga flickor, tonårsflickor och kvinnor. Ytterligare 3 220 var 65 år och äldre, inklusive det sista namnet på listan, Tamam al-Batsh, som var 110 år när hon dog.
De döda som räknas är alla kända, och alla har dött en våldsam död. De som svultit ihjäl eller dött för att de inte fått vård är inte med. De som ligger under rasmassorna är inte med. Finns det fel? Naturligtvis. Men experter som tittat på listorna tror att det handlar om runt en procent.
Rekommenderar alla att läsa och spara Haaretz’ artikel, som jag citerar ur här, och om ni vill se den tvåtusen sidor långa listan över döda kan den laddas ner därifrån.
Jag har inte orkat.
Hur de döda räknas – ur artikeln:
Det finns två vägar genom vilka en person kan föras in i listan.
Den första, och vanligaste, står för cirka 80 procent av fallen. En person dödas, kroppen samlas upp eller dras ur spillrorna och transporteras till ett sjukhus. Familjen anländer, identifierar den avlidne och lämnar namn och ID-nummer till hälsoministeriet.
Varje 24:e timme lägger vi till nya uppgifter””, säger al-Wahidi. ””Vi verifierar med sjukhusledningarna att det verkligen är fall som endast involverar våldsamma dödsfall relaterade till kriget.””
Den andra vägen gäller ungefär 20 procent av de döda. I dessa fall dödas och begravs en person av familjemedlemmar utan att föras till ett sjukhus. Familjen rapporterar sedan dödsfallet via ett onlineformulär. Fallet hänvisas till en rättslig kommitté som avgör om dödsfallet var våldsamt.
Vi lägger inte till namn automatiskt. Vi inrättade en kommitté ledd av en domare och med representanter från hälsoministeriet, åklagarmyndigheten, justitieministeriet och den allmänna utredningsavdelningen”, förklarar al-Wahidi. ”Kommittén granskar bevisen och verifierar att den rapporterade händelsen verkligen inträffade.”
Han säger att kommittén också kontrollerar om den avlidne hade ett medicinskt tillstånd som direkt kunde ha orsakat dödsfallet. Familjer måste tillhandahålla bevis på en våldsam död, såsom fotografier av kroppen och graven, bevis på en attack vid relevant tidpunkt och plats, bekräftelse från sjukhus på att det fanns andra offer för samma händelse och mer. Först efter att kommittén godkänt ärendet får familjen ett sms som gör det möjligt för dem att få ett krigsrelaterat dödsintyg.”
Det är en fråga jag fått många gånger – särskilt när jag hänvisar till antalet döda.
Ja.
Jag har skrivit detta förut, men det förtjänar att upprepas.
Hamas har ingen historik av att ljuga. De har överlag hållit ingångna avtal, och deras hälsomyndighets uppgifter har konsekvent gått att bekräfta. Detta är inget försvar av dem i övrigt. De är korrupta, de dödar sina egna, de begår krigsbrott. Det går att hålla allt det i huvudet samtidigt.
Netanyahu och IDF, däremot, ljuger i nivå med Trump, och de har sällan eller aldrig hållit något enda ingånget avtal – det gäller inte minst ”fredsavtalet” från i höstas.
Och jag har känt att just där går en skiljelinje mellan hur vi ser på kriget, vi i Väst. De som tror att Israel alltid talar sanning och Hamas automatiskt ljuger (och jag själv hörde skamligt länge till den kategorin), och vi andra (numera), som säger ”fool me twice”.
Hälsomyndigheten i Gaza, där det jobbar massor av västlänningar, har lämnat ut namn på alla de vet är dödade. De är kända. Däremot vet ingen hur många som ligger under rasmassorna, så den faktiska siffran är sannolikt många gånger större.
Ändå har vi konsekvent genom kriget fått höra ”jasså du tror på Hamas” varje gång siffrorna kommer på tal.
Och vad hände häromveckan? Israel vitsordade ”Hamas’” siffra, bara sådär.
Israel har konsekvent hävdat att Hamas finns under alla sjukhus och skolor och annat, och tydligen även i nittio procent av alla hem, och att de därför inte hade något val.
Men vad hände efter al-Shifa, i början av kriget? Västerländska journalister var då fortfarande på plats, och krävde att få se de tunnlar IDF använde som ursäkt. Israel svarade med att sparka ut alla journalister. Det blev lättare då. Alla rapporter vi fått sedan dess har lokala journalister bidragit med, och hundratals har mördats av IDF, och ibland låtsas de att det är en olyckshändelse och ibland, som med Anas Al-Sharif, påstår de utan bevis att han ledde ett raketavfyrarteam på sin fritid. Mmm.
Så när vi vet att Gazas ledning aldrig haft något emot att ha journalister på plats, men att Israel inte bara vägrade under kriget, utan har fortsatt sedan i oktober, borde inte det säga er något, ni som envisas med att tro allt IDF säger?
För oss i ”you don’t get to fool me twice”-kategorin är det förstås så att den part som säger ”du får inte komma in och titta, tro oss på vårt ord” och som dessutom påkommits med rätt många lögner, se bara efter 7 oktober när deras representanter blåljög för världens medier och Biden-administrationen, är detta med att inte vilja visa upp vad som återstår av Gaza efter deras exemplariska krig, bara ytterligare en försvårande omständighet.
