Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.
Det var inte svenska nationalisters fel att Breivik begick de fasansfulla dåden för tre år sedan.
Däremot är, enligt svenska nationalister, varje svensk muslim ansvarig för varje muslimskt dåd som utförs någonstans i världen. Enda sättet att inte vara ansvarig är att kraftigt ta avstånd, hela tiden, oavbrutet. Aldrig ta semester. Aldrig upphöra att be om förlåtelse för att man råkar dela tro med psykopatiska monster.
Breiviks tankefigur var att Norden står under attack. Jag har under en tid beskrivit det finns ett stort antal rädda svenskar, som umgås under sektliknande förhållanden och knappt läser något skrivet av omvärlden. De är arga och redo för kamp.
Till skillnad från majoriteten av nationalisterna, som håller varje antirasist ansvarig för morden på Elin Krantz och i Ljungby, håller jag som sagt inte Nordens nationalister ansvariga för de bestialiska dåden på Utøya.
Men däremot måste vi förstå att med så många livrädda och hatiska människor finns en ganska stor risk att det händer igen.
Vi måste börja prata med varandra, och sätta oss in i deras rädsla och hat.
Vi, allihop.
Vi borde vara rädda för de rädda.
De är farliga.
Descendants of the Golgafrinchans 
Hej!
Jag har lite svårt att förstå slutklämmen på ditt inlägg, där du skriver att vi borde vara rädda för de rädda. Du menar antagligen inte att vi borde vara rädda, när du ägnar resten av ditt inlägg åt att förklara varför rädslan gör oss farliga. Och det finns ingen anledning att tro att vi bloggläsare skulle vara högre stående varelser än andra, som skulle kunna hantera vår rädsla bättre än nationalisterna. Så hur menar du egentligen?
Bra och relevant fråga. (funderade lite på om jag skulle få den)
Det finns, vilket jag inte utvecklar för att jag ville hålla inlägget mer kort och slagkraftigt, rationell och irrationell rädsla. Den rationella rädslan har vi för att kunna känna igen fara.
Den rädsla de främlingsfientliga bär på är däremot till största delen irrationell. De ser beteendemönster och hot där få eller inga finns, genom att sätta ihop händelser som inte har med varandra att göra. Deras rädsla gör dem farliga på flera olika sätt – bland annat för att det kan finnas fler breivikar bland dem.
Lösningen är inte att blunda och låtsas att de inte finns, utan att ta tag i deras oro genom att känna en i detta fall rationell rädsla, med påföljande vilja att hantera faran. Vi har rationella skäl till att vara rädda för deras irrationella rädsla, tycker jag, med Utøya som facit.
Hej och tack för ditt svar!
Nu förstår jag vad du menar, men jag är inte så säker på att den rationella rädslan är så mycket ofarligare än den irrationella.
En antinationalistisk sekt skulle kunna tolka ditt inlägg som att det är dags att slå till först, t ex. Och redan idag har vi folk som – antagligen av rädsla – skriker ”inga rasister på våra gator” (som om rasisterna vore ofarliga bara de håller sig hemma framför sina datorer…).
Visst kan rädsla vara positivt. (Man kan t ex tycka att det är bra att vi har sjukvård, av rädsla för vad som annars skulle hända om man blev sjuk.) Men i det här fallet tror jag risken är stor att man hamnar snett om man utgår ifrån en rädsla. Jag tror det är bättre att man utgår ifrån det du nog också är inne på, att sätta sig in i deras rädsla, ta den på allvar, och undersöka när den är rationell och när den inte är det. Som Mythbusters! För det tror jag framförallt det behövs mod, tid, och inte minst en stor dos empati och omtänksamhet.
Det är jag övertygad om. Nationalisterna drivs till stor del av ett engagemang för att hålla fast vid det som varit, eftersom det är tryggare, och det som kommer utifrån känns skrämmande, och då blir man hatisk som en konsekvens. Just den delen är lätt att sympatisera med. Förstår man inte den rädslan blir det omöjligt att vända den.