Hur ska vi som medmänniskor agera när en vuxen människa av till synes eget val förnedrar sig, skadar sig eller utsätter sig för fara? Ska vi hjälpa dem? Förbjuda dem? Hindra dem?

Den första och mest avgörande frågan är förstås huruvida personen själv känner sig förnedrad eller verkligen far illa. Så kan till exempel de flesta av oss anse att det vore fruktansvärt förnedrande att delta i en porrfilm, men bevisligen finns många som trivs med det.

Men när det gäller prostitution är det annorlunda. Även om det går att argumentera för att en del prostituerade verkligen gillar sina jobb är de flesta övertygade om att antingen är detta en myt eller också är de så få att vi kan bortse från dem.

För ett tag sedan skrev jag att jag är tveksam till huruvida det är rätt med förbud i lag, och möttes av kritik som var så massiv att den tangerade hat. På twitter frågade ilsken vänsterskribent om han fick köpa en av mina döttrar, efter att ha påstått att min drivkraft var att moderater ska kunna köpa arbetarklasstjejer billigt.

De allra, allra flesta i vårt samhälle kan ändå vara överens om att när en utsatt person gör något som är fysiskt och psykiskt skadligt för att försörja sig själv bör vi som medmänniskor agera för att få personen att sluta med det. Om den svälter bör vi ge den mat, om den är sjuk hjälper vi med vård, om den lider av dåligt självförtroende ska vi som samhälle bygga upp det.

Och kommer det busslaster med prostituerade från ett annat land tänker vi inte att ”jo men de är nog utfattiga, så det är lika bra att de får vara här” och skjutsar dem till sexköparna. Varken som individer eller som samhälle. Deras fattigdom är ingen anledning att acceptera ett beteende vi klassar som destruktivt, skadligt och farligt.

Ändå är det så svårt att överföra insikten om att vi inte ska underlätta den sortens beteende när de utsatta personerna istället tigger, trots att det är väl så farligt och fysiskt och mentalt skadligt som prostitution, Jag vill inte för ett ögonblick jämföra alla mina godhjärtade vänner som skänker stora eller små summor till tiggare med sexköpare, för uppenbarligen är drivkraften där att hjälpa och inte att utnyttja för egen vinning, men däremot är det ingen större skillnad mot att i all välvilja hjälpa en person att sälja sin kropp.

Det finns två fundamentalt olika inställningar till tiggare. Den ena handlar om att de under alla omständigheter är utfattiga och att de inte har något annat val. Får de inte komma hit svälter de ihjäl.

Den andra är att de tjänar massor av pengar och att de kommer hit med hjälp av internationella ligor, kopplade till trafficking, droghandel och inbrott, och att den som hjälper dem bidrar till samhällets undergång.

Men idag vet vi egentligen att ingetdera stämmer. De svälter inte ihjäl, men de lever i en tillvaro av hopplöshet och misär. Inte heller är de kopplade till internationella ligor, men de lägger sina sista slantar på att ta sig hit, ibland med hjälp av människor som, likt hallickar, tjänar pengar på dem och ökar deras utsatthet.

Lika lite som vi säger till som vi säger till den prostituerade att ”jag vet att du är fattig, så det är OK att du säljer dig – se här får du låna min lägenhet så länge” – lika lite bör vi som samhälle underlätta för dem som tigger så att de fortsätter lägga sina sista slantar på resor hit istället för på sina familjer.

Detta är min grundsyn. Basen i mitt ställningstagande.

Tiggarna är inte kriminella annat än i undantagsfall, de är nästan alltid svaga och utsatta och på alla sätt ömkansvärda och de upplever sig inte ha något val, men de ska egentligen inte vara här. Det är därför i grunden moraliskt fel att stötta dem till att fortsätta tigga. Därför ger jag enbart mat. Aldrig pengar. Det är mitt beslut som individ, och jag har full respekt för att andra landar i andra ställningstaganden. Syftet med denna text är inte att peka finger till alla som menar väl, utan att väcka nya tankar.

Därför anser jag också att vi som EU-land bör fortsätta stötta dem i Rumänien och Bulgarien, och sätta press på länderna att ta hand om sina medborgare. Det är där de ska ha en bra tillvaro. Inte här, såvida de inte hittar ett jobb de kan försörja sig på.

Nu kommer vi till den andra sidan av frågan, det vill säga hur bör vi som samhälle agera, och där blir det mer komplext. Att ge dem böter är för mig lika absurt som att ge en prostituerad böter, eller någon som skär sig eller knarkar. Vi motar inte självdestruktivt beteende med straff. Det blir konstigt.

Däremot anser jag egentligen att vi bör utreda om det är lämpligt att kräva att EU-medborgare rapporterar sin närvaro i Sverige, för att göra det enklare att hitta dem som stannar längre än tre månader och utvisa dem.

Sedan finns en ordningsfråga i tiggeriet. Den som äger eller arrenderar mark, oavsett om det är en kommun, ett företag eller en privatperson, bör kunna mota bort den som tigger på samma sätt som man förbjuder någon att smälla upp ett korvstånd. Bosättningar utan markägarens godkännande måste också kunna tas bort omgående, och inte som idag först efter långa processer i domstol, och där bör polisen hjälpa till. Direkt. Inte efter ett halvår eller ett år. Vi har lagar redan. Vi måste bara använda dem.

Det är rent nonsens att vara emot tiggeri för att det är jobbigt att passera dem på väg in till ICA – vi har alla tid att gå en omväg på en halvmeter – men det är däremot inte fel av den som är markägare eller arrendator att vilja själv bestämma vem som ska bedriva verksamhet på ens mark.

”Men den som samlar in pengar till Röda Korset?”

Ja, det måste förstås vara samma sak där. Den som disponerar marken bestämmer.

Samma sak med bötfällning av den som uträttar sina behov i parker och på bakgårdar. Det är redan straffbart. Så lagen behöver tillämpas.

Det finns ingen motsägelse i att vara för tiggares rätt till värdighet men mot tiggeri, på samma sätt som man kan vara för prostituerades rätt men mot prostitution.

Det finns ingen motsägelse i att respektera alla vuxna människors rätt att välja, men samtidigt vilja försvåra val som är destruktiva och skadliga.

Och det är inte moraliskt förkastligt att vilja upprätthålla befintlig lag.