Svenska val brukar vara jämna. Sällan eller aldrig i modern tid har det varit så här långt mellan ”blocken” så nära ett val. Även om många brukar återvända till sina gamla partier när det beger sig är det inte troligt med stora förändringar. Diffen har legat kring 7–9 procentenheter under stora delar av 2026 i Poll of polls. Och det är under förutsättning att Liberalerna överlever.
Så vad händer efter valet?
Första frågan är ju vad som händer med L. Positioneringen som bokstavliga SD-kramare har vad jag sett skakat om medlemmarna ordentligt. Gamla trotjänare som Birgitta Ohlsson har lämnat partiet, och nu behöver man nya väljare som ska vara superliberala men ändå helt ok med drevet mot Sveriges muslimer från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Varifrån ska de komma? De som gillar Moderaterna, KD och SD lär inte flytta sig till L. Återstår stödröster.
Fram tills förra veckan såg jag loppet som helt kört, men baserat på hur jag ser folk resonera i sociala medier kan Mohamssons stjärnkupp ge henne de stödröster hon behöver. Det är inte troligt, men möjligt. Det kan också bli ännu värre för högersidan, om L hamnar nära ribban men missar.
Bara ett parti har sedan enkammarriksdagen infördes åkt ur riksdagen och sedan kommit tillbaka, och det var Miljöpartiet 1991 efter att man först kommit in 1988. De kom tillbaka 1994, men frågan är om L trots sin imponerande långa historia har den kraften.
På vänstersidan finns Centerpartiet, Vänsterpartiet och MP med sisådär 7½ procent var. Socialdemokraterna behöver förmodligen bara två av dem så länge den tredje lägger ner sin röst vid regeringsbildningen. Och jag tror inte KD kommer att gå med på Cs förslag om att sitta i en mittenregering med S och MP. Däremot tror jag L kan tänka sig det – och det vore ju ofantligt komiskt om nu sverigedemokrater stödröstar på L och de kravlar sig över gränsen bara för att sedan byta sida.
Men det här tror jag vi landar i:
S, MP och C bildar regering som stödjer sig på hoppande majoriteter.
L hamnar på runt tre procent tack vare stödröster.
SD blir marginellt större än M och utropar sig som segrare trots förlusten, eftersom de egentligen är mindre intresserade av att regera än att vara i opposition.
M och KD tar en paus från varandra och från SD. Och blockpolitiken upphör. Istället kommer Sverige framgent att regeras av olika mittalternativ precis som så många andra parlamentariska demokratier som Holland, Belgien och Tyskland. SD återgår till att bli ett ytterparti och bjuds inte in igen i närtid.
Mina två ören.
Helena Trotzenfeldt 
Lämna en kommentar