Mellanårsvalet i USA 2026

  • Blue-nami

    Illustration av en kostymklädd man i närbild med TIME-text och ett amerikanskt “I Voted”-klistermärke över munnen.

    Det är vad många analytiker kallar tisdagens val.

    👉 Read in English

    (Blue = Demokraternas färg, blue wave är vad man brukar kalla val där de vinner stort, och nu var det inte bara en våg, utan en blå tsunami.)

    Jag har lyssnat mig igenom en rad analyser, och de flesta kör med sina käpphästar, som vanligt. Få analytiker klarar saklighet utan agenda.

    Vicepresidenten JD Vance skrev ett låångt tweet, som kokar ner till fyra punkter:

    1) Avsluta kriget
    2) Fokusera på levnadskostnaderna och inflationen
    3) Sätt USA först
    4) Förändra vår relation till Israel

    Det var vad deras interna opinionsundersökningar kommit fram till.

    Och att kriget är extremt impopulärt är ju i princip alla överens om, och det i sin tur driver ju inflationen, så den punkten glider över i den andra punkten. Och Vance insisterar på att han och Donald Trump är ense om detta, men de säger inte samma sak. Trump säger att kriget var helt nödvändigt, medan Vance säger att “man kan argumentera för huruvida det var värt att förlora senaten för de kommande sex åren”. En vicepresident ska ju egentligen stå till hundra procent bakom presidenten, så detta har fått en del att tycka att han är illojal, men jag tror inte Trump insett det än. För Vance, som lever efter Groucho Marx’ “detta är mina principer, och gillar du dem inte har jag andra” vill ju ge sken av att han var emot kriget hela tiden. Förmodligen är det sant. Han är slirig som satan, men inte korkad.

    Men det är ju inte bara kriget som driver inflationen, utan även de apfjantiga tarifferna. Det blir intressant att se om kongressen lyckas stoppa dem. Domstolarna har redan sagt nej till flera av dem, men USA:s politiska system, som de tycker är så extraordinärt fenomenalt, är inte byggt för presidenter som rycker på axlarna åt lagar och domstolsbeslut.

    Den sista punkten är ju mest intressant – att den var så viktig att han tog med den förvånade mig. Annars brukar de flesta förståsigpåare framhålla att visserligen har det skett ett skifte i attityd till Israel, men det är ändå en lågprioriterad fråga. Och visst. De flesta republikaner som är sura på partiet och väljer soffan eller Demokraterna gör det inte främst för att de bryr sig om palestinierna – det kan vi utgå från. Men de vill inte längre ge Israel blodspengar.

    Ytterligare en anledning till att det gick så åt pepparn för republikanerna är vad man kallar “candidate quality”. I race efter race stöttade Trump kassa kandidater för att de var lojala mot honom. En del, som Lindsey Grahams syster Darline, var enligt mig rätt korkade, andra, som Ken Paxton, skurkaktiga, och några var mest lata – särskilt i områden, som Mississippi, som de är vana att vinna i. Så har han alltid hållit på, men nu när han är så impopulär som han är funkade det inte alls. De kom igenom primärvalen, där Trumpnissarna utgör en stor andel, men klarade sig inte när alla fick rösta.

    Många säger att “det gick inte egentligen bra för Demokraterna, för de är inte heller omtyckta – det gick bara dåligt för Republikanerna”. Jag köper inte det. Då vinner man inte så superdupermegastort. Tidigare har det varit sant – men i detta val var faktiskt många av kandidaterna riktigt poppis. James Talarico och Jon Ossoff, men även Abdul El-Sayed.

    Fördelen med jordskredssegern är att nu kan de faktiskt genomföra vad de vill, utan att behöva bekymra sig om surpellar som tidigare Joe Manchin och nu John Fetterman.

    Jag tror mycket kommer att ändras under de första månaderna nästa år.

    Men först måste som sagt kriget avslutas.

    Fler artiklar:

    Amerikansk politik · Kriget mellan Israel, USA och Iran 2026 · Mellanårsvalet i USA 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Vad händer efter valet?

    Illustration av en valsedel som läggs i en amerikansk valurna framför USA:s kongressbyggnad.

    Allt tyder på att dagens val blir en dunderseger för Demokraterna. Och om inte alla opinionsundersökningar haft tokfel kommer det att innebära rätt stora förändringar på några plan.

    👉 Read in English

    Jag har dammat av min kristallkula.

    Jag är rätt övertygad om att Iran har inväntat valet innan de går med på seriösa fredssamtal. De har säkert insett att ju fler demokrater i kongressen, desto mindre pengar och support för kriget, och att det vore korkat att gå med på en fred innan valet.

    Så min första spådom är att det kommer att bli en resonabel fred ganska snart.

    Sedan är frågan hur en betydligt mer israelkritisk kongress kommer att se på de enorma summor skattemedel USA försörjer Israel med. Det amerikanska folket är inte alls pigga på att fortsätta med detta, men ledamöterna är äldre och därmed mer konservativa än väljarna. Men mindre medel och tydligare krav kan vi definitivt räkna med.

    Sedan borde en mindre mesig kongress kunna stoppa tarifferna som tillsammans med Irankriget plågar världsekonomin, och i bästa fall blir det bättre tider efter det.

    Säkert som ögat blir det dessutom en rad utredningar om korruption och andra oegentligheter: Trumpfamiljens kryptoverksamhet och utländska investeringar, statliga kontrakt och förmåner till politiskt närstående företag och donatorer, privata förvars- och säkerhetsbolags kontrakt med DHS, och medie- och teknikbolagens uppgörelser med Trumpadministrationen. Och om Senaten ryker tror jag Samuel Alito tänker avgå för att säkerställa att en ny Trumpvänlig ledamot av supreme-court:en hinner väljas in innan januari. Han nekar dock till den planen, så vi får väl se.

    Mest spännande med denna valrörelse har varit att se hur sådant som var helt omöjligt att säga för bara några år sedan, i synnerhet vad gäller Palestina, nu är mainstream. Till och med Nancy Pelosi röstade i juli för ett förslag om att stoppa 3,3 miljarder dollar i militärt stöd till Israel, eftersom hon stödde budskapet:

    USA:s politik måste förändras.

    Fler artiklar:

    Amerikansk politik · Mellanårsvalet i USA 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Vikten av att säga folkmord

    Det förekommer ett intressant val ikväll i USA. Det är ett primärval (alltså där partimedlemmar väljer vem som ska delta i det riktiga valet i höst) för Demokraterna gällande en stol i kongressen. Det finns 435 sådana, så varför spelar denna roll? Dels är det ett prestigefyllt distrikt, NYs tionde. Södra Manhattan – crème de la crème, med lite inslag av Brooklyn.

    Men framförallt beror det på den puttelilla skillnaden mellan kandidaterna Brad Lander och sittande Dan Goldman. De är båda 50+ högutbildade judar från New York, med nästan identiska inrikespolitiska agendor.

    Skillnaden ligger i attityden mot Israel. Även den kan tyckas liten. De identifierar sig båda som ”progressive Zionists” och vill se en tvåstatslösning.

    Men.

    Goldman menar att felet med Israel är, lite tillspetsat, bara Netanyahu, och han är ensamt ansvarig för alla dumheter, så bara han försvinner blir allt solsken. Goldman vägrar ta ordet ”folkmord” i sin mun.

    Lander kallar Gaza ”folkmord”, och vill stoppa all vapenexport till Israel. Och han har Mamdani på sin sida.

    Jag har själv en ambivalent ”relation” till Goldman. Jag har gillat honom massor – han och polarna Raskin och Moskowitz har varit en fröjd att se de senaste åren – pålästa, snabbtänkta, roliga och alltid fram tills nyssens på rätt sida, imo.

    Tills Goldman började slira om ”right to defend itself” och liknande tror jag aldrig jag hade inte hållit med honom. Och han är uppenbart obekväm. I debatten med Lander försökte han halka undan och byta samtalsämne, vilket fick honom att framstå som i underläge, trots att han är sittande kongressledamot.

    Det intressanta med valet, som i skrivande stund är på väg att räknas, är att se vad som händer när ordet ”folkmord” är den huvudsakliga skillnaden mellan två kandidater. Jag är inte ensam om analysen. Om Lander vinner, vilket han ser ut att göra, lär det skicka en megastark signal inför höstens val.

    För här är grejen: Distriktet har mer än en fjärdedel judiska väljare.

    Se debatten från början av juni nedan.

    Fler artiklar:

    Amerikansk politik · Israel-Palestina · Mellanårsvalet i USA 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Skifte bort från Netanyahu

    Detta visar primärvalet (alltså när partierna väljer ut sin representant) för senatorsvalet i Michigan, som ju är en så kallad swing state, det vill säga 50/50.

    Grovt förenklat kan vi säga att Abdul El-Sayed kallar Gaza ”ett folkmord”, Mallory McMorrow (som blev världsberömd när hon höll ett ilsket tal i Michigans ”statshus” för några år sedan) går inte så långt, men pratar om ”krigsförbrytelser”, och Haley Stevens är AIPACs kandidat.

    Palestinafrågan dominerar alltmer.

    2022 var demokrater och partilösa (indies) som lutar åt vänster uppdelade så här vad gäller synen på Israel:

    Moderata dems: +3

    Liberala: -26

    Idag, efter bara fyra år:

    Moderata dems: -55

    Liberala: -74

    Jag står ju fast vid att Harris förlorade för att hon – och på den tiden även jag – kraftigt underskattat denna massiva förflyttning. Lyssna gärna på Harry Enten – han är suveränt rolig i sin entusiasm, oavsett vilka siffror han redovisar.

    Fler artiklar:

    Amerikansk politik · Israel-Palestina · Mellanårsvalet i USA 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Newsom säger ”apartheid”

    ”Israel är en apartheidstat”, sa Kaliforniens guvernör – och helt säkert blivande presidentkandidat – Newsom i en intervju nyligen (se nedan).

    Så sent som i januari sa han sig vara “crystal clear in my love for Israel, and my condemnation of Bibi, and there’s a distinction”, så detta var ett jättekliv bort från det uttalandet.

    Det är mindre intressant huruvida det stämmer och mer ATT han sa det, eftersom han är taktisk och vet vart vindarna blåser. Hittills har dem-toppar av den centriska stammen avstått så långt de kunnat att kritisera Israel, och detta avsteg visar ett enormt politiskt skifte.

    Inte ens Sanders, som ju är av judiskt ursprung och någorlunda säker mot antisemitismanklagelser, går så långt, utan stannar vid att det är Netanyahu och inte landet Israel som är problemet.

    Så vad har fått honom att våga sig på något så extremt?

    Jag tror två delar.

    Dels kan han läsa opinionsundersökningarna. Palestina har nyss gått om Israel vad gäller sympatier, och när det gäller demokratiska väljare, som han ju måste förbi för att knipa nomineringen om två år, känner bara sjutton procent sympatier för Israel.

    Den andra delen är att han sett att det kan gå bra för politiker som törs prata ur skägget – inte minst Mamdani visar det. Trots stark kritik mot Israel röstade en tredjedel av New Yorks judiska väljare på honom.

    Jag står ju fast vid vad jag tidigare skrivit – det var Kamalas velande i frågan, kombinerat med Bidens svek mot palestinierna, som kostade henne valet och orsakade del 2 av trumpkatastrofregimen.

    Och AIPAC-pengar har redan blivit ett lackmustest. I den populära podden ”I’ve had it” (nedan) svarade en annan trolig presidentkandidat, Cory Booker, för fem månader sedan med en word salad som sen blev viral på frågan om varför han tog bidrag från dem.

    Så räkna med att kandidater på båda sidor staketet kommer att grillas inför midterms om ett drygt halvår, vad gäller såväl Palestina som Iran (om kriget pågår då).

    #IsraelGazaKrig2023

    Fler artiklar:

    Amerikansk politik · Israel-Palestina · Mellanårsvalet i USA 2026


    Följ diskussionen på Facebook: