Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.