Dr. Christine Blasey-Ford är lika gammal som jag, född 1966. Det spelar viss roll, för det betyder att vi på något sätt levt parallella liv. Vietnamkriget, Nixons fall, ungefär samma frisyr med utsvängd lugg formad av locktång, 70-talets skarpa färger och mönster övergavs för mesig pastell, kalla krigets slut, Clinton och Monica Lewinsky, vår första mobiltelefon när vi var närmare 30, Internets erövring av världen, och slutligen #metoo – allt har färgat oss i samma åldrar.

Vi har sett synen på kvinnor och övergrepp förändras under våra liv. Ett halvsekel av världshändelser har format oss.

Jag hade samma känsla när jag läste om Elisabeth Fritzl.

De är mina medsystrar i tiden.

Igår lyssnade jag live på Blasey Fords berättelse om vad hon varit med om sommaren 1982 via youtube. Det finns inte skuggan av tvivel hos mig att hon upplevt det hon berättade om. Jag kände hennes förtvivlan och skräck när hon återupplevde sitt livs värsta stund som en kall knut i magen och jag beundrade hennes mod.

Samtidigt forsade kommentarerna vid sidan av clippet i en rasande takt. De var surrealistiska, och de flesta präglades av ett absurt ursinne och en vilja att kränka, skada, krossa kvinnan som redan var så plågad. Krokodil-emojis för att håna hennes tårar. Pistoler, massor av pistoler.

För när alla i hela världen kan skriva precis vad de vill blir det så. Att se hennes torterade ansikte och samtidigt läsa främmande människors nakna hat gjorde mig uppriktigt rädd.

Jag vill så gärna tro att mina döttrar och min sondotter lever i en bättre värld än vi gjorde. Att nu är en tid där offer för sexuellt våld kan vara trygga, kan berätta och bli hörda och att vi går framåt för varje år.

Men idag undrar jag om det inte är tvärtom.

Har vi i själva verket gått bakåt sedan 80-talet?