Så jag lyssnar ju och läser dagligen amerikanska nyheter – främst ”The Mueller Investigation”. För mig är det som en komplicerad deckare och den förhoppningsvis spännande upplösningen närmar sig.

Det är väldigt rörigt nu. Många karaktärer. Många sidoförvecklingar.

Och idag (igår kväll) öppnades en helt ny möjlighet. Den är både komplex och enkel och elegant på samma gång. Av Rachel Maddow.

Detta har hänt:

KGB-agenten Putte, tillika ledare för Nya Sovjet, försökte redan från början värva Mr. Orange, reality show-ledare, som agent, vilket var rätt enkelt. Deras gemensamma intressen var många. Mr. Orange ville bygga ett gyllene torn i Moskva, Putte ville få bort en massa sanktioner som kostade honom och hans miljardärskompisar multum, alla var överens om att det var bättre att USA lämnade alla sina krig och lät Putte ta över, och så var det förstås NATO som skulle stoppas.

Mr. Orange trodde inte egentligen på planen, men han gillade stora delar av den. Det var kul att få trycka till Bitchen, det var kul att få showa på stora rallies, det var kul att kunna dänga till folk på Twitter.

Så han och hans närmaste tog tacksamt emot all hjälp de kunde. Samtidigt sa han sånt som Putte ville höra. Han berättade att NATO var onödigt, han hånade USAs allierade, han attackerade Bitchen, som också Putte hatade, och allt var frid och fröjd. Hans minions och Puttes team jobbade ihop för att han skulle vinna – de hackade motståndarlaget, de hittade en avdankad hacker, som efter en påstådd våldtäkt gömde sig i London på en liten ambassad och som publicerade allt de hittade, och Mr. Orange såg framför sig hur hans affärer skulle blomstra i åratal framöver.

De hade gjort upp en plan för vad som skulle hända om han förlorade. Han skulle hävda att det var motståndarsidan och inte han som hade fuskat, och så skulle Putte få sin hämnd, när kaos utbröt i USA.

Men så vann han.

Och det var inte riktigt med i beräkningen. I alla fall inte i hans, men kanske i Puttes. Och nu inleddes Operation White House. Kontakter etablerades, möten hölls, gemensamma strategier las upp.

Mycket lite av detta var känt då. Det har rullats upp efter hand.

Men idag befinner sig Mr. Orange djupt i klistret. FBI har en specialenhet som är honom på spåren, den ene efter den andre av hans tidigare vänner åker dit, och snart är det bara han kvar.

Något måste göras, snabbt.

Tänk om man skulle skada hela FBI. OK, det är inte just nu möjligt att slå mot specialenheten som utreder honom, men alla andra. Man ser helt enkelt till att tvinga dem att jobba utan lön. Då hamnar de rätt snabbt i finansiell knipa, och många av dem blir targets för ryska agenter som försöker rekrytera. Andra säger upp sig. Dessutom kommer det att bli megasvårt för FBI att rekrytera nya medarbetare i framtiden.

Detta skulle vara det absolut största hotet mot USAs säkerhet i mannaminne, och det fiffigaste av allt är att Mr. Orange påstår sig göra det just av säkerhetsskäl – för att skydda landet mot bruna människor som invaderar söderifrån. De är inte bara mexikaner. De har även bönemattor med sig, deklarerar Mr. Orange myndigt, och folket tror honom.

Så inför hotet om de muslimska mexikanerna glömmer folket allt om fienden från Nya Sovjet och de finner sig snällt i att alla de anställt för att skydda dem går dag ut och dag in till jobbet utan lön, medan deras barn inte får sitt insulin, familjerna lever på snabbmakaroner och lånen förfaller till betalning.

”Det skulle aldrig fungera”, säger du nu, ”för kongressen skulle sätta stopp.”

Men då känner du inte till Senatens ledare Skalman.

Han har ett enda mål i sitt liv, och det är att skydda sina 52 gubbar från att slippa rösta om sånt som folk kan blir sura för. Så han kryper snabbt in i sitt skal, och visar sig inte på veckor trots att den unga, vackra demokraten Alexandria springer runt med Insta i högsta hugg och letar efter honom.

Jo, jag vet vad du tänker nu. Plotten är inte trovärdig.

There’s that.