Mamman till skolgårdsmobbaren

Brev från Albert Einstein daterat den 10 april 1948
Albert Einsteins brev den 10 april 1948.

Att diskutera med antipalestinier är som att prata med en mamma till en bortskämd unge som bara har hört hans sida av varför alla bråkar med honom och sedan ska förklara varför hennes älskade telning är den mobbade och inte mobbaren.

Jag läste precis en lång tråd av sådana på Twitter.

”Palestina fanns inte. Det var bara en massa araber som bosatt sig där. De hade mördat en massa judar och stulit deras land. Namnet Palestina kom till på 60-talet. Britterna ägde marken och FN bestämde att man skulle dela upp den mellan judar och araber och judarna bosatte sig på sin del, men araberna började mörda judar, så det blev krig. Då sa araberna till palestinierna att flytta tillfälligt medan de attackerade det stackars nybildade och helt oskyldiga landet, och sedan dess har palestinierna varit sura för att de inte fick flytta tillbaka trots att de drog helt frivilligt.”

Palestina har hetat Palestina sedan 100–200-talet, alltså långt längre än nästan alla europeiska länder inklusive Sverige. Inte för det har med något att göra – det är bara ett sånt där überbarnsligt argument de kör med hela tiden. Och det var [blivande] kristna, först romarna och sedan korsriddarna, som mördade och fördrev de judar som inte konverterade.

Och britterna ÄGDE inte marken – de ockuperade den, och sionisterna ägde bara sex procent som de köpt hederligt. (Och inte ens den marken var fullt ut schysst, för många gånger hade de köpt mark där det levat palestinska familjer i århundraden, som de körde bort.)

Och palestinierna må kallas och även kalla sig araber, men som jag skrivit många gånger under #PalestiniernasUrsprung är de egentligen ättlingar till judar och samariter. Inte heller detta borde spela roll, men för de rasister som är besatta med att kräva att dagens judar ska få leva där deras förfäder levde blir det ju relevant att palestinsk DNA visar att de är de ”renrasigaste” ättlingarna till de bibliska judarna. Det är bara det att de konverterat.

Slutligen väljer antipalestinierna att bortse från precis all forskning gällande tiden 1947–1948 som finns. De icke-judiska palestinierna ”tackade inte nej” till förslaget per se. De ville självklart bara fortsätta leva där de levde. Och en del av dem var naiva och trodde FN skulle respektera deras rätt till sina hem som de gjorde med alla andra folk britterna ockuperat. Få hade insett att sionisterna, som egentligen krävt HELA dagens Palestina och Israel, hade förberett sig länge för att mörda och fördriva så många palestinier de hann med innan de utropade sitt land. De hade förstås inte den rätten. Men de kallade det för ”inbördeskrig” och britterna var på väg bort och därför lyckades de mörda och fördriva flera hundratusen palestinier INNAN de utropade Israel som ett land 14 maj 1948. ”Fog of war” – man kan begå många brott mot mänskligheten om man påstår att det råder krigstillstånd. Israelerna är inte ensamma om att ha insett det, men som vi alla sett i Gaza har de tagit den insikten till extrema nivåer. I själva verket var det förstås inget ”krig” innan maj 1948 även om till och med Wikipedia hävdar det. Palestinierna hade ingen armé, de var inte centralt organiserade, och även om de dödade sionister och ibland civila judar här och där var det resultat av upplopp och lokala angrepp.

Arabstaternas anfall i maj 1948, som förstås var en dålig idé, var inte en konsekvens av plötslig och orättvis antisemitism som blossat upp, utan av sympati med sionisternas brott mot mänskligheten de första 4½ månaderna av 1948. De ville ge tillbaka Palestina till palestinierna och hade underskattat sionisternas militära styrka, och konsekvensen blev att bortemot en miljon civila palestinier mördades och fördrevs från sina hem.

Det var när jag förstod detta som hela min bild av Israel-Palestina-konflikten rasade.

Jag hade trott på mamman till skolgårdsmobbaren. Och plötsligt insåg jag att de barn som omringat honom och försökt få bort honom hade sett sina helt oskyldiga systrar och bröder beskjutna, mördade, bestulna, fördrivna, förnedrade. De anföll för att hjälpa dem få tillbaka sina hem och inte för att de var ”muslimer som hatar judar”.

När väl den insikten slagit oss blir vi aldrig desamma. För mig hände detta för ett år sedan när jag först hittade Ilan Pappé.

Albert Einstein skickade detta brev 10 april 1948, dagen efter sionisternas fruktansvärda massaker i Deir Yassin.

Visste han? Förmodligen inte – i alla fall inte vidden. Hur skulle han kunna göra det?

Men vi behöver inte vara Einstein för att förstå att Israel grundades på lögnen om ett land utan folk för ett folk utan land, och att palestinierna har precis samma rätt som alla andra urfolk till sitt hemland och sina hem.

Det finns inte längre någon ursäkt för att fortsätta låtsas att ”hade bara araberna tackat ja” hade det funnits en tvåstatslösning. Det har aldrig någonsin, vad än Clintons, som jag tycker alltmer illa om efter att ha gillat i många år, och andra påstår, funnits en tvåstatslösning på bordet som INTE inneburit antingen fortsatt ockupation eller fortsatt fördrivning eller båda.

Nope.

Etnisk rensning, bit för bit, var alltid planen.

Fler artiklar:

Israel-Palestina


Följ diskussionen på Facebook:







Lämna ett svar