Storbritannien

  • Starmers yttrandefrihetsproblem

    En grupp människor diskuterar inomhus, inkluderande en man med glasögon och en kvinna i svart med långt hår. En man i kostym pratar medan en annan man i polisuniform observerar.

    Storbritannien har ett tydligt yttrandefrihetsproblem.

    Terrorklassandet av Palestine Action (vill inte bli straffad av Facebooks korkade AI-polis) och förbudet mot att säga ”globalize the i*tifada” med mera har bitit dem i rumpan.

    När vanliga seniora britter fängslas för att de bär på en skylt skapar det inte direkt sympatier för Israel. Inskränkning av det fria ordet är alltid vanskligt, och Storbritannien har gått förbi den punkt där en väsentlig del av samhället tycker det känns både fånigt och obehagligt.

    Det hemska knivdådet av Essa Suleiman, som försökte knivhugga judar, splittrar Storbritannien än mer. Det finns många som ropar på tuffare tag mot Palestinarörelsen. Fler inskränkningar, mer förbud.

    Men han var inte en del av den rörelsen. Han har tidigare knivhuggit poliser, en schäfer och en kompis, och han har länge varit inlagd på psykvård. Det är möjligt att valet av offer just denna gång berodde på sånt Palestinarörelsen yttrat, men det är såvitt jag hittat inte klarlagt idag – precis som när det gäller terrordådet på Bondi Beach.

    Men nu ställs allt på sin spets, som i en minirevolution. Ett demokratiskt samhälle kan bara upprätthålla en inskränkning av yttrandefriheten så länge den har stöd hos majoritetsbefolkningen. Och när ropen på fler förbud ökar med hänvisning till knivdådet ökar också motståndet. Britterna drar sig mot kanterna och tvingas välja sida.

    Och som alltid är det så att de allra flesta av oss som står på palestiniernas sida är, som Peter Beinart en gång sa till Jon Stewart, samma sorts människor som hade försvarat judar med samma passion ”when we were in trouble”, det vill säga konsekventa antirasister, och några Palestinasupportrar är förstås faktiska antisemiter. Vi i den klara majoriteten konsekventa antirasister kommer förstås inte att bli det bara för att lagens långa arm missbrukas, men när vi attackeras genom att racka ner på vår yttrandefrihet riskerar det att leda till minskad empati för judars mycket verkliga utsatthet hos just den grupp aktivister som annars hade slagits som hårdast för att motverka den.

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina · Juridik och domstolar


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Erkänna Palestina

    World map showing countries that recognize Palestine

    Länder som erkänner Palestina på bilden.

    Och jag är stolt över mitt nya hemland, som bestämt sig för att bli nästa.

    Länder som återstår är till övervägande delen europeiska, dvs i Europa eller befolkningen stammar från Europa.

    Sedan har vi ju Myanmar, som begår etnisk rensning på muslimer, Sydkorea som ju alltid lyder USA, och några småländer i Afrika, Latinamerika och Oceanien som jag gissar har annat att bekymra sig över. Japan överväger erkännande idag.

    Palestina har en hel värld som vill se en lösning där palestinierna kan leva i fred och självbestämmande, men de länder som har nästan all internationell makt stretar emot.

    Pja. Ledande politiker i UK och Kanada vill också dit.

    Svårast av de stora ekonomierna blir förstås USA och Tyskland.

    Jag har svårt att förstå argumentet emot.

    Tre ”lösningar” varav en är fruktansvärd är idag möjliga.

    En tvåstatslösning, och den förutsätter att världen med emfas visar att det är den vi vill ha, dvs erkänner Palestina.

    En enstatslösning, som är den vackraste idén, men imo utopisk, eftersom en majoritet av israelerna inte lär vilja ge fyra miljoner palestinier rösträtt i sin etnostat.

    Och så den vidriga versionen, där Israel lyckas med sin nuvarande plan att rensa hela området from the river to the sea på palestinier. Palestinierna är Israels urbefolkning. De har bott där i många tusen år. Det Israel håller på med är inte en gnutta bättre än det bosättarna i USA gjorde mot indianerna. Självklart ska de inte flytta till Etiopien och Indonesien.

    Min konklusion är att vägen till en fungerande fred går genom erkännande och sanktioner. Och det är bråttom.

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina


    Följ diskussionen på Facebook: