Socialdemokraterna

  • Besvikna läsare

    Tabell som jämför Poll of polls den 25 oktober 2026 med valresultatet den 13 september 2026, med partiernas andelar och blockskillnaden.
    Källa: Wikipedia – opinionsundersökningar inför riksdagsvalet 2030.

    Min text igår retade upp många av er som brukar hålla med mig. Det är ok.

    👉 Read in English

    Men jag känner när jag läser era runt hundra kommentarer att jag behöver förklara några delar.

    Inlägget är mer profetiskt än tyckande. Min övergripande poäng är att den väg som Centerpartiet nu valt löper stor risk att resultera i en regering med Sverigedemokraterna i. Det är enkelt:

    När Ulf Kristersson nu oundvikligen faller finns bara en omröstning kvar, och den ska rimligtvis gå till Magdalena Andersson, och när hon sedan fallit blir det extra val och där vinner högersidan. För vad ska vänstersidan gå till val på? "Rösta på oss så vi kan få fyra nya omröstningar?"

    Om vi är ense om att det vi absolut inte vill se är en regering med sverigedemokratiska ministrar måste det vara bättre med en där man regerar med hoppande majoriteter – dvs ömsom Socialdemokraterna, ömsom Sverigedemokraterna.

    Många retade sig på påståendet att 80-90 procent av deras politik inte är rasistisk. Men det är ett faktum. Skatter, vård, skola, omsorg med mera är frågor där Sverigedemokraterna ligger mitt på höger-vänsterskalan.

    Och vad gäller migrationspolitiken är den inte längre den knäckfråga den var för tio år sedan – och det har mer med EU:s förändringar att göra än svensk inrikespolitik.

    Jag använde ordet "beröringsskräck", och det retade också många. Det är helt riktigt att det går emot hur jag har formulerat mig tidigare – sedan de kom in i Riksdagen 2010 och jag började skriva om dem. Mina värderingar har inte ändrats, men verkligheten har det. Att vägra "ta i dem med tång", som Fredrik Reinfeldt en gång sa och jag då stod bakom, resulterade i att de växte. Vi kan inte gå tillbaka till den strategin.

    Någon påpekade att jag inte "förstått" vad som hänt i USA, för där väljer man minsann ledare som vägrar ha med Donald Trump att göra. Inget kan vara felare. De mest populära progressiva ledarna är Zohran Mamdani och Abdul El-Sayed, och de vill som jag skrev igår båda samarbeta med Trump "where we agree".

    Det viktiga för mig är att Sverigedemokraterna inte regerar. Deras grovt rasistiska retorik ska inte representera Sverige, och de ska inte leda departement.

    Till alla er som står till vänster: Ni har sett mig försvara Vänsterpartiet mot anklagelser om antisemitism. Men det finns idag – särskilt till höger – en bild av att partiet är antisemitiskt, vilket i sin tur resulterar i ett kålsuparargument: "Visserligen är Sverigedemokraterna rasister, men det är Vänsterpartiet också", ungefär. Smutskastningen av Vänsterpartiet ger liksom tillåtelse till högerväljare som tagit illa vid sig av Sverigedemokraternas muslimhatkampanj att ändå inte rösta vänsterut.

    Vi kan tycka att det är orättvist, och trots att jag står långt från Vänsterpartiet rent politiskt har jag gjort vad jag kunnat för att ändra den bilden, men den finns där. Jag tror att den inställningen kombinerat med hur förvirrad regeringsbildningen har framstått gör att ett extra val kommer att leda till en superseger för högersidan.

    En regering med Vänsterpartiet i är en enhörning. Det kommer inte att hända. En socialdemokratisk regering utan Vänsterpartiet kommer heller inte att hända.

    Ni som absolut inte vill se en regering med Sverigedemokraterna i – hur ser ni vägen framåt? Lägg åsikterna åt sidan och berätta: Var i mitt resonemang har jag fel, rent logiskt?

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Den politiska enhörningen

    Två diagram över Centerpartiväljares regeringspreferenser: med respektive utan alternativet S, MP och C med stöd av V. Källa: Indikator Opinion och SVT.

    Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet med stöd av Vänsterpartiet är Centerpartiväljarnas favvolösning och också en enhörning, som inte existerar i verkligheten. Men jag blev faktiskt förvånad över att 38 procent av alla Centerpartiväljare väljer Alliansen före enhörningen. Jag hör förstås till den gruppen.

    👉 Read in English

    Och om vi plockar bort det ogenomförbara alternativet vill hälften så många se en regering med Vänsterpartiet i som en ny Allians. Det förvånade mig än mer.

    Arga vänsterväljare anser att Centerpartiet sviker dem om de väljer Alliansen 2.0. Det ger ett rungande eko av 2018, när Centerpartiet efter att ha gått till val med Alliansen tillsammans med Liberalerna röstade ner Ulf Kristersson som statsminister, trots att han lovade att knappt ens hälsa på Jimmie Åkesson om han så mötte honom i en tom korridor.

    Jag tyckte Centerpartiet gjorde fel, men i konsekvensens namn skrev jag faktiskt redan då att jag som Moderatväljare inte kunde tycka att Centerpartiet “svek” mig eftersom de inte fick min röst, och Centerpartiväljare verkade nöjda med det enligt mig då rätt extrema beslutet. Samma moral gäller idag: Du kan bara vara sviken av ett parti du röstade på.

    Denna helgs beslut är större än detta val. Det kommer att påverka hur svensk politik ser ut i kanske decennier framöver.

    För sedan 2010 har svensk politik lamslagits av hur vi ska förhålla oss till ett nyssnazistiskt parti i vår Riksdag, och jag har skrivit spaltkilometer om detta och justerat min strategi efterhand, men nu är nu och Sverigedemokraterna finns och kommer tyvärr aldrig att försvinna – och vi kan inte ha evig socialdemokrati för att vi har irrationell beröringsskräck. I USA vinner de politiker som är djupt kritiska mot Donald Trump men ändå säger “I’ll work with him where we agree.” Vi svenskar behöver också ta oss dit.

    Problemet med Sverigedemokraterna är deras muslimhat och övriga invandrarhat. Retoriken. Ett parti som går till val på att straffa kvinnor som bär sjal på allmän plats är i alla avseenden avskyvärt enligt min moral, och ska aldrig sitta i en regering. Det vore en skam för vårt land.

    Men om 80-90 procent av deras politik är mellanmjölk måste det gå att göra upp med dem i de frågorna.

    Jag har saknat Alliansen och hoppas nu att vi får en högerregering som kan ta stöd av det parti – Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna – som ligger dem närmast i respektive fråga.

    Inte bara nu utan även långsiktigt.

    🦄

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Nästa statsminister heter Kristersson

    Sammanställning av opinionsundersökningar inför riksdagsvalet 2030, med blockskillnader i mätningar från september till november 2026.

    Oavsett vilket “totalpaket” som “vinner” kommer nästa statsminister enligt mig med nittio procents sannolikhet att bli Ulf Kristersson. Vad Centerpartiets val handlar om är huruvida han ska ha sverigedemokrater i sin regering eller inte.

    👉 Read in English

    Här är varför:

    Magdalena Anderssons paket kan inte gå igenom Riksdagen, såvida inte Vänsterpartiet ändrar sig. Vad hon begär av Centerpartiet är alltså att de ska gambla och rösta på ett alternativ som nästan garanterat kommer att falla.

    Och det är så rakt igenom korkat det kan bli. Som jag skrev häromdan borde hon förstås ha använt de senaste två månaderna till att övertyga Vänsterpartiet om ett Tidöliknande avtal som är så nära regerande det går, så att Vänsterpartiet kunnat känna att de inte svikit sina väljare helt. Om det inte hade lyckats trots tappra försök skulle förstås hennes paket igår ha varit “vi tänker regera med Vänsterpartiet, take it or leave it”.

    Det finns bara två omröstningar kvar, och den första gäller Kristersson. Så om Centerpartiet väljer sossarnas enhörning och vägrar släppa fram Kristersson går bollen nästan säkert tillbaka till Andersson, som baserat på allt vi vet om Vänsterpartiets inställning faller, sedan blir det extra val, och precis alla opinionsundersökningar, se bild, pekar på att svenska folket i så fall kommer att rösta höger.

    Så för alla oss som verkligen inte vill se sverigedemokrater i en regering: låt oss hoppas att de väljer rätt.

    “Men en sådan regering blir beroende av Sverigedemokraterna varje dag!”

    En ny Tidöregering blir beroende av Sverigedemokraterna varje dag. En Alliansregering skulle inför varje proposition kunna välja mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Allt Sverigedemokraterna har att komma med är inte muslimhat eller annan rasism, förstås. Det går utmärkt att göra upp i frågor om barnbidrag, försvar, what not med både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

    Men budgeten? Den ekonomiska politiken är inte egentligen problemet med Sverigedemokraterna – de är enligt mig så mitt i höger-vänsterspektrumet man kan komma.

    Men tänk om de kräver sjalförbud mot att rösta på Alliansbudgeten? Ja, och då får väl Centerpartiet säga nej. Det värsta Sverigedemokraterna kan göra är att rösta på sossarnas budget. Stefan Löfven regerade en tid med en Alliansbudget – visserligen under vilda protester, men det gick.

    Andersson hade som sagt två möjligheter. Först fjäska för Vänsterpartiet och erbjuda dem guld och gröna skogar om de avstod från regerande, eller, om det hade misslyckats, vara ärlig mot Centerpartiet och lämna över ett paket som innehåller Vänsterpartiet, och hoppas Centerpartiet ändå väljer det. Hon schabblade bort båda.

    Nu har Centerpartiet två möjligheter. En Alliansregering eller en (med största sannolikhet) regering med Sverigedemokraterna i.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Bara Magdas fel

    Närbild av Magdalena Andersson i mörk kavaj med en svensk flagga på slaget.

    Som jag skrev häromdan anser jag att den största, kanske till och med enda, boven i regeringsbildningsdramat är Magdalena Andersson. Alla andra har gjort vad de kunnat givet sina vallöften. Det hon borde ha gjort är att redan dagen efter valet påbörja förhandlingar med Vänsterpartiet för att komma till en lösning som är så nära regerande man kan komma.

    👉 Read in English

    Och jag säger inte detta för att jag vill se en massa vänsterpolitik i Sverige. Jag vill förstås långt hellre ha en regering som driver mittenpolitik. Detta är bara ett rent krasst konstaterande.

    Mina vänsterpartistiska vänner och följare har gång på gång gjort klart för mig hur många svek det finns i det förflutna. Hur de behandlats som en dörrmatta. Blivit blåsta. Det är egentligen där skon klämmer, är den slutsats jag dragit genom att läsa vad ni skriver.

    Så enda vägen framåt för en socialdemokratisk regering är ett Tidö-liknande avtal. Och det är den som vill leda den regeringen som ska ta tag i situationen, boka in konferenser, se till att undergrupper som förhandlar i olika frågor bildas och verkligen använda dagarna så effektivt som möjligt. Minst en representant för vart och ett av de fyra partierna i varje grupp. Migration, försvar, vård, skola, omsorg, skatter. Lyssna, lirka. Leda!

    Vi vet förstås inte vad som skett bakom stängda dörrar, men vad som framgått i media är några enstaka möten på toppnivå:

    … och det hånfulla ”det har bildats en ny konstellation i riksdagen av vänsterpartister och moderater” när de valde Andreas Norlén som talman.

    Det är möjligt att det inte hade räckt, förstås. Och då hade hon haft all rätt att skylla på Centerpartiet och Vänsterpartiet. Men när hennes enda redskap för att få till en regeringsbildning är att gapa om faran med Sverigedemokraterna måste vi fråga oss: Hur kan en person som aspirerar på att leda Sverige vara så inkompetent och otrevlig på samma gång?

    Från svenska folket: We gave you one job!

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Bettans totalpaket

    Illustration av Elisabeth Thand Ringqvist ovanför en tabell som jämför Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas positioner om regerande, avtalat samarbete och hoppande majoriteter.

    Jag förstår vad Centerpartiet menar med “paketlösning”. Vad det kokar ner till är hur man definierar “samarbete”. Jag känner när jag läser analyserna både i mainstream-medier och sociala medier att många pratar förbi varandra, genom att dra för långtgående slutsatser. Särskilt när känslorna svallar.

    👉 Read in English

    Jag tror mig förstå vad C menar med “paket”, så här kommer min förklaring. Rätta mig om jag har fel.

    Regera är förstås lättbegripligt. Man kan inte, som jag skrev tidigare, ha en varannanveckaslösning – antingen är man med eller inte. Utan vad det kokar ner till är som jag skrivit förut innebörden i ordet “samarbeta”. Egentligen är det förstås en skala, men vi kan göra det lätt för oss:

    Antingen har man ett hårt uppstyrt samarbete som typ Tidö eller Januariöverenskommelsen, där regeringen förbinder sig att, i ett antal förutbestämda frågor, enbart förhandla med “sitt ytterkantsparti” – eller också gäller hoppande majoriteter, där man får vänstra bäst man vill, om man kan. Den största skillnaden mellan det hårt uppstyrda samarbetet och regerande är att man inte får ministerposter.

    Tills för en vecka sedan befann sig båda partierna så att säga på översta raden, men sedan skuttade Sverigedemokraterna plötsligt hela vägen till nedersta. Och vad jag tror att C suktar efter är att Vänsterpartiet kliver ner ett steg, inte två. Så när Elisabeth Thand Ringqvist säger att de vill ha en paketlösning är det egentligen riktat till Socialdemokraterna. Ulf Kristersson kan inte göra mer än säga att han kommer att samarbeta med S när det går, annars Sverigedemokraterna.

    Så trots att Kristersson formellt har sonderingsuppdraget ligger egentligen bollen helt hos Magdalena Andersson. Hon behöver ge V ett erbjudande som är så nära regerande man kan komma, om inte C ska välja ett Alliansalternativ. Gör hon det spår jag att det blir vägen framåt, annars blir det förmodligen Alliansen.

    Det är möjligt att jag har fel. Det kan tänkas att ingenting Kristersson kommer med är tillräckligt, och att detta bara är en kniv på strupen för S och V.

    Men när jag liksom utifrån studerar hur alla beter sig förstår jag de flesta. Nooshi Dadgostar håller vad hon lovar, Jimmie Åkessons beslut är strategiskt korrekt, övriga till höger samt Miljöpartiet har nästan inget de kan ge upp för närvarande, och ETR förhandlar med de kort hon har.

    Den enda person jag anser beter sig ytterst korkat är Magdalena Andersson. Retoriken mot V är inte bara obehaglig, utan också kontraproduktiv. En ledares främsta uppgift är att med morot och/eller piska kunna hitta en kompromisslösning som gynnar den egna sidan så långt möjligt. Hon borde ha ägnat den här tiden åt att respektfullt och inlyssnande hitta något som kan få V att känna att “detta är visserligen inte regerande, men nästan”.

    Om jag var sosse hade jag velat se hennes avgång.

    Partiet måste kunna bättre än så här.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Hur får Ulf samarbeta?

    Illustration av en blond kvinna i mörk kavaj med svensk flaggpin.

    Elisabeth Thand Ringqvist (C): ”Vi vill se en regering med mycket mittenpolitik, utan vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet i regeringen. Vi kommer inte heller att stödja en regering som samarbetar med SD.”

    👉 Read in English

    Till vänster är det tydligt och klart. Så fort Vänsterpartiet släpper regeringskravet kan Magdalena Andersson röstas fram.

    Till höger är det fluffigare. Vad betyder ”samarbeta”?

    En Alliansregering (med alla fyra partier eller med Centerpartiet som samarbetspartner) har bara två möjligheter att få igenom sin politik:

    Stöd av Socialdemokraterna eller stöd av Sverigedemokraterna. (Teoretiskt även Miljöpartiet + Vänsterpartiet i kombination, men det scenariet kan vi nog räkna bort.) Så det bästa Ulf Kristersson kan lova är hoppande majoriteter. Han kan inte bilda en regering som svär dyrt och heligt att precis varenda proposition ska förhandlas fram med Socialdemokraterna.

    Centerpartiet vill inte rimligtvis ha ett extra val, så jag tror att om Vänsterpartiet inte släpper kravet på att regera kommer de att acceptera en Kristersson-ledd regering.

    Vad tror jag? Jag tror Vänsterpartiet blinkar först. Det är den mest logiska konsekvensen, nu när Sverigedemokraterna släppt sina krav. Men jag har haft fel förr.

    Vad vill jag? Det är inte jättestor skillnad på Socialdemokraterna och Moderaterna numera, så jag är fine med båda partierna i ledningen, men Moderaterna har enligt mig bättre ministerkandidater. Och om de kan leda utan att behöva sitta i knät på Sverigedemokraterna är det bättre än det vi haft dessa senaste fyra år. Jag hade hoppats redan inför förra valet att Moderaterna inte skulle ha ett så hårt uppstyrt samarbete med Sverigedemokraterna, utan regera med hoppande majoriteter. Det har plågat mig enormt dessa fyra år att se Moderaterna tolerera den rasistiska retorik Sverigedemokraterna ägnar sig åt. Visst. Kristdemokraterna är numera nästan lika illa, ibland värre. Men man kan inte få allt.

    Sammanfattningsvis anser jag att Centerpartiet förvaltar min röst ganska väl. Jag hör inte till dem som ångrat sig.

    Och ja. Jag förstår att många av er Vänsterpartiväljare blir besvikna när jag skriver detta, men jag är fortfarande borgerlig. 😎

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Dags för respekt

    Illustration av två kvinnor: en suddar ut en röd linje och den andra räcker fram en gåva.

    Under de senaste dagarnas inlägg och tweets om regeringsbildningen har jag fått bortemot tusen kommentarer och svar, och jag har lärt mig en del om hur vänsterpartister tänker. Så mycket att jag törs mig på att börja skönja en lösning. Det är intressant hur man kan komma till insikter när man går i någon annans, i detta fall vänsterpartisters, skor.

    Men låt oss börja med problemet som måste lösas: Centerpartiet vill inte att Vänsterpartiet regerar. V kräver att regera. Här finns ingen uppenbar kompromiss. De kan liksom inte komma fram till en varannanveckaslösning. Så den ena måste ge sig, annars blir det extra val, och då kan högersidan vinna de tre fjuttiga mandaten.

    Vad jag insett när jag läst vad alla mina vänstervänner och -läsare skriver är att det handlar inte i första hand om makt och ministerposter utan i grunden kokar allt ner till förtroende. De har blivit blåsta så många gånger. Förnedrade. Ombedda att vara lojala, och sedan övergivna.

    Jag ser framför mig kompisen som alltid kör till festen, fixar fika på jobbet, lånar ut pengar, betalar för lunchen, och som tack får en ryggdunk och sedan inte bara blir ignorerad när hen inte ställer upp, utan till och med baktalad och kallad ”omogen”. Så kommer den dagen när hen plötsligt sätter gränser och säger att nej, inte mer, nu kräver jag respekt! Och då blir alla förbannade och besvikna och snackar om illojalitet.

    Jag skrev igår om hur Magdalena Anderssons tvärförbannade min under talmansvalet var ostrategisk, och en handfull personer reagerade med att påpeka att man inte ska diskutera kvinnors minspel, men jag kan lova att jag hade reagerat likadant om det varit Stefan Löfven eller Göran Persson. Hon såg fullständigt ursinnig ut över V:s agerande i talmansvalet, och där har vi liksom kärnan i detta. De hade inte ens brytt sig om att berätta vilken kandidat de tänkte föra fram, men förväntade sig ändå att V skulle rösta på vederbörande. Diskrepansen mellan förväntan från Socialdemokraterna, C och Miljöpartiet och känsloläget hos V är gigantisk.

    Här är några exempel på citat från kommentarer ni skrivit till mig de senaste dagarna:

    Historiken:

    Varför man inte kan lita på S:

    • ”För V handlar det om att de inte litar på löften från S, för S har aldrig genomfört sina tidigare löften. Det krävs att C sätter sig vid förhandlingsbordet även om V kräver ministerposter för att diskutera hur man kan lösa att V inte kan lita på löften.”
    • ”Nu vill vi att allt ska vara synligt och vi vill kunna hålla våra vallöften. Det kan man bara om man sitter i regering.”

    Hur det känns:

    • ”Var ser du detta kompromissvilliga C nånstans, de kräver ju total kapitulation innan de ens kan sätta sig vid samma bord som oss?”
    • ”Att partier ska gå på tå i politiken för att inte störa ett högerparti som valt att inte samarbeta med nyssnazister, det är inte bara orimligt utan även oförskämt mot Vänsterpartiets väljare som både S och C ser som mindre värda.”

    Vad som skulle få er att ändra er:

    • ”Förståelse är nyckelordet vid förhandlingar, V har förståelse för att C också måste få C politik.”
    • ”Sen går det ändå tillbaka till tillit vilket bristen på är anledningen att vi inte kan backa.”

    Om S, C och MP vill att V ska ge upp sitt i ärlighetens namn inte orimliga krav på att få regera behöver man helt enkelt möta dem i precis allt annat. Tala till dem och om dem med respekt, sluta kalla dem omogna, träffa dem på både fika, middag och efterfest och sedan vädja istället för att hota och utpressa.

    Ge dem sedan något liknande Sverigedemokraternas förra deal, fast mindre hugget i sten, så att regeringen kan göra upp med högersidan i vissa frågor.

    Vi har helt olika uppfattning i ekonomisk-politiska frågor, försvaret, privatiseringar och företagande, men vi vill ju alla att vi kommer ur detta med en regering utan muslimhatande, gay-hatande, invandrarhatande ministrar som Richard Jomshof, Björn Söder och Jimmie Åkesson och deras vedervärdiga värderingar och destruktiva retorik.

    Dit går det bara att komma genom att behandla V med respekt och hänsyn.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Ingen gör fel

    Illustration av Magdalena Andersson framför Sveriges riksdag efter valet 2026

    Det är tröttsamt med all pajkastning just nu.

    När jag hör Magdalena Andersson låtsas att Vänsterpartiet bildat någon sorts koalition med Moderaterna för att de röstade på Andreas Norlén kommer jag ihåg hur barnsligt det partiet brukar vara när de inte får som de vill. Stefan Löfven var likadan. Tjurar och frustar. Alla bilder på hennes tvärförbannade min under talmansvalet gör ingen någon tjänst heller. Jag börjar förstå hur jobbigt det är för V att tas för givet av ett parti som beter sig så.

    Ingen är skyldig till dagens situation.

    V är i sin fulla rätt att kräva att sitta i en regering. Men en majoritet av svenska folket har inte röstat på en regering där de ingår.

    Centerpartiet är i sin fulla rätt att hålla fast vid att inte V ska regera och att Sverigedemokraterna inte får samarbetas med alls. Det var det tydligaste vallöftet.

    Och jag förstår att Jimmie Åkesson tycker att det är Sverigedemokraternas tur nu, med exakt samma argument som V. ”Vi har varit snälla och solidariska, och nu är det vår tid i solen.” Men en majoritet av svenska folket vill inte se dem regera heller.

    Så ingenting kommer att hända än. Först måste hotet om extra val vara så överhängande att partierna börjar känna hettan.

    Och då är frågan:

    Vem har minst att förlora och vem har mest?

    Hela vänstersidan har förstås hela sin majoritet att förlora. Men på högersidan finns risken att Liberalerna åker ur. Ingen vet om deras hockey stick på slutet var en tillfällig spik.

    Så här tror jag de resonerar:

    V slits mellan sitt löfte till väljarna och sin ovilja att hållas ansvariga för en valförlust.

    Miljöpartiet och Socialdemokraterna har inte egentligen några alternativ. De kan bara hoppas att C eller V ändrar sig, eller möjligen att L och Kristdemokraterna hoppar över staketet.

    C är Sveriges rikaste parti och skulle förmodligen komma stärkta ur en ny valrörelse, och de kan inte låta V regera. De är ju ett högerparti och har lovat en mittenregering. Jag tror att för många inom C skulle det vara värre att vara ansvariga för V i en regering än att vänstersidan förlorar ett extra val.

    Om jag vore L skulle jag inte vilja se ett extra val, men L utan KD kan inte förändra något, så vare sig de vill eller ej är de maktlösa, såvida inte KD hänger på. Och det känns rent personkemiskt inte möjligt.

    M har liksom S, MP och Sverigedemokraterna ingen möjlighet att påverka något alls, utan kan bara vänta och se vad alla andra gör.

    Sverigedemokraterna skulle som jag skrev igår kunna släppa fram en typ Alliansregering, men efter att ha sovit på saken har jag kommit fram till att de nog är det parti som har allra mest att vinna på ett extra val. De tappade stolar de nog vill ha tillbaka, och väljare tenderar att belöna dem som de uppfattar bidrar minst vid kaos. Jag gick tillbaka och kollade på opinionsundersökningarna månaderna efter valet 2018, och både i procent och procentenheter gick de upp mest.

    Så när jag nu vägt in ”vad har partierna att vinna/förlora på extra val” vill jag ändra mina odds från igår. Jag tror fortfarande att V kommer att ge sig till slut, men det förutsätter att Anderssonskan börjar bete sig mer moget. Däremot känner jag att sannolikheten för extra val är större och att sannolikheten för att C och Sverigedemokraterna släpper fram en regering med M, KD och L är betydligt mindre.

    En fotnot: Jag ser nu att Magdalena Andersson sagt till C och V att börja ”sudda röda linjer”. Men det går inte. Man kan antingen behålla sin linje eller ta bort den helt. Det går inte att kompromissa kring regerande.

    Hursomhelst är mitt råd att sluta skälla. Ingen gör fel. Ingen är illojal. Alla gör vad de sa att de skulle göra. Och det var precis samma råd jag gav för åtta år sedan också.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Vänsterpartiets val

    Andreas Norlén i talmansstolen i riksdagens kammare

    Väldigt glad att Andreas Norlén blev omvald. Bra av Vänsterpartiet att prioritera stabilitet i detta läge. Förstår inte riktigt varför inte Centerpartiet lade sina röster på honom.

    Frågan nu när stafettpinnen återgår till honom är egentligen vem som ger med sig. Om alla gör som de säger får vi ju aldrig någon regering. Och jag tror inte på extra val. Dels finns ingen anledning att tro att resultatet blir annorlunda och dels har flera partier mycket att förlora på det.

    Så låt oss spekulera lite.

    Jag tror inte alla har riktigt insett det, men Centerpartiet har inte samma röda linjer mot de så kallade ”ytterpartierna”. Ingen av dem får regera, men det finns lite tänjningsutrymme för samarbete med Vänsterpartiet, men inte med Sverigedemokraterna.

    Det ger Magdalena Andersson en fördel gentemot Ulf Kristersson. Hon behöver ”bara” få sin ytterkant att ge upp regeringsdrömmarna. Och jag tror fortfarande att det är det resultat vi kommer att hamna i till slut. Oavsett om det visar sig att någon valfuskat eller ej är partiet nu rätt tilltufsat, trots framgångarna. (Borlänge · Järva)

    Problemet för Vänsterpartiet, och poängen för Centerpartiet, är ju att en socialdemokratiskt ledd regering kommer att kunna göra upp till höger i varje budgetförhandling istället för med dem. De kanske inte väljer den vägen, men alternativet finns.

    Det är bara det att även med Vänsterpartiet i regeringen kommer alla budgetar att behöva Centerpartiets stöd, och risken för Vänsterpartiet är att de då skulle hållas ansvariga för sådant deras väljare absolut inte gillar. Så det är det resonemanget jag misstänker kommer att leda till att partiet till slut viker ner sig. Men inte än.

    Men ett annat scenario är att Centerpartiet förändrar den röda linjen mot Sverigedemokraterna till att bli densamma som den mot Vänsterpartiet, kombinerat med att Sverigedemokraterna inte röstar emot en moderatledd regering de inte sitter i. Jag har personligen för länge sedan givit upp ”man ska inte förhandla med Sverigedemokraterna”-linjen. Det plåstret rycktes på allvar av i förra valet.

    Inte för att jag gillar partiet, uppenbarligen, utan dels för att den strategin bara ledde till att de växte och dels för att det skapar en rejäl obalans i riksdagen. Vad jag hade hoppats inför förra valet var att regeringen skulle stödja sig på hoppande majoriteter istället för att gå all in med Sverigedemokraterna. Det i kombination med det regeringssamarbete man gick till val på öppnade dörren för den vedervärdiga hatretorik mot Sveriges muslimer högersidan ägnat sig åt på sista tiden.

    Jag skulle ranka det så här:

    • 60 % socialdemokratiskt ledd regering utan Vänsterpartiet
    • 20 % moderatledd regering utan Sverigedemokraterna
    • 20 % extra val

    För nej. Det finns absolut inget incitament för Sveriges rikaste parti, dvs Centerpartiet, att ge upp löftet om att inte gå med på Vänsterpartiet i en regering. Jag ser inte någon situation där de skulle välja den vägen hellre än extra val.

    Många frågar emellanåt vad jag har emot Vänsterpartiet i en regering – särskilt med tanke på att jag försvarat partiet en hel del. Well. Jag försvarar partiet av två skäl. Dels för att det är the right thing to do, men framförallt för att jag verkligen har tyckt antisemitismanklagelserna mot Vänsterpartiet från partier som ägnat valrörelsen åt att hetsa mot muslimer varit horribla, och dessvärre funkade strategin, med tanke på hur snabbt gapet nästan slöts på sluttampen.

    Jag har till skillnad från många andra inte något emot Vänsterpartiet i regeringen för att de är ”omogna” eller för att de skulle vara rasister, utan helt enkelt för att de står för en politik jag inte tror på. Det är inte konstigare än så. Och det är rimligtvis av precis samma anledning som vänsterpartister inte vill se moderater i en regering. Det var också därför jag till slut valde Centerpartiet och inte exvis Miljöpartiet, som ju har en linje som står närmare mig vad gäller Palestina.

    Jag är fortfarande höger.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Vilka är Åkessons islamister?

    Koranen och Sveriges rikes lag.

    Jag tycker jag har framfört detta så många gånger, men efter alla kommentarer och framförallt twitterreplies jag fått under gårdagens inlägg är det tydligt att det inte räcker:

    Svensk lag utgör inget hinder för den som vill leva enligt sharia.

    Om man förstår detta självklara inser man också varför den så kallade ”islamiseringen” är en myt. Det har förekommit enstaka individer som har velat se särlagstiftning, men de är ynka få. Den enda lag som över huvud taget har diskuterats seriöst är förbud mot att elda upp religiösa symboler. Och det är inte i sig islamistiskt att vilja det – många som inte är muslimer har också den åsikten, och det finns förbud mot religiösa förolämpningar i merparten av Europa.

    Jimmie Åkesson har definierat en islamist som någon som ”sätter islam före demokratiskt stiftade lagar och individuell frihet”. Så när han säger att ”mycket tyder på att Vänsterpartiet primärt men också Socialdemokraterna har varit väldigt bra på att mobilisera de islamistiska rösterna som tidigare hade andra partier att rösta på” syftar han rimligtvis på de 28 000 väljare som röstade på Nyans i förra valet.

    Trehundratusen vuxna svenskar identifierar sig som muslimer, och av dem har 90 000 besökt en moské senaste året. Menar han alltså att en tredjedel av moskébesökarna inte vill ha demokrati och individuell frihet? Eller gäller det bara ett subset av dessa 28 000? Hur många ”islamister” kan förändra ett valresultat?

    Vi kan inte fortsätta acceptera att ”islamist” används som nedsättande epitet på svenska muslimer som bara vill vara ifred i sitt utövande av sin religion och som inte gör en fluga förnär. För självklart är det så att alla som är djupt troende följer sin guds påbud i första hand. Det var för övrigt precis den egenskapen hos kristna tyskar som fick dem att gå emot Nazitysklands lagar.

    Den som anklagar sina medmänniskor för att inte vilja följa ”demokratiskt stiftade lagar” eller för att inte vara för ”individuell frihet” ska inte kunna komma undan med det. Åkesson behöver förklara vilka i helskotta lagar han menar att Sveriges troende muslimer vägrar följa på grund av sin religion.

    Fler artiklar:

    Religion · Svensk partipolitik · Rasism


    Följ diskussionen på Facebook: