Jag ser många i sociala medier påstå att Palestinaaktivister står bakom regimen i Iran och morden på civila. Sofie Löwenmark hävdar också detta i en krönika i Expressen, helt utan belägg.
Hon menar också att det är en konspirationsteori att Mossad ligger bakom upploppen, men vad jag sett har Israel bekräftat att de aktivt stöttar upproren inifrån Iran, så det är det ju inte.
Vidare finns ett klipp från Göteborg där någon viftar med shahens flagga och någon i palestinasjal skriker på vederbörande, och detta sägs vara bevis. Lägger det i kommentarerna.
Jag har aldrig, vare sig i sociala medier eller IRL, träffat en svenskiranier som stöttar regimen. Flera av er som skriver här har varit väldigt tydliga med att ni känner sorg över att er kamp för frihet har hijackats av Palestinahatare.
”De viftar med iranska flaggor i Palestinatågen!” Nu har jag googlat och sett att det i regel inte tillåts av arrangörer. Så även om det säkert hänt är det sällsynt.
Tankefiguren är förstås att om man stöttar Hamas stöttar man även Irans regim, men den havererar redan i första ledet. Få om någon i Palestinarörelsen stöttar Hamas. Jag har iaf aldrig sett någon. Ja, jag vet att Hamasflaggor har förekommit, men de är sällsynta och i regel förbjudna.
Så jag har två frågor.
Den ena till er som är svenskiranier: Vad betyder flaggorna för er? Känns dagens flagga som ett ställningstagande FÖR regimen, eller är det bara en flagga som symboliserar ert land? Är shahens flagga en symbol för frihet eller för återgång till den gamla diktaturen? Om ni skulle vifta med en flagga, vilken skulle ni välja och varför? Om ni inte känner er bekväma med att kommentera kan ni messa mig.
Och till alla: Känner ni till någon enda individ som står bakom mullornas diktatur och morden på civila?
Jag fick frågan igår hur jag tänker om krigen mellan Israel och Palestina på 60- och 70-talet, och mitt svar är ”inte alls”. Jag undviker medvetet alla diskussioner om vem som började och vem som erbjöds vad och sedan tackade nej, för det saknar relevans för de poänger jag försöker göra och leder bara vilse.
Det enda som spelar roll är hur det började och var vi är nu.
Och det började med att hundratusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem i en välplanerad etnisk rensning. När man väl dragit den slutsatsen blir allt annat irrelevant. Jag anser självklart att alla attacker på civila är förkastliga, och det gäller både på Västbanken och sjunde oktober och allt annat som skett. Men palestinierna som folk är inte ansvariga för vad andra palestinier gör. Det gäller massakern i Hebron och det gäller 7 oktober. Och det är märkligt att det är så lätt för många att anse att bosättarvåld inte är terrorism och att bara individerna är skyldiga, trots att Israel sanktionerar detta direkt och indirekt, men alla dåd på judar i Israel är varenda palestinier skyldig till. Inklusive Hebron för hundra år sedan.
I grund och botten har vi att göra med en ockupationsmakt och ett illegalt ockuperat folk. Allt börjar och slutar där. Det är därför jag så sällan diskuterar Hamas. De är inte problemet. De är ett symptom.
Jag känner att de som ivrigt försvarar Israels ”rätt” till Palestina egentligen saknar förmåga att överhuvudtaget se vad palestinierna gått igenom. Så jag vill att vi istället tänker oss Sverige under liknande förhållanden. Jag har gjort denna övning förut, men det var länge sedan och jag har fått många nya läsare.
Vi antar att Sverige är ockuperat av ett främmande land, precis som Palestina var under mandattiden mellan krigen. Vi vill bli fria. I Sverige i min analogi lever många muslimer, och de har flyttat hit för att ta över vårt land. Det vet några av oss, för de har skrivit ett avtal med vår ockupationsmakt där de krävt det. Men det finns inget Internet och ingen TV så många känner inte till det. Istället sprids rykten, en del korrekta, andra felaktiga.
Ibland blir det bråk mellan oss och ockupationsmakten, och då står muslimerna på deras sida mot oss. Folk dör i upplopp på båda sidor.
Några gånger genomför svenskar attacker mot muslimer för att försöka få dem att lämna landet. Attackerna är inte organiserade av den ledning vår ockupationsmakt tillåter oss att ha, men vi får alla skulden ändå. Särskilt när civila dör. Det heter att vi är terrorister som inte kan litas på. Det heter att vi hatar muslimer, trots att vi egentligen inte alls har något emot dem som personer – vi vill bara inte att de ska ta över vårt land eller sabotera vår frihetskamp.
Så kommer en dag när vår ockupationsmakt har insett att det är fel att ockupera andra länder, och lovar att dra sig tillbaka, och vi är lyckliga, för äntligen ska vi få vår efterlängtade frihet.
Då kräver muslimerna att få hela vårt land, och menar att vi kan flytta till Tyskland eller Finland istället, men de måste bo i just vårt land, för en del av deras förfäder var vikingar. Det var ju våra också, föralldel, men det har alla glömt.
Inte alla muslimer, men en majoritet. De som levat här länge blir många gånger förtvivlade, men de är i underläge.
I det här läget ställer jag mig inte frågan varför det skedde så många pogromer, utan varför de inte var fler. Återigen – detta är inget försvar, bara en reflektion.
Jag antar att palestinierna helt enkelt litade på att ockupationsmakten skulle ge dem deras land. För engelsmännen hade ju lovat dem landet också. De var rätt fula på det viset. Och palestinierna naiva.
Åter till analogin: FN gav mer än halva vårt land till muslimerna, trots att de bara var en tredjedel av befolkningen och nästan alla kommit de senaste årtiondena. Många bara de senaste åren. Och trots att de bara ägde sju procent av marken.
De visste att de skulle behöva ge medborgarskap till dem av oss som fortfarande bodde i ”deras” del, och de ville ha den mark vi ägde, och de hade en plan för det. Under det halvår som gick tills ockupationsmakten formellt dragit sig tillbaka och de kunde utropa sin islamistiska stat tågade de genom Värmland, Dalsland, Småland osv, från by till by och från gård till gård och mördade och fördrev alla invånare. När de kom till Vimmerby förgiftade de hela byn. I andra byar radade de upp alla och sköt dem. Ibland roade de sig med att våldta kvinnorna. En del körde de till Norge, och sa ”gå över gränsen eller dö”. Andra körde de till Blekinge. Hela Blekinge var till slut fullt av människor som levat i många generationer i Småland och vars hus de nu stulit.
”Det finns inget som heter svenskar!” sa de. ”Ni har ingen historia. Ni är bara ett folk som råkar vara här. Landet är vårt. Hela landet. Men vi tar denna del först.”
När deras nya land väl bildas har de blivit av med mer än hälften av alla svenskar i området, genom mord eller fördrivning.
Sedan gick årtiondena. En del svenskar begick terrordåd. Ibland startades krig, och efter varje krig slutade det med att muslimerna la under sig mer och mer mark, tills vi inte hade någon frihet kvar alls. Den lilla yta som var vår fyllde de med soldater, och sedan började de tillåta nya muslimer från världens alla hörn att flytta dit. Ty för att få rätt att leva i Sverige krävdes att du hade den religionen. Du kunde bo varsomhelst i världen, och bara du var muslim hade du rätt att flytta till det som fortfarande var kvar av Sverige och ringa på dörren till en familj och säga ”jag är muslim och härmed kräver jag ditt hus och dina saker, gå härifrån annars skjuter vi dig”, och peka på de muslimska soldaterna som står bredvid och flinar.
Hela omvärlden tittade på och suckade och skakade på huvudet, för det kunde ju alla se att svenskar var hemska människor som inte bara kunde acceptera att Sverige inte var vårt. Hur svårt ska det vara att acceptera att andra bor i ditt familjehem? Att din familjs mark och äppelträden din mormor planterade och den röda stuga du växte upp i i Katthult, Småland inte längre tillhör dig. Den tillhör nu en muslimsk familj. Deras barn gungar i gungan du älskade när du var liten.
Varje gång en svensk dödar en muslim straffas alla svenskar direkt eller indirekt. Varje gång en muslim dödar en svensk rycker alla på axlarna, och inget händer. Svenska barn fängslas och torteras. Muslimerna hånskrattar åt detta. Vi får skylla oss själva, för vi har uppfostrat våra barn att hata muslimer. Vi är rasister. Muslimhatare. Det är det som är problemet. Och omvärlden håller med. Muslimhatet bland svenskarna är verkligen fruktansvärt.
Inte alla utomlands. Inte ens alla muslimer. Många muslimer i andra länder är på vår sida. De tycker det som händer är hemskt. De får höra att de är självhatande muslimer, och deras vänner tar avstånd.
Så kommer till slut den dag när en grupp bestämmer sig för att attackera de muslimska baser som används för att göra räder in i Blekinge och mörda oss, ofta barn och gamla, och dessutom vill de ta så många muslimer tillfånga som möjligt för att kunna byta mot de svenskar som sitter i muslimska fängelser utan dom och torteras, och efter det har vi inga rättigheter kvar alls. Dag efter dag i två år bombas alla våra blekingska hem. Stora familjer dör ut. Och i Småland firar muslimerna. De dansar medan våra barn svälter ihjäl. De riggar kikare så att de kan se hur bomberna faller över oss.
Och världen är i princip överens. Svenskarna måste nu bort. ”Vi kan inte ha sådana grannar”, säger muslimerna, och sluter avtal med Sudan om att skicka dit oss. Bill Effing Clinton berättar att han hade minsann fixat en kanonbra fred en gång i tiden och den ville inte svenskarna ha så där ser ju alla att de får skylla sig själva. Case closed.
Men då händer något. Världens unga generation, som aldrig lärt sig hata svenskar och som ännu inte hunnit avtrubba sin empati inser vad som håller på att hända.
Och de reser sig och ropar NEJ.
Det tog mig femtionio av mina snart sextio år att inse ovanstånde.
Men världens 20-åringar är bättre än jag. Bättre än vi.
Så jag skrev igår att sionisterna innan bildandet av Israel hela tiden hade för avsikt att etniskt rensa Palestina på dess urbefolkning. Några höll inte alls med, så därför tänker jag utveckla varför jag påstår detta.
Låt oss först bena i vad en sionist är. Jag undviker rent generellt att använda det ordet när jag pratar om tiden efter Israels bildande (undantaget ”kristen sionism/sionist”, som är en sorts religiös avart som bygger på att Gud vill ha judar i Israel för att Jesus ska komma tillbaka). Anledningen är att termen ”sionist” efter Israels grundande kan vara allt från den som vill att Israel ska fortsätta existera till den som vill att alla palestinier ska väck.
Så nu pratar vi om de människor, judar och andra, som fram till 1947 ville se skapandet av en judisk stat i Palestina. Ja, jag vet att det fanns sionister som nosade på andra platser, men dem skippar vi i denna diskussion. Från 1914, när UK förklarade krig mot Osmanska riket var målet för sionisterna att skapa det judiska landet i Palestina.
Det övergripande argumentet bland dem som tycker jag liksom förtalar sionisterna och utmålar dem som onda kolonisatörer är att det fanns sionister som inte alls ville se någon etnisk rensning av kristna och muslimska palestinier. De var helt nöjda med att leva sida vid sida med dem. Och då är mitt svar att då är man inte ”sionist”.
Jag brukar säga att man är vad man definierar sig som tills annat bevisats och omvänt. Om jag kallar mig ”kommunist” men inte vill att staten ska äga produktionsmedlen har jag feletiketterat mig. Den var inte sionist som inte strävade efter en judisk stat. Den jude som var nöjd med att leva i ett Palestina där muslimer var i majoritet var något annat. Och det fanns absolut en stor grupp sådana – särskilt bland dem som levat där länge. Jag har inga siffror, men jag har hört många ankedoter från deras barn och barnbarn om hur förtvivlade de var när Israel bildades. Om ni vill ha länkar, säg till.
Men den som var sionist och ville skapa en judisk stat i ett land där judar var väldigt långt från i majoritet kunde självklart inte göra det utan att ha en plan för den befintliga befolkningen.
Så det finns mängder av exempel på uttalanden från sionister som visar att planen hela tiden var etnisk rensning. Och min poäng här är att just det faktum att det var känt sedan åtminstone Balfour-deklarationen 1917, egentligen sedan flera år tidigare, att det var deras mål är en fullgod förklaring till de pogromer som följde, utan att man behöver peka på antisemitism.
Varför spelar det roll?
Det är en hönan och äggetfråga.
De som menar att palestinier är terrorister och att det är helt omöjligt att låta dem bo kvar i sitt hemland grundar detta påstående på de pogromer som skedde före Israels bildande. Särskilt då massakern i Hebron, men även andra. Som jag skrev häromdan finns en lång lista som Palestinahatare gärna klistrar in för att förklara att det inte fanns någon annan väg framåt än att mörda och fördriva palestinierna från deras hem. De var helt enkelt judehatare hela bunten.
Och ja. Det var väldigt länge vad jag också tänkte, får jag erkänna. I den mån jag tänkte alls.
Men vi behöver sätta oss in i palestiniernas situation under de där åren från första världskriget till 1947. De intellektuella visste att sionisternas mål var deras utrotande. Den fråga jag ställer mig är inte varför det var så många upplopp, utan snarare varför det inte var fler. Deras frihetskamp under ockupationen motarbetades av sionisterna, som ju kände sig lovade Palestina av britterna.
Med detta i åminne är det viktigt att minnas att väldigt många palestinier kände stor empati med de flyende judarna och välkomnade dem in i sina hem. Även andra flyende folk, som t ex armenier, vittnar om den stora generositeten hos det palestinska folket. Jag tror att särskilt de i byarna utanför städerna helt enkelt inte kände till sionisternas planer för deras hem. De odlade sin lott och tog hand om sin familj i godan ro tills en dag det stod beväpnade blivande israeler och gav dem två timmar att lämna sina hem sedan generationer. Ibland. Ibland radade de upp dem och sköt dem. I ett känt fall förgiftade de en hel by. Det vet vi, för en brittisk läkare råkade finnas kvar. Hur många fler har vi ingen aning om.
Och självklart var som jag redan påpekat inte alla judiska flyktingar, och i synnerhet inte den judiska urbefolkningen, ute efter att fördriva palestinier heller.
Och notera nu att jag självklart inte försvarar mord på civila, åt båda hållen. Det som hände i Hebron var extra tragiskt, för Hebrons judiska befolkning var gammal och förmodligen inte särskilt sionistiskt lagd, även om massakern vad jag läst började med en sionistisk demonstration där.
Vad jag däremot säger är att förklaringen till pogromerna ligger i insikten i att sionisterna ville ta deras hemland ifrån dem och inte i att muslimska och kristna palestinier rent generellt var obotliga judehatare och blodtörstiga terrorister. Minns att även palestinier dödades av sionister. Och mitt i soppan fanns britterna och bar sig rätt klantigt åt.
Och det spelar som sagt roll, eftersom Netanyahu et al hela tiden pekar på Hebron som någon sorts startskott för insikten i att den fina kumbaya-plan sionisterna hade från början inte funkade, ty palestinier är infödda terrorister.
Så nu till de utlovade uttalandena. Ni som hävdar att det fanns sionister (enligt min defnition, dvs judar som under tiden 1914-1947 ville skapa en judisk stat i Palestina) som tänkte skapa denna stat genom att inte på ett eller annat sätt fördriva palestinier får gärna kontra med egna citat.
One of the most enduring and deceptive slogans of Zionism was coined by Israel Zangwill almost 100 years ago: Palestine was a “land without people for a people without land.” After paying a visit to Palestine in 1891, the Hebrew essayist Achad Ha-Am commented: ” Abroad we are accustomed to believe that Israel is almost empty; nothing is grown here and that whoever wishes to buy land could come here and buy what his heart desires. In reality, the situation is not like this. Throughout the country it is difficult to find cultivable land which is not already cultivated.”
The removal of Arabs bodily from Palestine is part of the Zionist plan to “spirit the penniless population across the frontier by denying it employment…Both the process of expropriation and the removal of the poor must be carried away discreetly and circumspectly.” Theodore Herzl, founder of the World Zionist Organization Complete Diaries, June 12, 1895 entry.
In 1899, Davis Triestsch wrote to Herzl: ” I would suggest to you to come round in time to the “Greater Palestine” program before it is too late… the Basle program must contain the words “Great Palestine” or “Palestine and its neighbouring lands” otherwise it’s nonsense. You do not get ten million Jews into a land of 25,000 Km2″.
Vladimir Jabotinsky: “Has any People ever been seen to give up their territory of their own free will? In the same way, the Arabs of Palestine will not renounce their sovereignty without violence.” Quoted by Maxime Rodinson in Peuple Juif ou Problem Juif. (Jewish People or Jewish Problem).
David Ben Gurion (the first Israeli Prime Minister): ” If I were an Arab leader, I would never sign an agreement with Israel. It is normal; we have taken their country. It is true God promised it to us, but how could that interest them? Our God is not theirs. There has been Anti-Semitism, the Nazis, Hitler, Auschwitz, but was that their fault? They see but one thing: we have come and we have stolen their country. Why would they accept that?” Quoted by Nahum Goldmann in Le Paraddoxe Juif (The Jewish Paradox), pp. 121-122.
Ben Gurion also warned in 1948 “We must do everything to insure they (the Palestinians) never do return.” Assuring his fellow Zionists that Palestinians will never come back to their homes, “The old will die and the young will forget.”
Also Ben Gurion stated ” The present map of Palestine was drawn by the British mandate. The Jewish people have another map which our youth and adults should strive to fulfill — From the Nile to the Euphrates.”
“A voluntary reconciliation with the Arabs is out of the question either now or in the future. If you wish to colonize a land in which people are already living, you must provide a garrison for the land, or find some rich man or benefactor who will provide a garrison on your behalf. Or else-or else, give up your colonization, for without an armed force which will render physically impossible any attempt to destroy or prevent this colonization, colonization is impossible, not difficult, not dangerous, but IMPOSSIBLE!… Zionism is a colonization adventure and therefore it stands or falls by the question of armed force. It is important… to speak Hebrew, but, unfortunately, it is even more important to be able to shoot – or else I am through with playing at colonizing.”Vladimir Jabotinsky, founder of Revisionist Zionism (precursor of Likud), The Iron Wall, 1923.
Total hopplöshet när jag ser Jared Kushners plan för Gaza. Bilden visar hans slide. Komplett med Trumps Board for Peace-logga i hörnet. En rip-off av FNs logga, fast istället för en världskarta visar den bara Nordamerika.
Det finns rimligtvis inte någon som tror att de Gazabor som nu övergivna av världen svälter och fryser i blöta tält ska leva i hans fantasiskyskrapor.
Problemet är att Trump hijackade freden. Hans iver att stå som ansvarig för den förstörde FNs och EUs mycket mer genomtänkta initiativ. Jag är inte enbart negativ – han lät Qatar styra, vilket var bra, och verkade en tid lyssna mer på dem än på Netanyahu. Men hela processen har präglats av undanskuffande av FN.
Tecknad av Peter de Wit
Och nu ska hans board, där han är ordförande för resten av sitt liv, samla ihop de pengar folk är villiga att betala för att bygga upp Gaza, och sedan, även om ingen säger det, stötta Israels planer på att deportera palestinierna till något land i tredje världen.
Samtidigt rivs gårdar, byar, olivodlingar i Västbanken för att ge plats för ”bosättare”, eller, med ett bättre namn, israeliska terrorister, i syfte att för alltid knuffa ut muslimska och kristna palestinier från Palestina.
Jag ser ingen väg ut.
Den etniska rensning som en gång var sionisternas dröm och sedan blev Israels yttersta mål och som påbörjades med mord och fördrivning av hundratusentals palestinier från deras hem månaderna innan Israel existerade är nu inne i sin slutfas. Det palestinska folket är snart skingrat. Och bevisen för de förmodligen hundratusentals mördade familjerna vars kroppar aldrig hittats mosas av bulldozrar. Deras existens är på väg in i evig glömska.
Nu när grönlänningarna kan andas ut en smula vill jag påminna om att IDF och israeler fortfarande mördar barn och journalister både i Gaza och på Västbanken, och att palestinier lever i blöta, kalla tält utan tillgång till tillräckligt med mat, mediciner, vård, att apartheidprojektet på Västbanken fortgår, att kropparna från förmodligen tiotusentals, kanske hundratusentals oidentifierade döda i Gaza dagligen krossas under bulldozrar och att bara en minoritet av Israels befolkning har några som helst problem med det.
Vad spelar det för roll att de är ”Mellanösterns enda demokrati” när majoriteten röstar på apartheid och folkmord?
Ett land ska inte äga ett annat land. Ett lands befolkning ska bestämma vilka som styr dem. Och under inga omständigheter ska människor tvingas bort från sina hem och sin mark.
Det gällde palestinierna 1947, när FN gav bort deras land till sionisterna vilket inledde Nakba, dvs mord och fördrivning av hundratusentals palestinier.
Det gäller palestinierna idag, när Israel ockuperar dem och styr dem och tar deras hem ifrån dem samtidigt som de gladeligen bjuds in till Eurovision.
Det gäller Grönland idag. Ja, danskarna har som alla andra kolonialmakter behandlat dem illa. Men de har ångrat sig och bättrat sig och givit dem självbestämmande och stolar i Folketinget. Och de stödjer deras väg mot frihet från ägande. Det är därför grönlänningarna vill stanna hos dem.
Trump tänker inte införliva dem. De ska bli ett territorium som USA äger, och han ska bli erkänd som den som förändrade kartan. Och USA ska plundra deras resurser.
Och det gäller Venezuela (varför uttalar vi det med ett ts-ljud som i en italiensk pizza och inte på spanska?) som Trump uppenbarligen anser vara ”sitt” nu, se AI-bild från hans låtsastwitter.
Jag har sett rätt många svenskar skriva att Grönland är inte värt ett världskrig, och de må ha rätt i det, men jag vill påminna om att det var exakt samma argument Europa hade när Hitler började invadera sina grannar.
Länder ska ägas av sina invånare. Punkt.
Nedan finns en fantastiskt intressant intervju med en grönländsk politiker, Tillie Martinussen, ”we are clearly not white”, samt mitt gamla podcastavsnitt om Grönland, som märkligt nog fortfarande är relevant.
Ett kritiskt argument för varför Israel behövde skapas på palestinsk mark är pogromerna på judar i området, och då i synnerhet massakern i Hebron 1929. Netanyahu med flera fokuserar enormt på just den händelsen, som absolut var fruktansvärd. Närmare sjuttio judar mördades i ett upplopp som i grunden handlade om ett missförstånd.
Syftet med att älta massakern i Hebron är förstås att få palestinier att framstå som rasistiska barbarer. För att förstå varför jag anser att just denna händelse är irrelevant IDAG behöver vi rådda lite i hur Palestina såg ut under Mandatory Palestine.
Palestina var ockuperat av britterna. De ville förstås liksom alla ockuperade folk bli fria. I den frihetskampen valde många sionister att kämpa på britternas sida. Det var taktiskt rätt av dem – de hoppades att britterna en dag skulle ”ge” dem landet. Helst hela.
Notera att jag skriver ”sionister” och inte ”judar”, för långtifrån alla judar – särskilt de som levat där länge – var sionister. En hel del var helt nöjda med att kalla sig palestinier och leva sida vid sida med muslimska och kristna palestinier. Dem är det särskilt synd om.
Men det var självklart känt bland palestinierna oavsett religion att en stor grupp nyinvandrade judar avsåg ta deras land ifrån dem, och att det var anledningen till att dessa samarbetade med deras ockupationsmakt. Och det i sin tur ledde förstås till en groende aversion mot samtliga judar – inte bara sionisterna. Orättvist, javisst. Men inte olikt situationen i Sverige idag, där många menar att muslimer vill ta över Sverige. Skillnaden i Palestina under mandattiden var ju att palestinierna faktiskt hade rätt. Sionisterna VAR till skillnad från svenska invandrare faktiskt ute efter att mörda och fördriva dem.
Hebron brukar tas upp som det ursprungliga terrordådet. De som är emot ett fritt Palestina har en lista över ”terrordåd” begångna av palestinier.
De har förstås noll ”terrordåd” begångna av sionister/israeler med på den listan. Och vi vet varför. Det är inte terror när muslimer dödas av ickemuslimer. Inte ens när illegala bosättare mördar random palestinier används det ordet. Det är ”bosättarvåld” och inte ”terrorism”. See what I did there?
Den stora skillnaden mellan palestiniernas dödande av civila judar och sionisternas etniska rensning av palestinier var att de förstnämnda saknade ledning och plan. Det handlade i huvudsak om upprörda folkmassor eller små enklaver som ibland kände ett reellt hot och ibland var felinformerade, som i Hebron-massakern och i Jaffa-upploppen 1936, och agerade därefter. Och det var rätt strategiskt korkat, för det fick omvärlden att hålla med om att det judiska folket behövde ett eget land. Men min poäng är att det inte var ”det palestinska folket” som begick dåden, utan enstaka palestinier. Och det fanns också många icke-judiska palestinier som värnade om sina judiska grannar. Som gömde dem och som lät dem få bo i deras hem.
När sionisterna däremot gick från by till by och mördade och fördrev palestinier var britterna på väg bort. Få vittnen fanns. Och britterna hade ingen lust att bråka med dem. Morden och fördrivningen var planerade. Inte organisk.
Ilan Pappé, The Ethnic Cleansing of Palestine.
Ingen vet förstås om Palestina hade kunnat bli ett tryggt land för judar om inte FN beslutat om delningen 1947. Vid det laget var redan hatet mellan folkgrupperna etablerat.
Men felet var inte delningen i sig, utan hur den genomfördes. Naturligtvis skulle inte État juif ha ritats över områden där nästan hälften av alla boende var muslimer och kristna. Och naturligtvis skulle inte FN och britterna, som visste att sionisterna var beväpnade till tänderna, ha lämnat landet utan att säkerställa att icke-judiska palestinier hade rätt att leva kvar i sina hem.
Det är det felet som behöver rättas till. De mördades historia behöver berättas, och de palestinier som fördrevs behöver få sina hem tillbaka, alternativt kompenseras om de rivits. Marken tillhör dem. Och självklart ska alla israeler lämna Palestina omgående.
Vi kan inte rädda de mördade judarna i Hebron eller Jaffa och inte heller de mördade palestinierna i Deir Yassin och Tantura.
Men vi kan ändra det fel FN begick 1947 och återbörda stulen mark och egendom till barn och barnbarn till dem som fördrevs för att de hade fel religion.
Efter andra världskriget skulle kolonialismen upphöra. Länder skulle tillhöra sina respektive befolkningar. Det var en viktig del av grundandet av FN.
Kolonialmakterna skulle dra sig tillbaka från de ockuperade territorierna och lämna över länderna till de boende.
Det har gått sådär. Många territorier har behållits, men folket har givits medborgarskap och visst självbestämmande. Gäller både Frankrike, Storbritannien och USA.
Och det gäller även Danmark i fallet Grönland. Danmark var från början rätt dåliga kolonisatörer, men har skärpt till sig, och idag har grönlänningarna mer eller mindre självbestämmande.
Men principen har sedan FNs grundande varit att inget land får expandera sina gränser genom krig.
När Palestina skulle ges tillbaka till det palestinska folket beslutade FN att dela upp landet mellan ”judar” och ”araber”. FN:s delningsplan föreskrev medborgarskap och lika rättigheter för de palestinier som bodde i det område de kallade ”État juif”, men dessa rättigheter skyddades inte när kriget och fördrivningen följde. Sionisterna använde sig av sin ”rätt” att mörda och fördriva hundratusentals palestinier från deras hem. Detta var förstås ett brott mot FNs principer om att länder skulle tillhöra sina respektive befolkningar, men det var ont om kameror på den tiden, och världen hade dåligt samvete för vad man hade låtit judar genomleva utan att agera.
Efter detta har Israel flera gånger utökat sina gränser i strid mot FNs lagar. Och ja, jag vet att pro-Israeler hävdar att det var i sin ordning att knapra åt sig av Palestina, eftersom krigen var Palestinas fel. Nu håller jag inte med om detta, men även om så vore får man inte ”ta” andras land. Så. Vi i väst har gladeligen, stillatigande, accepterat att Israel koloniserat det ursprungliga Palestina genom mord och fördrivning av urbefolkningen.
Vi var däremot superarga på Putin när han anföll Ukraina. Med all rätt.
”Man kan inte bara anfalla ett annat land för att man vill ha det landet!”
Exakt.
Och nu vill Trump ha Grönland. Och Sverige skickar, vilket jag helt står bakom, trupper dit för att försvara vårt skandinaviska systrafolk.
För man kan inte bara ”ta” ett land för att man känner för det.
Jag skrev faktiskt den här krönikan redan i oktober, och uppdaterade den i julas. Först nu är den publicerad.
Ingenting jag skrivit är mer kontroversiellt än att våldtäkterna den 7 oktober är obevisade. Ni som följer mig har också sett min argumentation, och vet att trots många försök att hävda att jag har fel har ingen lyckats framföra något motbevis.
Även i kommentarerna under Syres länk nedan kommer samma argument:
1. ”Här ser du att FN säger att det förekom ’sexual violence’”. Ja, men det betyder inte ”våldtäkt” utan ”sexuella övergrepp”.
2. ”Vänstern förnekar 7 oktober!”
3. ”Antisemit!”
Men någonstans måste man inse att när mängder av meningsmotståndare med emfas försöker motbevisa en och ingen lyckas har man på fötterna. Ni som följer mig har sett dem.
Våldtäkterna den 7 oktober är den sista spiken i den kista av lögner som Israel gick ut med för att motivera invasionen av Gaza. Bäbisarna i ugnar kunde de inte hålla fast vid särskilt länge, och alla andra, om avhuggna händer och fötter och bröst rök därefter.
Jag hoppas att vi en dag får en fullständig rapport om den dagen. Mest för offrens skull, förstås, och också för att lagföra de skyldiga – både israeler och palestinier.
1. Vad visste Israel i förväg? Varför hade de beordrat baserna att inte patrullera just den dagen?
2. Hur många av de drygt 800 döda civila dödades av IDF? Notera att Netanyahu trots stort inre tryck vägrar utreda detta.
3. Varför ljög representanter för Israel för media dagarna efter om ihopbuntade barn brända levande med mera? På vems order?
4. Varför fick inte FN tillgång till vittnen, obduktionsprotokoll, bilder med mera? På vems order?
Jag förnekar ingalunda att palestinier begick avskyvärda gärningar den dagen. Jag förnekar inte heller att gisslan – särskilt de som släpptes sent – utsatts för fruktansvärt lidande och förmodligen även våldtäkter (jag säger ”förmodligen” tills någon neutral instans, helst FN, säger detta, vis av min erfarenhet av Israels lögner, se ovan), och jag säger inte heller att våldtäkter omöjligen kan ha förekommit 7 oktober.
Bara att de är ”obevisade”.
Jag vill igen rekommendera den bästa genomgången av vad som hände den dagen.
”Antisemitismen har ökat rejält i Sverige sedan 7 oktober!”
Många hävdar detta, men faktum är att det inte är bevisat. Notera nu att jag inte säger att det är fel. ”Obevisat” och ”fel” är inte synonymer. Och när jag skriver detta blir människor rasande, för påståendet har blivit en sorts axiom. Att ifrågasätta detta har paradoxalt nog blivit en sorts antisemitism i sig. ”Hur kan du påstå att det inte stämmer – vet du inte hur många judar som tänker lämna Sverige?!”
En ökning av antisemitism skulle innebära att fler invånare i Sverige tycker illa om judar än innan. Jag finner det osannolikt. Det finns en grupp nynassar, i regel etniska svenskar, och det finns en grupp av i regel nyinvandrade personer som inte kan skilja på landet Israel och judar som grupp, och dessa individer handlar förmodligen totalt om några få procent av oss. Jag har letat efter en mätning av SOM-institutet jag läst, men hittar den inte. Om någon har en sådan mätning, antingen gammal eller ny, tar jag tacksamt emot den. ADL menar att det handlar om 4–5 procent av svenska folket. Det känns rätt.
Jag har sällan eller aldrig stött på någon som tycker illa om judar. Av alla tiotusentals kommentarer jag fått under mina inlägg här har jag bara fått en enda (som jag förstås hide:ade) som uttryckte sig nedsättande om judar, och den var på engelska, så förmodligen inte från en svensk invånare.
De mätningar som gjorts utgår oftast från svenska judars upplevelser. Antingen direkt, genom att fråga dem, eller indirekt, genom att mäta polisanmälningar. Och ja, en mängd polisanmälningar om hets mot folkgrupp har gjorts – runt installationen i Umeå, runt hat mot judar uttryckt på arabiska i demonstrationståg, runt Israelkritik i största allmänhet – men dessa anmälningar är ingen måttstock på hur svenskar överlag ser på judar. Och när det finns en ökad anmälningsvilja, inte minst på grund av hatet mot Palestinademonstranterna, blir deras värde som statistiskt underlag dessvärre helt urvattnat.
Samma sak med de undersökningar som gjorts av judars upplevelse. När en del av dem, långt ifrån alla, men det räcker med en liten grupp, räknar Palestinasjalar som uttryck för antisemitism förstör de också värdet av rapporterna.
Jag tycker detta är oändligt trist. Jag vill se vetenskapligt genomförda undersökningar, alternativt sakligt utförda analyser av de polisanmälningar som gjorts, där okynnesanmälningar sorterats bort.
En fb-vän jag känner från många år i antirasismnätverk ställde frågan vad vi ska göra åt den ökade antisemitismen, men krävde att Israel-frågan inte fick tas med i något svar. Jag svarade att när jag själv blir anklagad för antisemitism flera gånger i veckan och jag läser om människor som kallar Palestinaflaggor för antisemitiska är det svårt att få grepp om problemet. Bruset av missbruk trasar sönder mitt förtroende för dem som säger sig utsatta. Förr var det självklart att tro dem. Idag vill jag veta mer. Jag fick då höra att jag plockade fram ”offerkoftan” och att jag inte fick ifrågasätta problemets existens. Mmm.
Jag tvekar inte ett ögonblick om att judar känner en ökad otrygghet i Sverige. Det är inte samma sak som att svenskars inställning till judar förändrats. Den kan ha gjort det, men det är obevisat.
För att öht kunna åtgärda denna otrygghet behöver vi förstå var den kommer ifrån. Och för att göra det behövs riktiga undersökningar, som mäter verkliga uttryck för antisemitism.
Sedan är det självklart så att judar överlag känner samma utsatthet som muslimer gjorde under så att säga IS-tiden. De kopplas ihop med en grupp människor som begår fruktansvärda dåd och med rätta kritiseras utan att själva ha något ansvar för detta. De förväntas ta avstånd, de förväntas ta ansvar, och det var inte rättvist då och det är det inte idag.
Jag vill stå upp mot alla former av rasism. Jag har gjort så i många år. Men för att vara effektiv krävs förståelse.