Richard Jomshof

  • Judar är inte problemet

    Illustration av en kostymklädd man framför en grafisk blå, gul och röd bakgrund.

    “Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem.”

    Björn Söder, 2014

    Har Sverigedemokraterna som parti rätt att slippa kallas nyssnazister? Är det orättvist att dra upp deras förflutna nu när Jimmie Åkesson gosar med Benjamin Netanyahu? Har han inte därmed bevisat att han inte är det minsta antisemit?

    Det var diskussioner som bubblade under mitt inlägg igår.

    Så jag vill försöka göra en rättvis analys, som baserar sig på vad jag lärt mig av att ha följt partiet i många år.

    Har man rätt att ändra sig? Ta avstånd från tidigare ståndpunkter? Absolut. Men för att bli trodd behöver det finnas en resa. Man måste kunna förklara varför man inte längre har de åsikter man hade.

    Sverigedemokraternas ledare, och nu syftar jag i huvudsak på Åkesson, Richard Jomshof, Söder och Mattias Karlsson, har rätt att inte kallas nazister idag, även om de en gång gick med i ett parti som startats av nynazister. Men det som saknas är resan. Hur tog de sig från förmodat judehat till klagomuren?

    Det som följer nu är min analys, som till stor del baserar sig på hur de formulerat sig under åren. Det står alla fritt att inte hålla med.

    Drivkraften bakom Sverigedemokraterna har alltid varit att bevara Sverige svenskt. Om man läser deras historiska partiprogram och lyssnar på deras uttalanden går det som en röd tråd. Ganska tidigt insåg de att en fixering vid etniskt svenska gener inte skulle funka, så de släppte etnonationalismen och bestämde att oavsett gener kan man vara svensk, men ska man bo i Sverige får man inte vara något annat alls.

    De drevs aldrig egentligen av något veritablet hat mot judar, men de ville inte ha människor i Sverige som inte var ”svenskar” – inte ens de som levat här i 250 år. Ingen har formulerat detta bättre än Jomshof, när han deklarerade att judar inte är något problem, eftersom de är så få. Ta in det.

    Jag tror att hade situationen varit den omvända, dvs vi hade haft 300 000 relativt nyinvandrade judar i Sverige, varav 10-30 procent ortodoxa (med täckt hår som inte handhälsar) hade Jomshofs bok handlat om judeniseringen av Sverige.

    För mig är det rätt solklart. Allt som inte är Bullerby-lintott-svenskt ska egentligen väck, men prion ligger på det största hotet. Och Sveriges muslimer är 10-20 gånger fler än Sveriges judar.

    Jag tror inte egentligen att Jomshof och Söder någonsin hatat judar, och jag tror inte heller att de idag älskar Israel. De hatar däremot muslimer för att de har fräckheten att bo i Sverige, och Netanyahu-regimen hatar muslimer, och därför gullar Åkesson med folkmordsentusiasterna.

    I botten finns ju ingen karaktärsdanande resa. De har inte genomgått någon metamorfos och kommit fram till att judar är superbra.

    De har enligt mig exakt samma syn nu som då: den som har traditioner som inte är pursvenska måste egentligen väck från vårt fosterland, men judarna är för få för att vara ”ett problem”.

    Fler artiklar:

    Rasism · Samhällsdebatt


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Islamiseringsmyten debunkad

    Islamister

    Efter de senaste dagarnas diskussioner har jag insett att det är mer relevant än någonsin att definiera vad som menas med ”islamister”, eftersom de påstås vara så farliga, och det har nu gått så långt att regeringen tillsatt en ”islamiseringsutredning”.

    Så låt oss bena ut detta en gång för alla.

    När Sveriges muslimhatare, som Richard Jomshof, talar om ”islamister” brukar de börja med att konstatera att vi har ”runt en miljon invånare med muslimsk bakgrund”, vilket är relativt korrekt – jag räknade på det häromveckan. Men sedan sker glidningen. Man går från siffran ”en miljon” och lägger sedan svepande till att ”inte alla är islamister” och får det därmed att, utan att säga det, låta som om det är nästan en miljon svenska muslimer som strävar efter att införa sharia i Sverige för alla som bor här.

    I själva verket är det så här:

    Av de runt en miljon svenskar som har muslimsk bakgrund är runt 700 000 inte muslimer längre, om de någonsin var.

    Runt 90 000 medlemmar i muslimska samfund, det vill säga runt en procent av alla vuxna svenskar, har besökt en moské senaste året enligt SOM-institutet. Förhållandet mellan muslimer som ber fem gånger om dagen och muslimer som besöker en moské åtminstone några gånger om året är i USA ungefär 1:1,75. Om vi applicerar samma förhållande på Sverige får vi omkring 51 400 som utför salah fem gånger om dagen.

    Skulle dessa rösta för särlagstiftning om något parti föreslog det? En fingervisning ges av att Nyans i förra valet fick 28 000 röster, men det de i huvudsak ville förändra vad gäller lagstiftning var att ge muslimer minoritetsstatus, förbjuda koranbränningar och införa islamofobi som separat brottsrubricering. Skulle Sveriges praktiserande muslimer vilja införa exempelvis hudud, det vill säga de fasta straffen inom klassisk islamisk straffrätt, i Sverige? Förmodligen är de som vill det ynka få, men det har ingen praktisk betydelse på grund av hur få de är totalt.

    Hur många strävar efter att införa särlagstiftning?

    Om vi med ”strävar” menar ”skriver brev”, ”kampanjar”, ”propagerar” så att det märks är antalet såvitt jag kan hitta noll idag. År 2006 skrev Mahmoud Aldebe, då ordförande för Sveriges muslimska förbund, ett öppet brev till riksdagspartierna där han krävde särregler för muslimer. Detta dras fortfarande, tjugo år senare, ideligen upp som exempel på den fasansfulla islamiseringen i Sverige. Men vad som hände var att Sveriges muslimska råd, paraplyorganisation för nio muslimska förbund, tog avstånd från kraven, och flera muslimska företrädare kritiserade dem öppet. Aldebe själv backade dessutom från formuleringen om särlagstiftning och sade att han inte ville ha parallella lagar utan anpassningar av svensk lag.

    Sedan dess finns inget känt exempel på någon som vågat sig på något liknande. Jag har letat. Och eftersom han fortfarande är Sveriges alla muslimhatares goto-exempel på hur muslimer försöker ta över Sverige utgår jag från att ingen mer finns. Så. Noll kända personer idag.

    Och nu kommer vi till de verkliga islamisterna. De som inte nöjer sig med särlagar, utan aktivt propagerar för att alla svenskar ska leva efter sharia. Det är de som är de verkligt farliga. De som alla muslimhatare ligger vakna om nätterna och oroar sig för. De som ska ta över Sverige säkert som ögat.

    Vilka är de? Jag har frågat detta hur många gånger som helst och aldrig fått svar. Upplys mig! För jag har aldrig hittat någon enda sådan person.

    Så har vi det där med de våldsbejakande islamisterna. Någon påstod idag att de är ”flera tusen”. Faktum är att det vet ingen. Den siffran kommer från år 2017, mitt under IS-tiden. Dåvarande Säpochefen Anders Thornberg:

    “Vi pratar om ungefär 3 000 personer, av dem är drygt 2 000 våldbejakande islamistiska extremister. Det innebär inte att det är 3 000 personer som ska begå terrorattentat, det innebär att det är individer som kan stödja, samla in pengar, rekrytera och på olika sätt vara behjälpliga med logistik.”

    Det är allt. Det finns ingen senare siffra, så låt oss sluta säga ”tusentals” och konstatera att ingen vet. Det var en annan tid med andra förutsättningar.

    Säpo menar idag att våldsbejakande islamism tillsammans med högerextremism utgör Sveriges främsta terrorattentatshot. Men. Den gigantiska tankevurpan bland så många islamismalarmister är att de inbillar sig att det finns grupper i Sverige vars mål är att göra Sverige till ett kalifat. Det är inte så Säpo beskriver hotet. Istället menar de att hotet kommer från att i huvudsak ensamma eller små grupper av individer kan få för sig att ”straffa” Sverige (min sammanfattning) för att vi är ”islamfientliga”:

    ”Terrorattentatshotet från våldsbejakande islamism bedöms i huvudsak utgöras av ensamagerande unga aktörer som har radikaliserats på nätet och som planerar att utföra attentat med enkla medel mot lättillgängliga mål.”

    Så här har vi det. Islamiseringsmyten sammanfattad: ”Vi har en miljon människor med muslimsk bakgrund (korrekt), och inte alla är islamister (nähä, men kanske åttahundratusen) som vill göra Sverige till ett muslimskt kalifat där vi alla tvingas leva under sharia. Och jättemånga av dem är våldsbejakande och dessutom föder de superdupermånga barn.”

    Fler artiklar:

    Religion · Samhällsdebatt


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Regerande ytterparti

    Skärmavbild av Twitter-konversation med kommentarer om svensk politik, inklusive åsikter om regeringspartier och samarbeten.

    Ganska många har frågat mig varför det är så viktigt att hålla Vänsterpartiet borta ur regeringen. Det är en intressant fråga, eftersom jag ser hur stackars Centerpartiet kläms från alla håll – antingen är de odemokratiska för att de inte accepterar Sverigedemokraterna eller också för att de inte accepterar V i en regering. När man lyfter blicken en smula är det intressant hur lika argumenten ser ut. Det är mycket lättare att tycka att något är odemokratiskt när motståndarsidan gör det.

    Vem man budgetsamarbetar med och vem man regerar med är förstås olika frågor. Och eftersom jag är borgerlig vill jag ju hellre se ett budgetsamarbete i mitten än till vänster. Det är det främsta skälet till att jag inte vill ha en regering med V i. Jag vill helt enkelt att en socialdemokratisk regering ska kunna komma överens med högersidan. Om inte om budgeten, så åtminstone i andra frågor där man tycker lika. Och jag tror faktiskt även Vänsterpartiet tjänar på att inte behöva stå för allt en socialdemokratisk regering kan tänkas hitta på.

    När det gäller Sverigedemokraterna i en regering är det en helt annan fråga. Det handlar för mig mindre om deras inflytande, även om det förstås spelar roll, och betydligt mer om deras retorik. Inflytande har de haft hela mandatperioden, så den delen skulle inte ha ändrats.

    Men ministrar representerar Sverige. De uttalar sig i Sveriges namn, företräder Sverige i EU och internationellt, förhandlar med andra länder, ansvarar för sina politikområden och är med och fattar regeringens gemensamma beslut. Jag vill inte att Björn Söder, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson med flera, med deras vedervärdiga retorik när det gäller muslimer, palestinier och andra så kallade ”utomeuropeiska invandrare”, ska ha de rollerna. Och egentligen anser jag att även Kristdemokraterna, med sina terrorvurmande ledamöter, numera också borde vara diskvalificerade.

    Och de hårda linjerna från både Sverigedemokraterna och V – med krav på att få regera för att ge stöd – har säkert gagnat dem som partier, men det har också förstört för deras respektive block.

    Det gav motståndarsidan makt att säga ”röstar du på ett parti i det blocket får du ministrar från SD/V med på köpet”. För Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna innebar det garanterat valförlust – jag tror faktiskt de hade klarat sig kvar med Sverigedemokraterna som stödparti – och för vänstersidan innebar det att gapet nästan helt försvann – för högersidan kunde, rättvist eller ej, säga att ”visserligen får du muslimhatare i regeringen med oss, men du får antisemiter i regeringen om du röstar på vänstersidan”. Naturligtvis inte ordagrant, men det var budskapet mellan raderna.

    Det jag tycker alla behöver sluta med nu är att säga att partier, oavsett vilka, är odemokratiska om de inte går emot sina respektive vallöften. Någon kommer att behöva ge sig till slut, men tills dess behöver vi alla lugna oss en smula.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Stolt över mitt fosterland

    Vaknar ofantligt stolt över mitt fosterland som verkar ha vägrat Richard Jomshofs, Björn Söders, Jimmie Åkessons, Ebba Buschs och Alice Teodorescu Måwes vedervärdiga hetskampanj mot Sveriges muslimer. Det är min främsta känsla idag. Och jag hoppas deras partiers avskyvärda värderingar aldrig mer kommer att dominera en svensk valkampanj.

    Därefter är jag ofantligt och rätt förvånat lycklig över hur Moderaterna blev så mycket större än Sverigedemokraterna. Vem hade vågat tro det? Från ett underläge på ett par procentenheter till det omvända. Jag tror inte egentligen mätningarna hade fel, utan att många gamla moderater återvände på sluttampen. Det kanske verkar irrelevant, men det ändrar dynamiken – Åkesson kan aldrig i närtid komma dragandes med sitt ”vi är Sveriges näst största parti” igen, och M kan fortsätta som ett av Sveriges två statsbärande partier.

    I panelerna på Syres valvaka igår var jag uppenbart längst till höger, med en publik som trots det var intresserade av att höra hur jag resonerade. Jag gav min syn på utrikespolitiska frågor, framförallt Israel och Palestina, förstås, och på vad som händer härnäst. Det var särskilt kul att flera av er som läser vad jag skriver kom fram och hälsade. Det är fantastiskt att höra hur mina tankar påverkar människor jag tidigare aldrig mött. Det var en superkul kväll med både gamla och nya vänner. Även Sami var nöjd. Som ensamt djur bland över 200 humans blev han väldigt klappad och gullad med.

    Jag började tro Liberalerna skulle klara sig kvar efter stjärnkuppen – och jag såg det på Twitter innan jag såg det i opinionsmätningarna. Jag har blandade känslor runt det – innan den där ökända kramen tyckte jag det var trist att ett av Sveriges äldsta partier såg ut att åka ur. Partiet som alltid varit mitt och många andras andrahandsval, och som alla andra moderater har jag förstås känt många folkpartister i mitt liv.

    Men efter ödesvalet har jag absolut önskat dem nederlag. Detta parti som till min besvikelse år 2018 röstade ner en regering med M och Kristdemokraterna som ändå lovat att inte ens samarbeta med Sverigedemokraterna har nu gått all in vad gäller muslimhetsen. Inte lika illa som Sverigedemokraterna och KD, förstås, men de har underbyggt den. Falskheten hos Simona Mohamsson är stötande för mig. Men nu är de kvar, och vi får se vad de gör av det.

    Så vad händer nu, om resultatet står sig? Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering. Centerpartiet kommer aldrig att acceptera det. Så vi har absolut en ”who blinks first”-situation. Men på grund av beslutet på V:s partistämma kan de inte ge sig lätt, så det kommer att ta några veckor innan de oundvikligen ger upp.

    Och när jag lyssnade på Ulf Kristersson inatt kändes det som om han absolut inte kommer att kämpa för att hålla fast vid Sverigedemokraterna – jag kan ha fel, men han verkade närmast lättad över deras kassa resultat. I mitt huvud är detta ett långt bättre resultat för M framledes än om högersidan vunnit med ett Sverigedemokraterna som var större än M.

    Så det finns som jag ser det två alternativ:

    Mest troligt är förstås en socialdemokratisk regering tolererad av V, kanske med Miljöpartiet och/eller C, som regerar med hoppande majoriteter, där KD, M och L av och till hjälper dem undan V.

    Men det finns också på samma sätt en öppning för en alliansregering, tolererad av Sverigedemokraterna. Och med tanke på hur Kristersson om och om igen upprepade att det finns en tydlig majoritet för högerpolitik i Sverige känns det som om han vill dit. Felet i den tankefiguren är förstås att både C och Sverigedemokraterna visserligen kan kallas höger, men bara om man tillämpar helt olika definitioner. Sverigedemokraterna är höger som i ”nationalister” och C är ekonomisk- och socialpolitisk höger, medan Sverigedemokraterna där snarare är vänster. Eller. ”Nationalist-socialister”, skulle man kunna säga. Eller, förkortat, ”nationalsocialister”. Mmm.

    Så ja. Jag röstade ju inte egentligen på en vänsterregering, utan på en långsiktig återgång till en stabil svensk politik, som aldrig mer kommer att erbjuda nyssnazister regeringsposter. Vi är absolut inte där idag, men vi har tagit ett första steg längs den vägen.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Så röstar jag idag

    Det är rätt kaxigt från någon som delar religion med Hitler, Putin, Karadžić och Breivik att hävda att enbart muslimer av alla religiösa folkgrupper är kapabla till vedervärdiga dåd. Richard Jomshofs retweet är dessutom enligt mig självklart hets mot folkgrupp och brottsligt. En möjlig svensk demokratiminister postar detta några ögonblick innan ett avgörande val och det är inte ens en nyhet.

    Någon påpekade nyligen triumferande att jag som självutnämnd Reinfeldtmoderat idag är en förlorare. Och han hade rätt. Under Reinfeldtåren var jag till nästan hundra procent alignad med Moderaterna. Sedan dess har det gått utför. Bit för bit har muslimhatarna vunnit och jag förlorat, tills jag nått fram till detta första val i mitt liv där jag inte längre kan förmå mig till att rösta på en svensk högerregering. Det har varit som att simma motströms.

    Muslimer ska trakasseras – antingen genom att lyfta problem som knappt existerar bara för att peka finger, som burkor och den mytiska ”islamiseringen” som ingen kan definiera, eller böneutrop som äger rum på en handfull platser under synnerligen reglerade former, eller också genom att kräva sådant som faktiskt förstör för dem – som att straffa dem som bär sjal och riva moskéer.

    Paradoxen i denna valrörelse är förstås fokuset på en grupp perifera Vänsterpartipolitiker som absolut uttryckt sig antisemitiskt, men som lyftes bort så fort det uppdagats, samtidigt som ledande högerpolitiker kommer undan med en tweet som Jomshofs. Särskilt när de egna väljargrupperna är långt mer antisemitiska än Vänsterpartiets. Särskilt när vi alla minns vilka som styrde när dagens ledande sverigedemokrater gick med i partiet. För oss som anser att alla människor ska ha rätt att praktisera sin tro och bära sina religiösa symboler bäst de vill är det äcklande att se Alice Teodorescu Måwe, Ebba Busch och Jomshof flytta fokus från sin flagranta hets mot en abrahamitisk religion genom att låtsas vurma för en annan. Jag undrar om det var en medveten strategi eller om det bara blev så. Om de träffades runt frågeställningen ”hur ska vi kunna komma undan med en riktigt grov valkampanj mot Sveriges muslimer utan att få höra att vi är rasister?” och någon kom på att anfall är bästa försvar.

    Inget val har någonsin känts mer som ett ödesval än detta. Om högersidan vinner och Jomshof, Jimmie Åkesson och Björn Söder blir ministrar och därmed talespersoner och representanter för Sverige och chefer för departement blir vi enligt min moral ett av västvärldens retoriskt och kanske även politiskt vidrigaste länder.

    Jag kommer att rösta på Centerpartiet idag. Men jag definierar mig inte som centerpartist. Jag hoppas kunna komma hem i nästa valrörelse. Vi är många som hoppas Moderaterna tar sitt förnuft till fånga och skaffar sig bättre sällskap.

    Sverige förtjänar det.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Jävla muslimjävel!

    “Jävla muslimjävel!”

    Hon är tretton år och en okänd man knuffade henne av elsparkcykeln så att hon for in i en påle.

    Dit har muslimhatet från högerpartierna tagit oss. Legitimiseringen av muslimer som måltavla. Utpekandet av dem som roten till allt ont. Richard Jomshofs vedervärdiga retorik om hur muslimer kan sluta vara muslimer, och Ebba Buschs hetsande runt slöjor.

    Jag försöker undvika att dra paralleller till Tyskland – Godwins lag, ni vet – men likheterna är så slående, hundra år senare. Hatet mot muslimer från makthavare har uppenbarligen givit Sveriges rasister ett frikort att misshandla flickor.

    Igår skrev jag om Christer Sfeir, som ser ett demokratiproblem när muslimer anser att hotet mot den egna gruppen är en viktigare valfråga än vård, skola och skatter. Tänk er den artikeln i en tysk tidning för hundra år sedan. “De får inte väga in hotet mot sin folkgrupp när de bestämmer hur de ska rösta!”

    Jag är tacksam för Näthatsgranskaren som har polisanmält tretton inlägg av Jomshof för hets mot folkgrupp. Men även om han blir dömd lär han bli minister om de vinner – Sverigedemokraterna brukar ha högre tolerans för kriminalitet när det gäller de egna.

    Tove Lifvendahl skrev nyss att demokratin överlever oavsett vem som vinner. Men när en blivande regering har som målsättning att införa särlagstiftning i syfte att trakassera muslimer – som förbud mot sjal på allmän plats om den är muslimsk, men inte, vad jag hittat, om den är judisk eller kristen eller om man bara fryser om öronen, och Sverigedemokraternas förslag om att stoppa moskébyggen utan motsvarande krav på andra religiösa byggnader – då har vi börjat ta steg bort från demokratin.

    Som ~1926.

    Och vi har sett hur fort det kan gå sedan.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Rasism · Religion


    Följ diskussionen på Facebook:
  • J’accuse !

    Jag har skrivit om muslimhat i snart 20 år. Och det var alltid illa, men det vi ser nu är värre än någonsin. Jag anklagar inte Sverigedemokraterna. De är inte bättre än så här. Jag anklagar Kristdemokraterna, som brukade vara ett trevligt parti med i huvudsak sunda värderingar, och som valt ledare som överträffar Sverigedemokraterna i hets mot Sveriges muslimer. Jag anklagar Moderaterna och Liberalerna som tiger och ser på. Utan er hade Sveriges muslimhatare inte känt sig så här trygga.

    Det som händer nu är det alla visste kunde hända. Varje människa med en gnutta anständighet i sig måste stoppa en regering med Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Björn Söder i.

    Pröva att byta ut ”muslimer” mot ”judar” i tweetsen och känn efter vilket århundrade det påminner dig om.

    Vi kan få borgerlig politik tillbaka igen. I en framtid där det inte längre går att hetsa mot svenskar för deras religion utan att en majoritet av folket säger emot.

    Fler artiklar:

    Rasism


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Vill SD regera?

    Jag undrar om Moderaterna hade insett hur illa det skulle bli att gå till val på att regera med Sverigedemokraterna. Att deras centrala budskap skulle vara att svenska muslimer är roten till allt ont i landet, och det viktigaste vi ska göra är att få dem att lämna Sverige genom att trakassera dem så mycket vi kan. Att centralt för högersidans valbudskap skulle vara avskaffandet av religionsfriheten.

    Jag har skrivit om det svenska hatet mot muslimer i snart 20 år. Myten om den pågående ”islamiseringen” är den mest svårknäckta, för det är whack-a-mole. Så fort man slår ner på en delmyt ploppar en annan upp. De som ser en lömsk inkräktare vars mål är att ta över Sverige och skära halsen av alla ickemuslimer i varje muslim kan inte övertygas, lika lite som en inbiten nazist kan övertygas om att judar och romer inte är roten till allt ont. Så då återstår det näst bästa – att peka på kulturrasismen så att övriga åtminstone känner igen den.

    Och i denna valrörelse har Sverigedemokraterna gjort det så lätt. Både Richard Jomshof och Jimmie Åkesson pratar länge och gärna om ”islamiseringen”, och valaffischer ber svensksomalier flytta tillbaka till Mogadishu. Hade en supertrevlig somalisk Uber-chaffis häromdagen. Han är rätt knäckt över vad han får höra, sa han. Jag såg sorgen i hans ögon.

    Jag kan inte minnas att Sverigedemokraterna var så här brutalt kulturrasistiska i de tidigare tre–fyra valrörelserna. Det är som om de valde att vara mesigare under några valrörelser för att få kompisar och passa in, och nu när de väl blivit accepterade kommer de ut som de fullblodiga megamobbare de var hela tiden. I smyg.

    Här är grejen: Jag tror visserligen att Sverigedemokraterna vill sitta i en regering, men jag tror inte det är deras mål. De vill först och främst bli så stora de kan. Samarbetet med regeringen har fått dem att tappa – inte mycket, men de är vana att växa. Det är problemet – man kan inte vara extrem i en regering. Och de förlorar inte på rasretoriken. De som förlorar är Moderaterna och Liberalerna, som försöker få kärnväljare som har svårt att svälja Sverigedemokraterna att stanna kvar.

    Om Sverigedemokraterna verkligen ville se en regeringsbildning högerut skulle de tona ner retoriken, betona vikten av samarbetet och passa in i det ”Sverigedemokraterna har mognat”-budskap som M så storebrorsaktigt försöker framhäva till tveksamma väljare. De hade inte rimligtvis haft ”vi är inget borgerligt parti” som del av kärnbudskapet. Så frågan är vad de håller på med.

    Jag kan inte dra någon annan slutsats än att fokus för dem nu är att inte tappa de radikala till småpartier på ytterkanten, och inte att vara en foglig och rumsren del av ett seriöst regeringsalternativ.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook: