Poängen med Mona Sahlins rabblande av vad samhällstjänster kostade under hennes tal var inte kostnaden i sig. Slutklämmen var snarare något i stil med ”Vill du att vi i samhället gemensamt ska stå för dessa utgifter ska du rösta rödgrönt”.

Det är den slutsatsen som borde ifrågasättas, snarare än prislapparna.

Det finns idag inget parti som föreslagit att Sveriges invånare själva ska stå för kejsarsnitt, grundskolekostnader eller äldreomsorgskostnader. Tvärtom råder i Sverige en för planeten i stort ovanligt bred uppslutning både bland partier och svenskar i övrigt om att vi ska ha gemensamt finansierad välfärd.

Därför funkar hennes argument enbart om man kan visa att det finns en möjlighet att icke-rödgröna partier utan förvarning mitt i mandatperioden plötsligt ändrar hela skatte- och utgiftssystemet.

Vill hon övertyga folk om det behöver hon argumentera för varför det är troligt, eller ens möjligt.

Länkar SvD, DN, AB

Det är en lustig ordning när politiker ägnar debattartiklar åt att leka ledarskribenter, och, istället för att diskutera sin egen inställning och i ljuset av denna kommentera andra partiers förslag och agerande, har synpunkter på rena partistrategier.

Som om vi inte hade nog med såväl journalister som universitetsanknutna och fristående experter som ivrigt talar om för oss vad som är strategiskt smart respektive kasst och vad vi ska tycka.

Hur skulle det vara om politiker hölle sig till: ”vi vill […] och det är bra därför att[…], medan de vill […] och det är dåligt därför att […]”?