Barn i Sverige utsätts för systematiskt våld utan att någon ingriper eller överhuvudtaget tar det på allvar.

Det handlar inte om mobbing, för alla skolor har numera handlingsplaner, och minsta knuff leder till föräldrasamtal.

Det handlar inte om föräldrar som slår barn, för det är olagligt, och samhället uppvisar med rätta en oförlåtande attityd mot minsta hurring.

Ändå finns enormt många barn som går med bulor och blåmärken – på tå, livrädda att stöta sig med förövaren, som de är helt utelämnade till.

Förövaren kan vara betydligt större och starkare,  helt oempatisk och mer labil och opålitlig än en missbrukare. Smällen kan komma när man minst anar det, och ofta kombinerad med hot om vad som ska hända om barnet berättar för någon. Hoten kan handla om mer våld, men emellanåt kan det till och med vara fråga om dödshot.

Jo. Jag syftar på våld mellan syskon. Det glömda våldet.

Sanna Rayman tar upp adoptionsfrågan, och avslutar med den sedan länge bubblande frågan om huruvida det är rätt att det är så svårt att få adoptera sina fosterbarn – även i de lägen då de biologiska = juridiska föräldrarna är helt olämpliga. Jag är personligen inte så förtjust i tanken på att tvinga föräldrar avsäga sig rätten till sina barn. Även grova missbrukare kan reda upp sina liv och komma igen, och dessutom innebär en tvångsmässig bortadoption att även band till den utökade familjen, som mor- och farföräldrar, klipps. Det är ett fullständigt, definitivt avslut, som aldrig kan gå tillbaka.

Men detta förfarande är faktiskt ganska nytt. Genom min släktforskning har jag lärt att förr fanns grader av adoption, där banden till de biologiska föräldrarna behölls i begränsad utsträckning. Barn kunde alltså ha fyra föräldrar. Det är tänkvärt. En ingift släkting hade en halvsyster som adopterades bort på sådan grund. Hon höll brevkontakt med sina biologiska föräldrar, och de träffades någon gång emellanåt under uppväxtåren.

Jag är ingen stor entusiast av kärnfamiljen = mamma + pappa + barn. Den konstruktionen som Den Enda Rätta är rätt modern. Bland naturfolk, och sannolikt även bland våra tidiga förfäder, hörde barn till en flock med föräldrar, styvföräldrar, onklar och tanter, och alla tog ansvar för barnen.

Den nackdel fosterfamiljsadoptioner medför är att ju barnet berövas föräldrar de kanske hade velat behålla. Men när de å andra sidan inte får adoptera behålls en viss distans till barnet, eftersom det ju närsomhelst kan flyttas därifrån – vilket vi dessvärre sett exempel på på senare tid. Om fosterföräldrarna tilläts bli föräldrar tillsammans med de biologiska föräldrarna finns inte dessa problem.

Naturligtvis kan andra dilemmor uppstå, men de går att lösa på samma sätt som vårdnadsfrågor mellan föräldrar löses idag. Den som inte har vårdnaden får då umgängesrätt som fastställs med barnets bästa i beaktande. Denna umgängesrätt kan beslutas i samförstånd eller i domstol.

De föräldrar som adopterar går miste om fosterbarnslönen, men å andra sidan slipper de rapportera till socialtjänsten, och ingen kan på lösa grunder ta barnen ifrån dem. Barnen får dessutom arvsrätt.

Barn behöver fler vuxna som håller dem kära, inte färre.

Jag tror även det utökade föräldraskapet skulle kunna appliceras på familjer där barn blir till mellan två honomsexuella par. De parter som inte är biologiska föräldrar skulle då kunna adoptera barnet.

Det skulle kräva nytänk och ändringar i register och lagar, men å andra sidan gick det ju i början av förra seklet, så då borde vi ju klara det idag – heller hur?