Sanna Rayman tar upp adoptionsfrågan, och avslutar med den sedan länge bubblande frågan om huruvida det är rätt att det är så svårt att få adoptera sina fosterbarn – även i de lägen då de biologiska = juridiska föräldrarna är helt olämpliga. Jag är personligen inte så förtjust i tanken på att tvinga föräldrar avsäga sig rätten till sina barn. Även grova missbrukare kan reda upp sina liv och komma igen, och dessutom innebär en tvångsmässig bortadoption att även band till den utökade familjen, som mor- och farföräldrar, klipps. Det är ett fullständigt, definitivt avslut, som aldrig kan gå tillbaka.
Men detta förfarande är faktiskt ganska nytt. Genom min släktforskning har jag lärt att förr fanns grader av adoption, där banden till de biologiska föräldrarna behölls i begränsad utsträckning. Barn kunde alltså ha fyra föräldrar. Det är tänkvärt. En ingift släkting hade en halvsyster som adopterades bort på sådan grund. Hon höll brevkontakt med sina biologiska föräldrar, och de träffades någon gång emellanåt under uppväxtåren.
Jag är ingen stor entusiast av kärnfamiljen = mamma + pappa + barn. Den konstruktionen som Den Enda Rätta är rätt modern. Bland naturfolk, och sannolikt även bland våra tidiga förfäder, hörde barn till en flock med föräldrar, styvföräldrar, onklar och tanter, och alla tog ansvar för barnen.
Den nackdel fosterfamiljsadoptioner medför är att ju barnet berövas föräldrar de kanske hade velat behålla. Men när de å andra sidan inte får adoptera behålls en viss distans till barnet, eftersom det ju närsomhelst kan flyttas därifrån – vilket vi dessvärre sett exempel på på senare tid. Om fosterföräldrarna tilläts bli föräldrar tillsammans med de biologiska föräldrarna finns inte dessa problem.
Naturligtvis kan andra dilemmor uppstå, men de går att lösa på samma sätt som vårdnadsfrågor mellan föräldrar löses idag. Den som inte har vårdnaden får då umgängesrätt som fastställs med barnets bästa i beaktande. Denna umgängesrätt kan beslutas i samförstånd eller i domstol.
De föräldrar som adopterar går miste om fosterbarnslönen, men å andra sidan slipper de rapportera till socialtjänsten, och ingen kan på lösa grunder ta barnen ifrån dem. Barnen får dessutom arvsrätt.
Barn behöver fler vuxna som håller dem kära, inte färre.
Jag tror även det utökade föräldraskapet skulle kunna appliceras på familjer där barn blir till mellan två honomsexuella par. De parter som inte är biologiska föräldrar skulle då kunna adoptera barnet.
Det skulle kräva nytänk och ändringar i register och lagar, men å andra sidan gick det ju i början av förra seklet, så då borde vi ju klara det idag – heller hur?
Descendants of the Golgafrinchans 
Inte alls en dum idé. Faktiskt riktigt smart.
O, tack Ister 🙂
Dina tankar kan aldrig bli verklighet i ett land som Sverige. I det här landet har bortrövandet av barn alltid existerat, och existerar än i dag. Inkompetenta ”socialkärringar” har makt att förstöra hela familjer och de har inga tankar på barnens eller familjens bästa. Det här är ett område som jag verkligen behärskar till fulländning. Här behöver jag inte söka kunskap, eftersom jag har studerat hur Sverige behandlar barn i över 30 år. Den dan Sverige verkligen bryr sig om barn/barnfamiljer och vill hjälpa dem som har det svårt ska jag rita ett stort kors i taket. Det är synd om många barn i Sverige som blir utsatt för myndigheters brist på kunskap, och prestige/godtycke.
I Sverige hjälper man inte barnen, man rövar bort dem mot deras vilja. Det är för jävligt att se hur många barn plågas av myndigheterna i det här landet. Barn är oskyldiga och kommer alltid i kläm, men det skiter myndigheterna i. Jag förstår invandrarna som tar med sig barnen och sticker från Sverige, här kan de hämtas av myndigheterna när som helst utan nån anledning, utom den de gett sig själva.
Jag har ett eget exempel i min närhet som upplevt barnavårdsnämndens klåfingrighet, så jag vet att du har en poäng. Vill dock tro och hoppas att det finns många socionomer av annan kaliber också.
Som de flesta vet så finns det något som heter FN:s barnkonvention. Denna konvention bryr sig inte Svenska myndigheter om, och har aldrig gjort. De sociala myndigheterna kan med stöd i Svensk lag omhänderta ett barn pga att de ”befarar” att barnet ska fara illa. Ute i världen försöker man i möjligaste mån undvika samhällsvård. Man lägger i stället kraften på att hjälpa föräldern/föräldrarna och alla i familjen, och förbättra den miljö som innebär tryggheten för barnet. I Sverige gör man tvärtom, man rycker barnet från den trygga miljö ett barn behöver för att utvecklas till en normalt fungerande individ.
Det är en traumatisk upplevelse för ett barn att ryckas från sina föräldrar och den värld av vuxna som utgör den grund av trygghet som alla barn är beroende av. Det är här kunskapen i Sverige är så makalöst dålig, man förstår inte vad som är viktigast för ett barn. Hur familjekonstellationen än ser ut, och hur fattigt det än må vara, så är det den invanda tryggheten som är viktig för barnet. Att rycka upp ett barn med rötterna från den invanda miljön får konsekvenser för återstoden av barnets liv, och många ggr förödande konsekvenser.
Banden som barnen knyter till de vuxna i deras närhet är oerhört starka och viktiga för barnens utveckling, och även om förhållandena inte är perfekta, så är det oändligt mycket bättre att låta barnet stanna där det känner igen mönstren och livsvilkoren. Om barnet inte utsätts för rena övergrepp, så ska det få utvecklas i den miljö av vuxna där de levt sina första år. Den trygghet man tar ifrån barnen genom att omhänderta dem kan man aldrig ge dem tillbaka. För barn är inte materiell standard viktig som många inkompetenta socialarbetare tycks tro. Det är banden till de vuxna som är viktigare än nånting annat.
När ett barn hamnar i samhällsvården är det kört för barnet, livet blir inte som det var menat att bli. Även om barnet klarar att utvecklas till en fungerande individ, så är den psykologiska plattformen på vilken barnets trygghet var menad att stå på borta för alltid, och barnet kan inte bli den individ som de första åren lagt grunden till. Det här förstår man inte i Sverige, därför har vi lagar som tillåter att barn tvångsomhändertas om myndigheterna ”befarar” att barnen ska fara illa. Och därmed gör man barnen illa!
Det spelar ingen roll vad enskilda myndighetspersoner eller ”förståsigpåare” säger till försvar för barnrövarlandet Sverige, jag vet hur det ser ut! Varje år begår myndigheterna övergrepp mot barn i Sverige!
Min erfarenhet är att de ibland omhändertagit på rätt lösa grunder, men att de å andra sidan ibland låtit barn som farit uppenbart illa stanna alldeles förlänge – inga barn ska t ex behöva bo hos enbart grav(a) missbrukare.
Fallet med barnen i Sandviken berörde mig rätt illa.