Den första låten är till för att hata. Jag hade förut Marie Fredrikssons Ännu doftar kärlek, för att jag gillade den. Nu tål jag den inte längre. Hör jag den stänger jag av.

Den är därför utbytt mot Wake me up.

Efter två veckors ursäkter lufsar jag ut på vad som borde vara min dagliga löptur. Jag trasslar med nallen och hörlurarna, och låser dörren med en suck.

Stegen tar emot. Kläderna sitter fel. Hunden, som så länge hoppfullt sneglat på mina löparskor, är nu överlycklig och synnerligen osamarbetsvillig, och drar skuttande åt alla håll. Det finns fåglar, fjärilar och andra jyckar som måste upptäckas. Hennes naturbehov tvingar mig också att stanna flera gånger.

Jag biter ihop. Wham! betyder rökiga, pastellfärgade diskotek i Karlstad i slutet av tonåren, och det passar på något sätt med trögheten i situationen. Jag vill bara bli klar och komma hem.

Men George Michael ger upp till slut, och ersätts av Eddi Reader. Med de mjuka, sorgsna tonerna i Bell, Book and Candle faller lunket plötsligt in, för både mig och hund. Vi travar i samma takt, och det känns bra. Jag kommer på mig själv med att småle. Folk jag möter ler tillbaka.

När jag så kommer fram till Sollentuna kyrka tystnar Eddi, och istället sjunger Lisa Ekdahl att jag ska öppna upp mitt fönster, och in släpps endorfinerna.

Jag älskar att springa! Det är det bästa jag vet!

Jag är Forest Gump, och ska aldrig stanna.

Löpning är mitt liv och min lycka.