Jag har lagt ett antal år på att grubbla runt personlig integritet. Det är en viktig del av mitt skrivande: alla dessa månader och år jag tillsammans med andra integritetsivrare lagt på att vrida och vända på dessa frågeställningar.
För ett tiotal år sedan var jag ”Privacy Manager” på ett större telecomföretag, och jag forskade en del och skrev om området. Jag och en juristkollega var även i Bryssel och föredrog och diskuterade införandet av The Privacy and Electronic Communications (EC Directive) Regulations 2003.
Privacy in mobile Internet var mitt specialområde, och på ett antal konferenser och i papers och i mitt fall även en faktabok diskuterade vi vad som skulle hända i framtiden med våra data. Vi satte ihop – och patenterade, standardiserade eller beskrev – spännade algoritmer för att skydda den som ville slippa bli exponerad, för i framtiden skulle det vara helt nödvändigt – det begrep vi.
Den framtiden är vi i nu.
Mycket tog den vändning vi trott. Vi har många identiteter på nätet. Vi skickar vår ”location” när det inte tillför något. Och vi finns överallt.
Ibland blir jag tillfrågad vad jag tycker om att FRA och NSA kan få tillgång till vad vi skriver på Google plus och Facebook. Här är svaret:
Generellt är det att sila mygg att lägga ut hela sitt liv på Facebook och sedan bekymra sig om NSA. Ska man då låta bli att posta? Mja. Man ska posta medvetet. Tänka till. Tänka hela vägen. Människor skadas av slarviga uppdateringar – det är ett faktum – och där hjälper ingen krånglig algoritm i världen. Grannar, blivande arbetsgivare, hatiska ex – fundera över dem först. Som individ räcker det långt.
Men ett samhälle där så stora datamängder finns att tillgå blir också sårbart på en betydligt högre nivå. Ingen av oss kan överhuvudtaget tänka sig vart vi skulle vara om Hitler eller Stalin haft den information som finns idag.
I Ferrum går jag tio år till in i framtiden, och utvecklar de hoten. I uppföljaren, som kommer ut i höst, går jag mycket längre. Jag är orolig. Vi ska vara oroliga. Det är dags att lyfta blicken från myggen till elefanterna.
Helena Trotzenfeldt 