Jag har lagt ett antal år på att grubbla runt personlig integritet. Det är en viktig del av mitt skrivande: alla dessa månader och år jag tillsammans med andra integritetsivrare lagt på att vrida och vända på dessa frågeställningar.
För ett tiotal år sedan var jag ”Privacy Manager” på ett större telecomföretag, och jag forskade en del och skrev om området. Jag och en juristkollega var även i Bryssel och föredrog och diskuterade införandet av The Privacy and Electronic Communications (EC Directive) Regulations 2003.
Privacy in mobile Internet var mitt specialområde, och på ett antal konferenser och i papers och i mitt fall även en faktabok diskuterade vi vad som skulle hända i framtiden med våra data. Vi satte ihop – och patenterade, standardiserade eller beskrev – spännade algoritmer för att skydda den som ville slippa bli exponerad, för i framtiden skulle det vara helt nödvändigt – det begrep vi.
Den framtiden är vi i nu.
Mycket tog den vändning vi trott. Vi har många identiteter på nätet. Vi skickar vår ”location” när det inte tillför något. Och vi finns överallt.
Ibland blir jag tillfrågad vad jag tycker om att FRA och NSA kan få tillgång till vad vi skriver på Google plus och Facebook. Här är svaret:
Generellt är det att sila mygg att lägga ut hela sitt liv på Facebook och sedan bekymra sig om NSA. Ska man då låta bli att posta? Mja. Man ska posta medvetet. Tänka till. Tänka hela vägen. Människor skadas av slarviga uppdateringar – det är ett faktum – och där hjälper ingen krånglig algoritm i världen. Grannar, blivande arbetsgivare, hatiska ex – fundera över dem först. Som individ räcker det långt.
Men ett samhälle där så stora datamängder finns att tillgå blir också sårbart på en betydligt högre nivå. Ingen av oss kan överhuvudtaget tänka sig vart vi skulle vara om Hitler eller Stalin haft den information som finns idag.
I Ferrum går jag tio år till in i framtiden, och utvecklar de hoten. I uppföljaren, som kommer ut i höst, går jag mycket längre. Jag är orolig. Vi ska vara oroliga. Det är dags att lyfta blicken från myggen till elefanterna.
SvD
Descendants of the Golgafrinchans 
Efter murens fall lärde vi oss att sisådär 10% av befolkningen i DDR någon gång i sitt liv var informatörer till Stasi. Då förfärades vi över det fruktansvärda system de tvingats leva under, hur den paranoida övervakningen fick en hel befolkning att abdikera ansvar och till det yttre vara så grå och goda medborgare som de någonsin mäktade med.
Om vi i dagens sverige räknar bort småbarn och tämligen gamla pensionärer, så tror jag att uppemot 85% procent agerar informatörer åt det amerikanska imperiet, lämnar ut information om sig själv och sina ”vänner” när de som får i en fåraskock använder facebook, google osv..
För varje enskild individ är riskerna betydligt större att helt andra parter missbrukar informationen än USA. Däremot behöver vi som samhällsmedborgare tänka igenom vilka avvägningar vi bör göra när vi låter egen eller andras stater få tillgång till personlig information.
När det gäller den personliga exponeringen i de sociala medierna är aningslösheten i det närmaste total – sorry to say!
Best rgds // Lennart
Jag känner att många är alldeles för rädda, andra alldeles för orädda. Det finns en obalans. Hade rätt nyss en för mig bisarr diskussion i ett forum där många – alla utom jag faktiskt – ansåg att man ska kunna ”stå för det man skriver” för hela världen – eller inte skriva det alls. Det där med lager av läsare och att bara visa där det är nödvändigt och fyller en funktion som jag försökte argumentera runt togs inte in alls. Jag tycker det är svartvitt.