Den skandinaviska midsommaren är en tid av magi. Våra förfäder samlades i familjer eller hela socknar för att fira sommarsolståndet. För oss som brinner för folklivshistoria är dagen en knutpunkt när vi känner gemenskap med våra förfäder.

Och för den som läst Ferrum vill jag nu avslöja en hemlighet: Det stora midsommarfirandet på ängen utanför herrgården, där Kajsa-Stina dansade med Carl och tillfälligt suddade ut klassgränserna, är inspirerat av midsommarfirandet i Kulla-Gulla – där de rika för en gångs skull umgicks med torparna. Jag älskade de böckerna när jag gick på lågstadiet. Strindbergs Fröken Julie har förstås också bidragit till min bild av midsommar som just dagen då gränserna tillfälligt löstes upp, även om det slutade mindre bra i just det fallet.

Vi borde fortsätta detta arv genom att göra midsommarafton, det svenskaste svenska, till en symbol för inkluderande. När vi ser förbi klasskillnader, hudfärg, etnicitet och religion inser vi att vi hör ihop.

Glad midsommar!