Som så ofta när något förkastligt hänt blir det en skev debatt.

Jag vill vara tydlig med att det som hänt på Lundsberg är förkastligt och oacceptabelt. Jag har läst skolinspektionens beslut, och tycker det verkar genomarbetat och korrekt. Jag tycker också det är bra att politikerna hållit fingrarna borta. Stängning av skolor ska inte bero på vilken regering som sitter vid makten, utan alla ska mätas med samma måttstock, varken mer eller mindre. Det har sagts att många skolor är värre än Lundsberg, och det är självklart sant, men det är också så att internat gör elever mer utsatta, vilket måste vägas in.

Detta inlägg handlar inte om beslutet, utan om debatten runt nollning, och de röster som kallar det mobbing.

Jag liksom många andra akademiker med styrelseuppdrag i studentföreningar har varit med och planerat en nollning, år 1986. Vi hade som förutsättning att alla skulle känna sig välkomna, ha kul men också att alla skulle kunna säga nej till alla moment. Vi drog runt på stan, och slutade förstås med stor fest på kårhuset. Det funkade och var enormt uppskattat. Finns det något jag ångrar så här tjugosju år efteråt är det det fokus vi hade på alkoholkonsumtion. Nu var ju detta vuxna människor, och alla fick tacka nej, men det var ändå onödigt.

Varje år rapporteras ändå om nollningar som går överstyr. Tjejer hetsas klä av sig och allmän egendom vandaliseras. Det är tragiskt, men inte konstigt. Där spriten går in går vettet ur. När jag senare var anställd på samma universitet jobbade vi aktivt med att stötta studenterna till större insikt.

Att fördöma alla nollningar är dock att slänga ut barnet med barnvattnet. Det som behövs är bättre styrning runt vad som är välkomnande och vad som är oacceptabelt.

Det jag reagerat mest på i Lundsbergshändelserna är inte strykjärnet, för det är så uppenbart oacceptabelt, och det var dessutom förbjudet även av lärarna. Jag reagerade istället på den andra gränsen. Den de vuxna dragit.

Den där ubåtsleken som var tillåten. Den orsakade ingen smärta, om jag fattade den rätt, men min starka invändning – förutom att den verkade utomordentligt fånig och meningslös – är att den inbegrep ett tvång. Eleven hade inte rätt till sin kropp. Inte rätt att säga nej. Inte rätt att inte bli fysiskt vidrörd. Och de ansvariga vuxna hade bestämt det skulle vara så.

Vi måste ha rätt till vår ”aura”.

Ett utrymme på några decimeter runt våra kroppar där ingen har rätt att oinbjuden komma in. Ett utrymme de som har makt över vår tillvaro respekterar och aldrig kränker.

Vi måste också ha rätt att välja bort även ett aldrig så välment välkomnande.

Där tycker jag diskussionen ska ligga.