TV-licensen för mig och min man, med stadiga heltidslöner, är en så liten del av våra totala räkningar att den bara swischar förbi som en rad i kontoutdraget en gång i kvartalet.

Men för mina nyutflyttade vuxna barn gör den ett påtagligt hål i plånboken – liksom den gjorde för mig på 80-talet.

Likaså för ensamstående föräldrar, arbetslösa, långtidssjukskrivna.

Och det är en märklig uppfinning att vi ska kunna dela en hel familj på en licens, medan den som precis börjat vuxenlivet, och som kanske inte ens har en TV, ska betala lika mycket för att ha rätt att använda en Internet-uppkoppling på svensk mark.

Dessutom går ju en del av licensen rimligtvis till Radiotjänst, bara för att de ska administrera alltihop. Jag har skrivit långa bestridanden åt både mina egna barn och åt deras vänner, när de godtyckligt blivit fakturerade för TV-innehav. Fakturan ser ut ungefär så här. ”Vi har beslutat att du förmodligen har en TV, för vi tycker det borde vara så. Om du inte har en TV måste du bevisa det. Annars betala. Och förresten. Även om du bevisar det kommer vi inte att tro dig. Bara så du vet.”

Och jo, jag har vunnit. Och där finns ytterligare en social orättvisa. Du ska ha tillgång till någon som vet hur man författar formella skrivelser för att klara dig, även när du har rätt.

Men med nya regler om Internet-uppkoppling går ingen säker.

Ingen hade kunnat lansera ett så korkat system idag. Det lever kvar bara för att det funnits så länge att ingen längre var med när det infördes.

Ska vi ha icke-kommersiell TV måste vi dela solidariskt på kostnaden, och det finns redan ett fiffigt system för dylik administration.

Statlig inkomstskatt, heter det.

Just do it.