När någon inte lydde lärarna när jag växte upp fick den kvarsittning. Det hände inte mig, för jag var en Snäll Flicka, men det hände De Bråkiga.

När min unge inte lyder lärarna kontaktar skolan oss, och så ska vi säga till henne, och utdela disciplinära åtgärder hemma.

Det gör vi förstås, men det blir ganska konstigt.

”Du har Internetförbud, eftersom X.”

Alternativ 1:

• ”Ja men det var ju tre dagar sedan.”
• ”Ja, men jag visste inte om det förrän nu.”
• ”Ja men vi har ju pratat om det på skolan och jag trodde det var löst.”
• ”Ja jag vet inte. Men jag lovade din fröken att du skulle få en konsekvens hemma.”

Alternativ 2:

• ”Ja men det var faktiskt också så här och så här.”
• ”Ja, men det sa inte din lärare till mig, och jag kan inte tro på dig, för det innebär att jag måste dra detta ett varv till med skolan, och det har varken jag eller de tid med, så då måste jag utgå från att du ljuger.” Det där sista säger jag inte, men hon fattar ju ändå att det är så det funkar.

Att skapa konsekvenser är en del av föräldraansvaret. Det blir dock väldigt märkligt när man blir någon sorts straffutdelningsinstans för en dom som utdelats någon annanstans.

Jag vill att skolan ger kvarsittning. Då blir konsekvensen omedelbar och kopplad till det begångna brottet. Har hon något att anföra till sitt försvar kan hon framföra det till sin domare.

Om hon sedan smiter ifrån och inte stannar vid kvarsittningen – då kan jag köra tillbaka henne dit, för att visa att även vi i hemmet ställer upp.

Men det händer inte. För i Sverige måste läraren vara snäll och juste och en bra kompis, och om barn inte lyder en direkt order är det förmodligen synd om dem, och då är lösningen att putta ansvaret till föräldrarna.

Skolan får inte kränka, och att dela ut ett straff är ju elakt.

Jag läste om kvarsittning på Wikipedia. Åtgärden var på väg att tas bort, men återinfördes.

Den finns alltså.

Den bara används inte.