Så jag är liberal. Röstat borgerligt i hela mitt liv. Medlem i Moderaterna. Det betyder på ett övergripande plan att jag vill ha marknadsekonomi med socialt skyddsnät. Egentligen ligger mina värderingar ganska nära en högersosse, även om mittlinjen skiljer oss åt.

Det betyder också att jag är för RUT, vinster i välfärden och fria vårdval.

Men sedan kommer kampen mot främlingsfientlighet, som för mig handlar om nationalism, migrationsfrågor och till stor del muslimhat, och som blivit en nyckelfråga för mig. Jag läser, skriver, debatterar. Försöker påverka och förändra.

Och det är min bestämda uppfattning att varje liberal, och även de som betecknar sig som värdekonservativa, måste vara på samma sida som jag. Visst – kostnader ska alltid ifrågasättas. Arbetslinjen ska gälla. Jag är inte alls för fri invandring, utan anser att arbete eller skyddsbehov ska vara grunden för all migration.

Men skyddsbehövande människors rätt till asyl, religiösa människors rätt att praktisera sin tro så länge de/den inte skadar, och en allmän insikt i att människor med olika ursprung är en tillgång i ett samhälle, är fundament i den liberala synen på världen.

Jag vet att de flesta jag känner med borgerlig bakgrund delar de värderingarna. Ändå är det till övervägande delen människor som betecknar sig som sossar eller vänster som driver frågorna. Jag vet inte varför. Jag kan bara spekulera, men det får bli en annan gång.

Hursomhelst har mitt skrivande runt främlingsfientlighet resulterat i att jag byggt ett nätverk av till stor del nya vänstervänner (i ”vänster” inkluderar jag for the sake of this argument även socialdemokrater och miljöpartister), som jag litar på, resonerar med, samarbetar med. Även om grupperna jag deltar i kallar sig tvärpolitiska tenderar jag att vara en av få som är ”på tvären”. Gruppens moderat, liksom.

Det har förstås påverkat mig som övrig borgerlig debattör. Jag vet ju att människor jag tycker mycket om, som inte delar mina borgerliga värderingar, läser vad jag skriver. Jag funderar därför alltid över hur mina ord kommer att landa hos dem, medan jag skriver.

Jag sorterar bort allt hån. Inga nidbilder på Åsa Romson eller allmänt hånfulla utrop mot Stefan Löfvén.

Sedan är jag mer noggrann med orden. Jag väger dem. Gör dem mindre brutala. Mer resonerande. Men jag säger ändå det jag vill säga, tycker jag.

När jag debatterar visar jag en ny hänsyn. Lindar kanske in ibland. Anstränger mig mer för att få fram kärnan och förstå varifrån motparten kommer, och hitta skiljelinjen. Men jag har märkt att mina vänstervänner gör likadant. Även de anstränger sig för att förstå. Går inte till attack, utan tar in mina argument. Det blir oftast ett ömsesidigt hänsynstagande.

Har jag blivit en sämre debattör?

Jag tror inte det.

Annorlunda ja, men förmodligen inte sämre.

Och tro’t eller ej, men det är faktiskt roligare och mer lärorikt att diskutera och resonera än att gräva ner sig i en skyttegrav.