I oktober 2020 hade okänt djur ihjäl alla mina hönor utom en tvåmånaders welsumer. Det var andra gången det hände, och det är fruktansvärt, som alla vet som kommit ut och hittat blodiga hönor. Jag åkte iväg och skaffade nya: Sex av dem var fyra-fem månader. Två australorpar och fyra dvärghöns. Dessutom köpte jag sex nykläckta welsumers och CL, som jag efter ett par månader inne försökte sätta ut. Men trots värme frös tre av dem ihjäl, jag kände mig fruktansvärt hemsk och tog in de överlevande. De fick bo i ett av badrummen hela vintern, det luktade illa, men vi ville inte utsätta dem för fler risker. Vi hade tänkt ta ut dem i januari, men sedan kom den månadslånga köldknäppen, och det dröjde tills nu, dvs slutet av februari, innan jag vågade ta ut dem igen. De är nu fyra månader. En welsumer och två cream legbar (CL), varav den ena har korsnäbb.

Det gick riktigt dåligt. Australorparna jagade dem och hackade på dem. Jag drog fram redena så de kunde gömma sig och hoppades det skulle bli bättre. Till saken hör att på grund av kylan, fågelinfluensan och rädsla för att viltet skulle komma tillbaka hade jag hållit alla de äldre hönorna inne sedan de kom, och de hade alltså aldrig varit i hönsgården, utom den överlevande welsumern. Hönshuset är åtta kvm och fullt tillräckligt som komplement till hönsgården, men det blev väl trångt nu för tio hönor.

Och tredje dagen hittade jag min lilla korsnäbb-CL alldeles blodig, nästan skalperad, stående bakom en säck torv jag lyckligtvis förvarade därinne. Det var en fruktansvärd syn. Jag kunde först inte se om hon levde eller var död. Vi tog in henne, dottern badade henne, tvättade såren och döpte henne till ”Robin” och hon fick sova första natten i hennes rum insvept i en handduk, och sedan flytta in i duschen.

I hönshuset var det inte roligt. De andra båda unghönorna stod och tryckte på varandra bakom ett rede och vågade sig inte ut på golvet, också med bara rumpor efter att australorparna plockat dem. Även den större welsumern, hon som jag haft längst, var lite småelak när de letade sig ut och jagade dem tillbaka till gömmena. Det är inte naturligt för den rasen, enligt min tvååriga erfarenhet. Så nu behövde jag upprätta en plan för att lösa detta, för jag ville inte göra mig av med någon. Min tanke var och är att hackordningen behövde ruskas om, Robin behövde läka och fjäderryckandet behövde upphöra. Min plan liknar den där gamla gåtan med vargen, geten och kålhuvudet som ska ros över en å. Vissa kunde vara tillsammans, andra inte. Det gällde att bygga en liksom ny flock där alla känner sig trygga.

Jag kommer att fortsätta uppdatera detta blogginlägg, som en dagbok, tills läget stabiliserats. Jag börjar med natten efter den hemska dagen då Robin hackades blodig.

21-22 februari
Robin sov inne i dotterns rum, övriga i hönshuset.

22 februari
Jag släppte ut australorparna i hönsgården för första gången i deras liv, och tog in en av de fyra dvärghönsen till Robin. De bodde i duschkabinen. När vi skulle duscha lät vi dem helt enkelt skrota runt i badrummet, och golvet blev ju automatiskt tvättat. De var märkligt orädda för oss i den miljön. Jag kunde bara sträcka fram händerna och lyfta upp dem utan att de ryggade en centimeter. Jag tillbringade också lite tid inne i hönshuset för att se hur det gick. De båda unghönorna stod fortfarande och tryckte på varandra. Ibland letade de sig ut, men då pickade den stora welsumern på dem. På kvällen tog jag in australorparna och upptäckte att den större av dem ryckt lite fjädrar från den lite mindre. Det hade inte hänt tidigare. Men hon verkade inte rädd för sin mobbare, utan var som vanligt.

23 februari
När jag kom ut tryckte unghönorna som vanligt bakom och under redena. De var pickade och småblodiga i rumpan, men de hade platser att gömma sig på. Det var ändå plågsamt att se. Igen släppte jag ut australorparna och tog in ytterligare en dvärghöna. Nu bodde tre hönor i duschen. Övriga i hönshuset. Robins sår hade läkt, men det såg fortfarande hemskt ut. Hon var bar i rumpan och på huvudet.

24 februari
Jag gjorde likadant, och tog in ytterligare en dvärghöna. Den nya lilla badrumsflocken fungerade. Robin verkade trygg. Men i hönshuset var det fortfarande jobbigt, med livrädda unghönor. Den mindre australorpen saknade ytterligare fjädrar efter ytterligare en dag i hönsgården, men hon var fortfarande inte rädd för sin elaka kompis.

25 februari
Nu kastade jag om placeringarna helt. Alla tre unghönorna återförenades i hönsgården. Jag var lite noga med ordningen. Först Robin, sedan de andra två, eftersom jag ville etablera ett ägarskap över platsen. Därefter tog jag ut de tre dvärghönorna som bott i duschen, och sedan släppte jag ut den fjärde från hönshuset. Nu var alla ”snälla” hönor ute, och inne fanns australorparna och min äldre welsumer. Lite intressant är att australorparna ville komma ut. Uppenbarligen hade de fått smak på att vara i hönsgården efter tre dagar där. De stod längtansfullt vid fönstret och blängde på mig för att jag inte öppnade. Intressant är också att ingen av dem gav sig på welsumern, trots att hon är lite mindre och av annan ras. Hennes fjädrar är helt intakta. Men problemet blev natten. Så jag tog ut en hundbur till hönsgården och satte helt enkelt in australorparna i den. Sedan släppte jag in dvärghönorna som placerat sig på en stol under fönstret för natten och snällt lät sig lyftas in, och lämnade fönstret öppet så att unghönorna kunde gå in om de ville. Det ville de inte. De sov ute. Gillar dock inte att ha dem ute på natten ifall odjuret kommer tillbaka. Alla måste kunna vara inne i fortsättningen.

26 februari
När jag kom på morgonen var unghönorna kvar i hönsgården. De verkade inte ha gått in, och det är ju inte konstigt. De visste inte att mobbarna var inlåsta. Jag lyfte ut dvärghönorna och denna gång fick även welsumern Dandy gå ut. Hon hade inte varit där sedan attacken i oktober, när hon var två månader. Jag stannade en stund. Det kändes osannolikt att hon skulle ge sig på Robin nu på ny mark där det redan fanns en flock och hon var ”gäst”, och det gjorde hon inte heller, vad jag kunde se. De tre unghönorna är tillsammans hela tiden. Viker inte från varandras sida. Och dvärghönsen följer efter dem. Jag har studerat dem av och till under dagen, och alla verkar må bra. Vid fönstret står australorparna och blänger från sin skamvrå.

Men på kvällen hade Robin igen blod i huvudet. Det var ingen jättefara, men jag kände att nu får Dandy stanna inne. Inför natten ställde jag alla de tre förövarna i hundburen. Det är ingen fara med dem – det är en stor bur och de har gott om plats. Men jag tänker att det kan vara bra att de andra chickzen, som sitter på sittpinnar, hamnar lite över dem.

27 februari
Denna dag fick bara de garanterat ”snälla” hönorna vara ute, förutom en kort stund när jag satte ut den mindre australorpen – hon som saknar lite fjädrar. Unghönorna fick panik när de såg henne, men hon gjorde ingenting vad jag kunde se, och jag höll mig i närheten. Hon skrotade runt lite, men när hon efter någon kvart närmade sig flocken och de igen blev livrädda tog jag in henne. På kvällen satte jag in de tre stora hönorna i buren, öppnade fönstret till hönsgården, plockade in några hönor som var lätta att få tag i och lät det stå öppet i någon halvtimme-timme. När jag kom ut igen för att stänga hade alla utom Robin gått in. Hon satt på fönsterblecket. I sig smart. Både ute och inne på samma gång. Jag puttade in henne och stängde.