När jag ser tillbaka på mitt liv liknar det ett långt järnvägsspår med bara några få knutpunkter, och denna dag var den tidpunkt då jag fick syn på stationen långt framför mig.

Framför stationen fanns inte längre bara en enstaka räls genom lummiga björkskogar, utan en myriad av korsade spår. Jag var inte längre hummande och tuffande på väg mot ett oklart mål, utan att vara alltför bekymrad över bristen på målinsikt. Jag förvandlades istället till ett oansenligt tufftufftåg bland glänsande snabbtåg, enorma godsvagnar och patetiska skrindor.

De enstaka höger- eller vänster- eller rakt-val jag tidigare behövt göra i livet hade inte på något sätt förberett mig för alla de avgörande beslut som jag nu skulle bli tvungen att fatta i ett rasande tempo, på väg in mot den slutstation jag aldrig kunnat ana existerade.