Nästan alla företag har dresscodes.

Det gäller i synnerhet de anställda som har kundnära kontakter. De flesta har olika regler för kvinnor och män – ibland till ena könets fördel, ibland till det andra. Diskriminerande är de dock enbart om de är objektifierande – som t ex djupa urringningar eller korta kjolar.

En 20-åring blev tillsagd först muntligt, sedan skriftligt, att män inte fick bära korta byxor, men vägrade och fick till slut gå. Aftonbladet gör nu en snyfthistoria av detta.

Varför?

Vad är syftet med att hjälteförklara en grabb som nätt och jämnt är vuxen och visar sig inte klara något så enkelt som att följa den regel som säger hur man ska vara klädd på jobbet? Tycker man att fler ska göra likadant?

Är detta tänkt att vara någon sorts upprop?

”Kräver ICA att du ska ha strumpor i sandalerna? Vägra! Säg att du inte har fotsvamp och att den som tycker tår och grönsaker inte hör ihop är småaktig!”

”Kräver restaurangen du jobbar på att du ska ha svarta kläder? Ifrågasätt! Kräv att få gå i lila och blommigt!”

”Kräver banken att du ska plocka ur nosringen innan du sätter dig i kassan? Skrik att de är orättvisa! Klättra upp på kassan iklädd bastkjol!”

Själv tycker jag grabben förtjänar att få sparken – inte så mycket för skjortsen som för att han uppenbarligen helt saknar respekt för ledningen för det företag som faktiskt betalar hans lön. Vi kan ju också konstatera att när han förekommer med namn och bild lär ingen annan anställa honom heller. Bra jobbat, AB!

Visst ska man kunna påverka och förändra, men inte genom att säga ”nej jag skiter i vad du säger och gör som jag vill”!