Slaget om de ljusbruna

LjusbrunVi väljer inte politik när vi röstar. Vi väljer politiker. Undantaget är folkomröstningar i sakfrågor. I alla allmänna val till stat, kommun och landsting röstar vi på de människor vi tror bäst företräder oss.

Men en politiker som vill göra det du inte vill kommer du aldrig att rösta på, hur trevlig hen än är. Och omvänt gäller: Den som vill det du vill, men som i övrigt är en otrevlig knöl, kan mycket väl få din röst bara för att det för dig är enda sättet att få din vilja igenom.

Vi ändrar faktiskt ganska sällan åsikt i ett slag. Det tar tid att nöta in nya tankemönster. Det gör att det vi lyssnar efter i den politiska debatten inte är den där rösten som plötsligt får oss att ändra uppfattning, utan den som säger ungefär vad vi redan tycker. Politiker, bloggare och ledarskribenter med en agenda kan bara förändra åsikter över tid.

I vårt land finns många engagerade som lägger ner tid och kraft på att hitta brister hos SDs representanter. Och det är lätt. Partiet består av en bunt arga vita män och enstaka kvinnor som till stor del är rasister, men som slängt kängorna och spacklat över den bruna färgen med en mer svenssonvänlig nyans. De gör bort sig regelbundet, och det kommer de förmodligen att fortsätta med.

Men när det gäller att bemöta den andra delen, nämligen politiken, lämnar samtliga i princip walk-over.

SD kommer garanterat att få varenda nationalistisk röst, så länge inte ND har chans på riksdagsplats. De rösterna är redan hemma, och det går inte att göra något åt.

Men sedan kommer nästa skikt, och där finns inte längre rasister och extremkonservativa, utan människor som är lite som folk är mest, bara lite mer missnöjda, och som tycker det ”ligger en del” i det SD säger. De som inte är bruna, utan några nyanser därifrån.

Under ett halvdussin år har SD-entusiaster med en beundransvärd, faktiskt, envishet pumpat ut en rad faktafel i kommentarsfält och bloggar. Jag har läst dem. Jag har mött dem. Men det går inte att som nästan ensam bloggare eller kommentatör stoppa hela den massiva propagandamaskin som oavbrutet pumpar ut felaktiga siffror och förvrängda fakta, och till slut får tankarna fäste, hos det skikt som SD nu adresserar. Idéerna ser ut så här:

”Allt är dåligt i Sverige. Det går bara utför. Man har skurit ner vård, skola och omsorg till nästan ingenting. Barnen blir mobbade i skolan, cancersjuka får ingen vård och gamla svälter ihjäl. Och det beror på att vi tar emot hundratusen flyktingar varje år. Kanske tvåhundratusen. Nästan en miljon muslimer bor här och planerar jihad. De gruppvåldtar oavbrutet, och ingen av dem jobbar. Istället sitter de och lyfter trettiotusen skattefritt i månaden, medan våra stackars gamla inte har mat för dagen. Och de hånskrattar elakt åt oss korkade svenskar. För de hatar oss egentligen. Och media och politikerna vet detta, men mörkar medvetet.”

Och medan starka antirasistiska röster som Expo, Jan Helin, IRM med flera använder det utrymme de lyckats skapa sig i media åt att – ibland fullt legitimt, ibland inte – anklaga den ena sverigedemokraten efter den andra för att vara rasist, får de här idéerna sakta men säkert fäste i det där skiktet som röstade på S eller M i förra valet. Det där skiktet som inte är rasister, men som till slut tröttnar på påhoppen på trevliga Jimmie och säger att ”det går åt helvete med Sverige, och han är den enda som fattar det, så nu röstar jag på SD!”. De är många. Fem-tio procentenheter av väljarna. De kommer till stor del att avgöra valet.

Det var bingo för alla antirasister när järnrörshistorien kom ut. Men i de ljusbrunas värld är händelsen överspelad, och det funkar inte att vifta med den längre.

Att säga att Jonas Åkerlund är rasist är något de flesta av oss håller med om, men är det verkligen meningsfullt att diskutera semantik?

Istället skulle vi kunna ta fram tabeller, och möta påståendet om en halv miljon parasiter med verkliga siffror på arbetslöshet och socialbidragstagande. Det är tråkigt. Det är lättare att säga ”rasist” och sedan vara nöjd med att man minsann satt ner foten. Medan de ljusbruna tänker att ”ja det var visserligen dumt sagt, men han har ju faktiskt rätt i det – varför ska de vara här om de inte jobbar”.

Slaget om de väljarna står här och nu. De kan fortfarande i alla fall delvis räddas åt förnuftet. Men då måste vi alla ner från våra hästar och möta dem där de är:

Besvikna, arga och faktamässigt vilseledda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s