Jag hade inte tänkt kommentera Pippi, eftersom alla andra gör det. Men jag börjar nu inse att det behövs i alla fall. Nåja. Ni andra kanske inte behöver mina kommentarer, men jag behöver få dem ur mig.

För mig är klippandet inte en principfråga. Vi är redan överens om principerna i detta land. Rasstereotyper hör inte hemma i vårt samhälle.

För mig, som sexbarnsförälder och mångårig Pippifilmsinnehavare, är det främst en rent praktisk fråga:

Jag står i köket. Ungarna kollar på Pippi i vardagsrummet. Plötsligt kommer sekvensen där Pippi gör sneda ögon och säger ”tjing tjong” för att driva med kineser. Jag går in i vardagsrummet och säger ”man får inte …” och barnen avbryter och säger ”vi vet! Man gör inte så. Det är elakt och fel”. Likadant med sekvensen där Pippis pappa är n*gerkung. ”Man får inte …” ”Vi vet!”

Klart att de vet. Jag har påpekat detta så många gånger.

Och varje gång har jag ställt mig frågorna:

Varför kan inte någon en gång för alla fixa till filmerna så jag slipper förklara att Pippi gör fel hela tiden?

Vad händer med de barn vars föräldrar INTE förklarar för dem?

Sjuttiotalets regissörer var överförtjusta i nakna barn. Små snippor och snoppar visades från alla möjliga håll. Sedan kom nittiotalets pedofilihysteri, och idag har pendeln svängt till en mer balanserad nivå. Detta har resulterat i att Barnens ö inte alls visas längre, och i att det klippts rätt friskt i gamla Astrid-filmer. Ingen har ifrågasatt detta, såvitt jag vet. Ingen har skrikit ”censur!”.

Det vilar något bisarrt och absurt över detta tjafsande om självklarheter. Nej, Astrid Lindgren var inte rasist, men ett barn av sin tid när det knappt fanns ickevita i Sverige, och människor från andra länder var spännande och exotiska.

Jag är ju barnboksförfattare, om än i liten skala. Jag ville, som de flesta andra författare, få fram ett budskap med min text. Påverka barn i en bra riktning. Få dem att ifrågasätta. Vidga deras vyer istället för inskränka dem.

Det vi läser för våra barn är viktigt. Och Astrid Lindgrens böcker och filmer är fenomenala i vissa avseenden, men problematiska i långt fler än rasstereotyperna. Det förekommer supande, sexuella anspelningar, och en del våld.

Censur i bemärkelsen ”förbjuda” är förstås inte aktuellt, men däremot har vi ett ansvar för hur vi visar världen för barn i en mycket känslig och påverkbar ålder. Man behöver förstås spara originalen någonstans som ett minne av en svunnen tid, men det får inte vara så heligt att våra barn ska få en i minsta detalj identisk upplevelse av filmerna och böckerna som vi själva fick, att vi bokstavligt slänger ut barnet med barnvattnet.