Det finns argument för och emot sex timmars arbetsdag.

Jag har inget principiellt emot att friska människor går ner i tid, om de tycker det känns meningsfullt, så länge de inte förväntar sig att andra ska försörja dem. Ska man jobba sex timmar ska man också skapa ett liv där man inte behöver konsumera särskilt mycket. Odla din trädgård, äg höns, sy dina kläder, välj skogspromenader framför utlandssemestrar.

Men om man tänker sig att inte bara de som själva väljer det, utan alla i landet, ska börja jobba sex timmar istället för åtta, och få samma lön, innebär det de facto att timlönen i Sverige stiger med 33 procent.

Och vad händer när ett land kraftigt höjer lönen för samtliga löntagare?

Jag har diskuterat sextimmarsdag med så många, och ingen vill riktigt svara på den frågan. Man vill leva kvar i illusionen att det är fullt möjligt att vi som enda land chockhöjer lönerna och så blir alla rikare. Jepp. Stats-, landstings- och kommunkassorna sinar inte alls av att behöva anställa fler personer men betala samma löner som tidigare, företagen kan fortfarande producera konkurrenskraftiga varor och vår export lider inte det minsta. Utländska företag kommer att välja att etablera sig här, för självklart vill man betala en svensk medarbetare en heltidslön fast den går hem klockan tre.

Motargumentet är alltid:
”Men det gick med åttatimmarsdagen! Och alla sa att det inte skulle gå. Alltså går det nu också!”

Ja, det gick då av två skäl:

1. Arbetstiden sänktes stegvis under en tid när människokraft ersattes av maskiner. Det fanns alltså utrymme för att jobba mindre men ändå få samma jobb gjort.

2. Alla de länder vi handlade med, och de var då inte särskilt många, sänkte arbetstiden ungefär samtidigt, vilket innebar att varor producerade i Sverige fortfarande var konkurrenskraftiga.

Vi har helt andra förutsättningar idag än i början av nittonhundratalet, och vi kan inte ta lärdomar från den tiden och rakt av applicera dem på dagens ekonomi.

Jag är absolut för ökad flexibilitet och valfrihet vad gäller rätten att prioritera sin tid för alla, oavsett om man vill leva snålt på landet och jobba korta dagar eller bo i en mångmiljonslägenhet i centrala Stockholm och jobba häcken av sig.

Men i en modell där människor jobbar olika mycket kommer också klyftorna att behöva öka.

Och de som vill införa sextimmars arbetsdag är paradoxalt nog sällan OK med det. Istället utmålas storstadsmiljonären som ondskefull och egoistisk trots att hen ofta betalar dussintals gånger mer skatt än låginkomsttagaren.

Om slackers ska få vara slackers måste yuppies få vara yuppies.

Du kan inte välja frihet att jobba kortare tid och sedan rasa över att andra som väljer annorlunda tjänar mer.