Sverige har tyvärr tragiskt många medborgare som sprider massor av ren dynga om landet i och utanför Sverige, av olika skäl. Om det är något som är unikt för oss svenskar så är det nog det – den ständiga ivern att baktala vårt fosterland. Jag vet inget annat folks medborgare som bär sig åt så.

Själv slutade jag med det när jag var 17. Jag minns det exakta ögonblicket. Jag tågluffade, och satt på ett tåg i Italien och berättade för några killar i vagnen om hur fel allt var i Sverige. Då sa plötsligt en till mig att det finns massor av fel på Italien också, men när han pratar med människor som inte är italienare berättar han bara hur bra landet är. ”You must always be proud of your country.”

Jag tvärtystnade.

Och så tänkte jag bakåt, och insåg att det fanns ett mönster – jag hade bott utomlands året innan och träffat många andra utflyttade svenskar – i hur vi svenskar ständigt kritiserade vårt land när vi pratade med ickesvenskar – i hatiska, arga och ofta deterministiska ordalag. Jag liksom övriga. Och jag bestämde mig där och då för att sluta.

Detta baktaleriet är, tyvärr, en borgerlig grej. Det är vi på högersidan som har satt i system att ständigt tokhata Sverige av idag – förr vid köksborden och numera även i sociala medier. Jag tror det kommer från alla år av sossestyre med oss i ständig opposition. Många borgerliga blev så vana att alltid kritisera de styrande att det övergick i någon sorts bisarrt förakt mot själva folket och landet och inte bara regeringen.

”I Sverige får man inte …”
”Det är typiskt svenskar.”
”… i detta jävla landet.”

Det här är inte uttryck som började med SD. De började med oss, skam till sägandes. Sossar skäller förstås också, men i regel inte på hela landet och folket, utan bara på oss som är rika kapitalistsvin. Utgångspunkten för dem är istället att Sverige är nästan perfekt, men vi direktörer och skattesmitare står i vägen för Utopia genom att suga ut folket.

Tvåtusentalet har sett nästan lika många år av borgerligt styre som vänsterstyre, och vi borgerliga har varit en väsentlig del av att forma dagens Sverige, the good with the bad. Vi bör både sträcka våra ryggar i stolthet över att vara världens bästa land, och samtidigt lika rakryggat peka på de problem vi har och föreslå lösningar för dem, utan att trassla in oss i hatgnäll som bortskämda tonåringar: ”Allt är åt helvete, och det är föräldrarnas, lärarnas och alla andras fel. Inte mitt. Jag bara sitter här och är perfekt.”

En del av SDs framgångar på sista tiden ligger just där. Moderater och kristdemokrater, såväl politiker som gräsrotsväljare, beskriver ett land i fritt fall. En krigszon, där folk knappt vågar sig ut. Och sedan står alltid en sverigedemokrat där och lägger till ”japp, och det är erat fel – vi har ju sagt detta hela tiden, men ingen lyssnade på oss, utan alla bara kallade oss rasister när vi försökte säga sanningen”, och så vinner de, inte vi, poängen. De blir hjältarna som stått ut med oförskyllt hån och förakt.

Nästan ingen borgerlig politiker pratar om Sverige som ett bra land, annat än i en snabb passage: ”Sverige är fantastiskt, MEN …”. Och ingen från forna Alliansen berättar om allt bra alliansåren åstadkom, trots att det finns en gedigen lista att välja från. Det är som om vi skäms både över de åtta åren och över landet och alla dess medborgare. Det är för mig obegripligt. Och när jag pekar på alla bra reformer Alliansen genomdrev dyker det inte sällan upp någon från högersidan och säger ”jaså, men öppna-era-hjärtan-politiken förstörde Sverige yada yada”. Nej. Sverige är inte förstört. Det finns förbättringspotential, absolut. Men Sverige är fortfarande härligt och extraordinärt med coola, trevliga, kloka och glada medborgare.

Om vi borgerliga ska återta makten i Sverige och bygga ett land baserat på våra värderingar bör vi sluta ständigt prata om systemkalops och istället börja med att vara stolta över det land vi varit med och byggt, och sedan förklara hur vi vill förbättra, inte ”rädda”, landet.

Det behövs inget ”men”. Sverige ÄR fantastiskt. Punkt.

#ståuppförsverige
#stoltsvensk