Mycket klokt har sagts om fördömningen av ”Hamassupportrar”. Och det är intressant att det faktiskt går att vara nyanserad idag. Visst får de mycket hat, men det är inte som för ett år sedan.
Vad jag också står för sedan länge är ju linjen: Fördöm Hamas så mycket du vill, men #användsammamåttstock när det gäller Israel. Om inte är man faktiskt definitionsmässigt rasist. Om urskillningslöst mördande av palestinska barn inte är exakt lika förkastligt som urskillningslöst mördande av israeliska barn finns ingen annan etikett.
Antingen står man bakom kravet att de ska friges för att man inte tror på Israels anklagelser och rättssystem eller också för att man tycker terror är bra.
Och extremt få lär hamna i den andra kategorin.
Jag blir så trött när jag ser ”Vänstern stöttar terrorister” i tid och otid, därför att varje gång jag försöker förstå HUR vänsterpartister ”stöttar terrorister” blir jag besviken. Vad jag har sett – och jag har säkert missat här – har det oftast landat i att vederbörande, rätt eller fel, dragit slutsatsen att den person de stöttar inte har begått terrordåd. Och då är ju adekvat väg framåt att motbevisa detta.
Nu är det som om jag skulle bemöta ”Jag tror Christer Pettersson var oskyldig” med ”Jaså, du gillar att Palme mördades?!”.
Sedan har vi hela diskussionen om Israels avskyvärda fängelser och bestraffningar, från tortyr till numera dödsstraff enbart för palestinier. Och den behöver vi separera från ”är hen skyldig”-diskussionen, för vi i väst skulle aldrig någonsin tolerera att något annat land som vi räknar som vän – som vi inte sanktionerar utan bjuder in till idrottsevenemang och Eurovision – agerar så. Och kom inte dragande med Iran och Nigeria i denna evinnerliga whataboutism som alltid kommer som spam i inkorgen – de är inte våra ”vänner”!
Vi behöver återigen bort från ohederligheten i retoriken och sortera ut de vänsterpartister som faktiskt stöttat terror och de som bara dragit en annan slutsats. Och vi måste sluta vända bort blicken från israelisk terror.
Jag har avsiktligt avstått från att ha en massa åsikter om de så kallade ”straffrabatterna”, för det är en sån fråga där jag ser båda sidorna, och även om jag inser att frågan är viktig för både brottsoffer och förövare tar liksom sidorna ut varandra i mitt huvud.
Å borgarnas sida: Det känns fel i magen att brott nr 2, 3 och 4 ska bli ”billigare”. I synnerhet när det handlat om unga förövare som dessutom fått åldersrabatt. Det har ju liksom öppnat dörren för dem att inte bekymra sig om konsekvenserna, eller än värre för dem som utnyttjar dem för brott att inte göra det.
Å andra sidan: Ett av syftena med ett straff är att förbereda för ett bättre liv. Det finns inget självändamål i extremt långa straff – det är en diskussion jag tagit förr. En inlåst människa kostar i alla ändar.
Så där har vi kanske svaret. Jag tycker diskussionen från högersidan är onödigt raljerande. Det låter som om man hittat en fiffig lösning ingen tänkt på tidigare och nu ska den blåsas upp som universalbotemedel. Som Pippis fyra liter medusin.
Vänstersidan är å andra sidan onödigt kuvad. Det är väl klart att det är svårt att ställa sig på bovars och banditers sida, men det behöver man inte. Man behöver bara lugnt efterfråga vad målet är.
För det är fullt möjligt att rabatterna gör skada, och det är också möjligt att de inte gör det, och nästan säkert finns sanningen däremellan.
Olika varianter på den meningen har jag formulerat massor av gånger de senaste veckorna. Och det är väldigt tjatigt.
Jag har ju fått många nya läsare i år, och det är superkul, och jag gillar ju diskussioner – även med meningsmotståndare – men att hela tiden behöva påpeka att jag är felciterad är bara, bara trist.
När jag skriver en argumenterande text tar jag ju även upp motargumenten, så oftast har kritiker helt enkelt bara missat de passagerna, och jag behöver bara skriva att de ska läsa igen. Men ibland tolkas det in sådant som absolut inte står, och då får jag skriva ”visa var jag skrev det”. Jag tänker särskilt på inläggen om dhimmi, som drog väldigt många kritiker. Mellan tummen och pekfingret skulle jag påstå att minst åttio procent bara hade fel om vad jag skrivit och hävdade att jag utmålade systemet som superbra.
Även jag läser fel ibland, förstås, och då är det bara att erkänna. Jag brukar skriva ”fair nuff”, och sedan korrigera mig. Så när jag blir anklagad för att ha framfört sådant jag inte skrivit brukar jag börja i kort, men inte otrevlig ton, såvida vederbörande inte varit otrevlig. Men när det inte hjälper utan hen bara struntar i mitt påpekande och fortsätter blir jag väldigt lack väldigt fort. Särskilt när det kombineras med mansplainande – och nej, det är inte alltid bara män som gör det, men oftast – och jag får höra att jag måste läsa på och att jag är okunnig och annat trams.
Jag vill inte tappa humöret, men jag gör det alltför ofta nuförtiden, och jag ber inte om ursäkt till dem jag blir förbannad på, för de förtjänar det oftast, utan till er andra. Jag vill inte vara sur och otrevlig, men beteendet är så ofantligt frustrerande.
Jag kan förstås välja att inte svara. Och det gör jag oftast när någon skriver typ ”du är en idiot” till mig – men jag vill inte låta kommentarer där jag felciteras stå oemotsagda – särskilt inte på min vägg – för de saboterar ju delvis det jobb jag lagt på att skriva min text.
Igår blockade jag en mångårig vän. Om ni gissar vem, skriv inte namnet, för hen kan ju inte försvara sig. Jag ville verkligen inte, men jag fick till slut konstatera att när jag 8-10 gånger på bara en vecka hotat med block och det inte hjälpte fanns ingen annan väg. Jag hade då, i olika trådar – inte bara på min vägg – säkert lagt en timme totalt bara på att påpeka att jag inte sagt vad hen påstod.
Jag vill egentligen inget med detta inlägg, annat än att vädra min frustration. Kanske ska jag vara snabbare med att blocka, kanske ska jag strunta i kommentarerna, kanske ska jag svara kortare än jag gör, så behöver jag inte lägga så mycket tid. Men jag vill inte ha en vildvuxen vägg när jag börjar jobba igen, och inte längre har så mycket tid.
Att ordet ”sharia” skulle vara mer eller mindre synonymt med ondska har blivit något av ett axiom.
”Detta är sharialagar” delade någon igår om Irans vedervärdiga avrättningar av män som deltog i protesterna i början av året. När jag och flera med mig påpekade att så inte var fallet fick vi höra ungefär att eftersom Irans lagar bygger på sharia är allt Irans lagar stödjer därmed sharia, lite tillspetsat.
Så skulle vi aldrig formulera oss om någon annan religion – men de som försvarade påståendet var inte alls svensk rassehöger, utan människor som kallar sig antirasister. Och det vill jag rådda i här.
Vi låter ju inte andra mordiska, fundamentalistiska regimer hitta på lagar som inte återfinns i deras religiösa skrifter för att sedan använda dessa till att hetsa mot religionen ifråga. Om Ryssland skulle hitta någon sorts långsökt stöd i bibeln för invasionen av Ukraina skulle vi inte säga ”japp, detta är kristendom!”. Och aldrig någonsin skulle vi acceptera att någon som titulerar sig antirasist använder Israels agerande som exempel på judisk lag – i alla fall inte i Sverige.
Ursäkten är ofta att sharia är en ”lag” som muslimer ”måste” följa och att det inte finns någon sådan i andra religioner. Nu är det ju semantik, men jag tycker ”ramverk” är ett bättre uttryck – och visst stämmer det att bibeln och toran är flummigare i sina regelverk än sharia, men ”tora” betyder bokstavligt ”lag” eller ”guide”.
Irans lagstiftning och sharia är förstås ett venndiagram. Det finns lagar som ingår i båda och lagar, som t ex att be fem gånger om dagen, som inte är iransk lag, och så finns avrättningarna av dem som protesterar som förstås saknar faktiskt stöd, även om Irans regim hittat en passage om ”krig mot gud” de tillämpar. Det är inte komplicerat.
Och det finns förstås delar av sharia när den införs som lag som förtjänar stark kritik – framförallt de stränga straffen – särskilt för sådant som vi idag inte anser vara brott, som hädelse och otrohet. Det är dock värt att minnas att även i kristna länder har detta fram till rätt nyss varit brott som bestraffats hårt, i kristendomens namn – det står exvis rakt ut i Moseböckerna att den som är otrogen ska straffas med döden, och att många muslimska länder inte alls har kvar dessa straff, och av dem som ändå har det är det bara Iran och möjligen Afghanistan som faktiskt formellt fortfarande tillämpar dem.
Så då är frågan vad det är som gör att ”sharia” är synonymt med ondska för så många, när det för troende muslimer i huvudsak handlar om att be, ge gåvor till fattiga och att göra en pilgrimsresa.
Är antirasisterna egentligen rasister?
Inte nödvändigtvis. De bara tänker inte tillräckligt långt, menar jag.
Det faktum att bara två länder bestraffar otrohet med döden trots att det står så klart i sharia att det är vad som gäller visar att islam som religion är precis lika adaptivt när det gäller att skippa de dåliga lagarna som kristendomen varit – muslimska länder är bara lite senare på bollen.
Och när vi inser att det går utmärkt att behålla de goda delarna och avskaffa de dåliga behöver vi sluta acceptera det ensidiga hatet mot ordet ”sharia”.
Det gör ont i troende muslimer, och det är helt onödigt. Om man måste, skriv åtminstone ”Irans tolkning av sharia” istället för bara ”sharia”.
Efter vad som hittills framkommit fanns bara en person bakom pride-attacken i Berlin. Det har förekommit mängder av andra attacker sedan pride uppstod, och vad jag hittat är detta den andra som utförts av en muslim (den första var Oslo 2022). Alla andra har haft förövare med kristen bakgrund, utom två i Jerusalem, som utfördes av en ortodox jude.
Ändå sitter företrädare för Sveriges två mest HBTQ-fientliga partier och åmar sig över hur muslimer inte respekterar ”västerländska värderingar” som pride tydligen nu är.
Tänk om vi skulle vända på detta och kalla manifestationer för Israel – det förekommer väl inte så många idag, men det fanns en del efter 7 oktober – för ”hat mot palestinier”, eller manifestationer för Ukraina för ”hat mot ryssar”?
Tänk om vi skulle kleta alla andra pride-relaterade dåd på judiskt eller kristet hat, som ”hämtar sin näring ur gamla testamentet”!
När det gäller Sverige har jag aldrig sett någon muslim protestera vare sig fysiskt eller verbalt mot pride. Om jag har missat någon, så rätta mig gärna. De som hetsar mot pride och transpersoner idag är uteslutande kristna och/eller nationalister.
Måwe fortsätter dock: ”Det är i denna kontext som attacken mot Pride, liksom mot julmarknader och pop-konserter ska ses; det dödliga våldet mot judar och homosexuella är inte en avvikelse, i strid med islamisternas världsbild, utan tvärtom helt i linje med deras föreställningar om ett islamiserat väst som, i likhet med Mellanöstern, inte har plats för varken judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar.”
De terrordåd som skedde under ISIS-tiden var självklart tragiska, men bakgrunden var i regel politisk, dvs vedergällning för västerländska krigsdåd i Syrien och ibland privat hämnd för att man inte fick uppehållstillstånd, och inte en generell ovilja bland världens muslimer att acceptera ”judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar”.
Hela texten är lång och djupt obehaglig – inte minst hur hon skjuter in ”judar” stup i kvarten, helt utan relation till övrig text. Jag har skrivit detta massor av gånger under många år:
Västvärldens muslimer har normalt inget alls behov av att vi icke-muslimer lever enligt islam. Det är inte muslimer som skjuter abortläkare eller kräver att korancitat ska sättas upp i samtliga skolsalar. Troende muslimer i kristna länder skiter fullständigt i koncerter och danser, bara de själva slipper delta.
Vad det ytterst handlar om är ju att mjölka en enskild händelse utförd av en såvitt vi vet idag ensam galning på så mycket muslimhat som möjligt.
Jag fortsätter väl min miniserie om varför judehat inte är en historiskt muslimsk företeelse. För muslimhatare i Sverige och världen har aldrig riktigt kunnat acceptera att det om inte största så i alla fall mest kända brottet mot mänskligheten någonsin, dvs Holocaust, utfördes av kristna nationalister.
Viljan att kleta Hitler på världens muslimer är stor. Och varje gång jag pekar på att muslimer inte alls har ett nedärvt eller religiöst hat mot judar kommer stormuftin i Jerusalem upp. Så låt oss bena lite i hans livsval genom att backa tillbaka till 1930-talet.
Vi som lever idag växte ju alla upp i efterkrigstiden, och har lärt oss om andra världskriget utifrån ett ”hur kunde detta hända”-perspektiv, där judeutrotningen var det centrala. Jag har sett många – inte bara muslimhatare – på fullaste allvar tro att syftet med kriget var att stoppa den. Men i själva verket var judarnas situation både ganska okänd och nästan helt irrelevant för alla politiska och strategiska beslut som fattades under kriget. Vad som hänt i Tyskland och Polen rullades upp åren efter 1945, och allierade styrkor och andra vittnar om chock och förundran när de upptäckte de utmärglade fångarna och gaskamrarna. USA med flera gick alltså inte med för att rädda judar – inte ens för att rädda England och Frankrike, vill jag påstå, utan för att det var rätt beslut för dem rent strategiskt. För när länder valde vilka makter de skulle stödja handlade det om politik. Om vänner och fiender och vad som gynnade deras medborgare.
Och det var förstås naturligt för ett ockuperat Palestina att stödja ockupationsmaktens fiender i hopp om att bli fria. Vi måste återigen klara av att gå i palestinska skor. Situationen i Palestina i slutet av trettiotalet var rätt komplicerad. Inte nog med att de var ockuperade. Judar hade fullt förståeligt flytt dit från i huvudsak Tyskland och Östeuropa, där de mördades, trakasserades och fördrevs, och den judiska andelen av populationen hade gått från tre procent 1850 till nästan trettio procent vid krigets slut.
Och det ironiska är ju att de som delar bilder som den i detta inlägget nästan alltid är Sveriges största invandrarhatare.
För hur reagerade palestinierna på den stora influxen av flyktingar? Precis som vi svenskar. En del med varmt mottagande, där de öppnade sina hem för de flyende, och andra var förbannade och trötta på dem.
Men den stora skillnaden var att de som var förbannade där hade rätt.
Se ironin i detta:
Dagens muslimhatare i Sverige menar att muslimerna vill ta över Sverige och införa sin religion här, och att de ”snart” kommer att vara i majoritet, och då kommer vi svenskar att behöva liksom underkasta oss både dem och deras religion – och det är förstås direkt trams – både matematiskt och politiskt. Men deras palestinska nationalistiska motsvarighet hade läst Balfourdeklarationenoch de hade rätt.
Sionisternavar där för att ta över landet och hade en konkret plan för att mörda och fördriva palestinierna från deras hemland i det syftet – allt det muslimhatarna anklagar muslimer för idag. Jag säger ”sionisterna”, för vi måste komma ihåg att de avskyvärda brott mot mänskligheten sionisterna begick månaderna innan Israel bildades, under den första fasen av Nakba, inte hade stöd bland alla judar – i synnerhet inte de som levat där länge och var integrerade med kristna och muslimska palestinier. Men sionisterna var många och politiskt och vapenmässigt starka och de judar som inte var på deras sida hade inte mycket att sätta emot.
Så om vi backar till början av kriget hade vi denna situation: Storbritannien ockuperade Palestina, palestinierna ville bli fria, och det fanns dessutom ett hot, som skulle visa sig korrekt, från den enorma mängden nyinvandrade judiska flyktingar – och dessa samarbetade dessutom med ockupationsmakten mot de palestinier som ville bli fria. I Europa, långt från Palestina, fanns en ledare som förklarade krig mot deras ockupationsmakt.
I det läget valde stormuftin Haj Amin al-Husseini att liera sig med Hitler och till och med bli SS-general. Var han antisemit? Medan han självklart var antisionist – vem hade inte varit det i hans kläder – naturligtvis ville han inte att det skulle bildas ett judiskt land i Palestina – hittar jag inga belägg för något konkret hat mot judar som inte var sionister innan han lierade sig med Hitler. Han hade t ex studerat under en judisk lärare.
Och här har vi igen dubbelmoralen. Vi svenskar har sedan länge accepterat att tyska soldater som inte var involverade i holocaust normalt inte visste vad som hände i Auschwitz, och ingen lägger heller skulden på det italienska folket för att Mussolini var polare med Hitler, men palestinier ska idag på någon fläck hållas ansvariga för sin sedan länge avlidna stormuftis stöttande av Hitler. Det lyfts fram som bevis för att inte bara palestinier utan även samtliga muslimer står bakom holocaust (!).
Muslimska ledare i Nordafrika och Mellanöstern återfanns faktiskt på båda sidorna i kriget. Och precis som europeiska och övriga ledare världen över valde de som sagt alla sida efter hur det gagnade dem politiskt. De som stödde Tyskland gjorde det inte för att Muhammed sagt till dem att mörda judar. Hela den tankefiguren är så fånig att det inte ens borde behöva sägas.
Nazismen är inte Islams kors att bära utan vårt. Vi kristna, nationalistiska europeer skapade denna lära helt utan muslimers hjälp. Och den började inte med Hitler, utan med tusen år av judehat som genomsyrat vår del av världen, inklusive Sverige.
Trotz allt 