1. Det är synd om de kvinnor som tvingas bära burka eller niqab
Det är det absolut när tvång förekommer. Men kommer de som lever under tvång att sluta bära dem om ett förbud införs, eller kommer de att hållas hemma?
Vem vet? Ingen har mig veterligen frågat dem.
Att bötfälla människor för att de är offer är en rätt bisarr väg att gå.
2. Brott kan förhindras om människor tvingas visa sina ansikten
Den som tänker råna en bank eller kasta sten på polisen lär rimligtvis inte hindras av ett förbud. Det är inte så att de står där på väg att utföra sitt brott och tänker:
Men oj, om jag täcker ansiktet kan jag få BÖTER!
Ett generellt förbud mot att täcka ansiktet innebär också balaklavaförbud och förbud mot ansiktsmasker. Enligt förbudsivrarna kan man komma runt det genom att tillåta ansiktstäckning när det är pandemi eller superduperkallt.
Alltså.
Jag tycker att inga förbud ska införas om det inte finns mycket goda skäl att förvänta sig positiva effekter. Det är en princip som fungerar genomgående – inte bara när det gäller rätten att klä sig som man vill, utan även yttrandefriheten och andra fri- och rättigheter.
Alla inlägg jag sett till stöd för ett niqabförbud dryper av muslimhat. De liksom älskar att hålla fokus just där. Bara att prata om burka och niqab som något muslimer gillar innebär en sorts gratis dehumanisering av muslimer som grupp – allihop, inte bara den mycket lilla grupp som faktiskt täcker ansiktet.
Det finns färre än tusen kvinnor i Sverige som täcker ansiktet.
Jag har inget emot att säga att den som väljer en klädsel som gör henne oanställningsbar inte kan kräva att bli försörjd av skattemedel. Man måste också visa ansiktet för körkortsfotografering, identitetskontroller och prov. Jag förespråkar inte daltande. Gör din plikt, kräv din rätt.
Men vi ska inte lagstifta bort människors rätt att klä sig som de vill utan extremt goda skäl – och sådana har jag inte sett.
Bilden är en selfie från 2020. Brottsling om lagen går igenom.
Jag anser inte att samhället ska diktera hur vi klär oss, och jag tror inte att de extremt få kvinnor i Sverige som klär sig i niqab eller burka blir hjälpta av ett förbud. Det kan mycket väl bli tvärtom – de går inte ut alls.
Denna uppfattning har inget med feminism att göra. Alls.
Vår respektive syn på detta handlar mer om vilken inställning vi har till vad samhället ska bestämma och vad som är varje individs eget val. Själv anser jag att om vi ska ha en lag som styr hur vi får gå klädda ska det finnas väldigt övertygande bevis för att den lagen verkligen gör någon nytta, och jag har inte sett några sådana. Har någon över huvud taget pratat med dessa kvinnor? Frågat dem vad som skulle hända vid ett förbud?
Om inte är detta inget annat än ren populism.
Dessutom, rent praktiskt: Balaklavor och ansiktsmasker är tillåtna, men inte niqab? Hur ska den lagen formuleras?
”Om det är minusgrader och plagget är stickat …”?
”Om personen är rädd för att smitta eller bli smittad och plagget som täcker ansiktet inte hänger utan slutar under hakan …”?
Eller ännu värre:
”Det är tillåtet att täcka ansiktet om man inte är muslim.”
Jag var djupt troende kristen från det jag var liten tills jag var runt 35. Då bestämde jag mig för att jag tror på Gud, Karma och på en mening med livet och vår tillvaro som inte är slumpmässig, men jag tror inte att Jesus var guds son, avlad av den helige ande.
Så jag är religiös, men min religion har inget namn. Jag ville ge det som bakgrund. Jag följer därför inte någon religiös skrift, men jag hittar inspiration i både gamla och nya testamentet, och i buddhism och hinduism. #yoga #meditation
Din religion är bra om den ger tröst och hopp och mening och får dig att leva ett altruistiskt liv.
Din religion är dålig om den förtrycker och skapar osunda samhällsstrukturer. Om du lever för en gud som är hård och befallande. Om du tror på sådant som är dåligt för dig eller din omgivning, t ex genom att inte acceptera andras livsstilar.
Typ albinon i Da Vinci-koden. Eller religiösa terrorister.
Det Sveriges alla muslimhatare, eller ”Islamkritiker”, inte har förstått är att den onda guden liksom den goda guden kan tillhöra vilken som helst av de tre abrahamitiska religionerna. För dem är Allah aldrig tröst och omtanke, utan alltid krigisk, förtryckande och full av hat. De verkar aldrig ha träffat en muslim vars religion gör hen trygg. De har sällan koll på hur mycket givande koranen förespråkar. Ivrigt paste:ar de in koranens värsta citat, utan sammanhang.
I princip allt det de hatar med islam finns i sitt ursprung i Gamla Testamentet, och har använts av utövare av alla tre religionerna. Stening av otrogna, månggifte, kvinnoförtryck, uppmaningar att döda, HBTQ-motstånd. Till och med slaveri.
”Men slöjan …”
Sett en staty av Jungru Maria? Sett en nunna? Besökt en katolsk eller ortodox kyrka? Direktivet att klä sig modest kommer från den tiden. Det är bara det att troende muslimer i regel utövar det mer konsekvent än troende kristna. Ortodoxa judinnor och Amish täcker också håret. Här bar vi hucklen fram till början av nittonhundratalet, och någon form av huvudduk är såvitt jag vet en del av alla svenska folkdräkter.
Frågan vi ska ställa oss när vi kritiserar religion är ju istället huruvida en persons tillämpning av sin religion är sund.
Mår du bra av sin tro? Är den bra för familjen och för barnen att växa upp i? Får den dig att fatta sunda beslut för dig själv och din omgivning?
I så fall: grattis, vilken den än är!
Men nej.
Typ: – Islam hatar homosexuella! – Det finns massor av muslimer som tagit ställning för gay rights. – Då¨är de inte riktiga muslimer!
”Troende muslimer följer sharia istället för svensk lag!” deklarerade någon nyss.
Alltså.
Människor följer sitt lands lagar av två skäl. Man sympatiserar med dem och/eller man vill inte uppleva konsekvenserna.
Så det finns lagar vi gillar: jag har ingen lust att döda någon och hade inte gjort det även om det inte varit lag.
Det finns de vi är neutrala till: deklarationen ska vara inne i tid – jag deklarerar för att jag inte vill få böter, men för mig hade tidpunkten lika gärna kunnat vara en annan.
Och så finns det lagar många inte gillar, men de följer dem för de vill inte ta konsekvenserrna. Fortkörning är ett vanligt exempel.
Svensk lag och sharia har förstås ett stort överlapp, dvs man får inte stjäla eller döda med mera, och sedan finns lagar som bara är svenska – fortkörningslagar återfinns liksom inte i koranen – och så finns lagar som bara är sharia, som gåvor till fattiga, inte betala ränta, inte äta viss mat, bön, testamenten.
Det är ett venn-diagram, uppenbarligen.
Men det finns ingen svensk lag som den som lever efter sharia inte kan följa, med lite vilja. Och omvänt.
”Dual loyalty” är en antisemitisk myt som bygger på att judar inte skulle vara lojala mot sitt hemland, utan mot Israel och/eller judendomen.
Det finns ett antal människor, och jag vill här undvika att skriva namn och istället diskutera fenomenet, som lämnat sina föräldrars auktoritära religiositet bakom sig, och som lidit enormt på grund av detta.
Det kan handla om olika sorters tvång och svår skuldbeläggning, som äktenskap, kyskhetsnorm, våld, kränkningar, sabotage av barnets självbild och olika hinder från att låta barnet fullfölja egna mål och gå sin egen väg.
Många gånger används religionen för att upprätthålla ett patriarkaliskt samhälle med kontroll och destruktiva maktstrukturer, och det var inte särskilt länge sedan detta gällde samtliga svenskar också. Men med välstånd och utbildning kommer ifrågasättande och frigörelse.
Men för de unga personer som tvingats slita sig loss från sina familjer uppstår förstås dubbel skada. Först lidandet under uppväxten, sedan sorgen, saknaden och den förstörda självkänslan när allt de hållit kärt och känt gemeskap med försvinner och man blir en utstött.
De som gjort denna resa och berättar om den, antingen publikt eller för oss som är deras vänner i förtroende, behöver bli hörda och trodda. De har på någon fläck rätt till sitt hat mot den religion de anser ha trasat sönder deras liv. Vi behöver möta dem med respekt och omsorg.
Men här finns en dubbelmoral.
När vi skriver om en kille som blir förskjuten av sin jehovasvittne-familj för att han är homosexuell blir inte rubriken ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.
När vi läser om Knutbymorden blir inte konklusionen ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.
När katolska präster utnyttjar pojkar står det inte ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.
När barn i Manila föds på soptippar av femtonåriga mödrar som också växt upp där utan utbildning och hopp, för att stadens borgmästare förbjuder hjälporganisationer att dela ut preventivmedel med hänvisning till Gud, säger vi inte heller ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.
För vi förstår att inte hela ”kristendomen” är ansvarig för hur vissa religiösa tolkar skrifterna. Vi klarar att bena ut vem som egentligen är skyldig, om det nu är påven eller någon annan kyrklig ledare, och vi klarar att peka på osunda strukturer och regelverk.
Vi beskyller inte alla religionens miljarder utövare.
Jag kan förstå dem som vill inrätta samhället efter sin religions regelverk. Om man tror benhårt att gud kommer att straffa dem som inte lever efter en viss lag är det förstås naturligt och rent av omtänksamt att vilja säkerställa att alla gör så, men detta måste normalt stävjas. Ett samhälle som sätter en guds vilja före medborgarnas hamnar alltid fel, förr eller senare.
Guds vilja styrde i Sverige liksom i övriga världen för inte länge sedan, men vi har tagit oss ur det bit för bit, och vi ska inte tillbaka.
Det pratas mycket om islamister. Så fort en muslim får det minsta makt måste det utrönas huruvida hen någon gång sagt något som kan tyda på att hen anser att guds lag ska råda över människornas. Med viss rätt. Vi vill som sagt inte ha människor i ledande ställning som till exempel strävar efter att återinföra kroppsstraff.
Men det är problematiskt när muslimer som aldrig uttalat något som tyder på att de har en sådan agenda ändå förväntas bevisa att de lagt de så att säga stolliga bitarna av sin religiositet bakom sig, medan vi har en helt annan inställning till kristna företrädare. Muslimer är på något sätt islamister med ett frågetecken efter tills de visat att de inte är det, och även då fortsätter misstankarna pyra – uttalanden vrids och vänds på i jakt på bevis för att man har en dold och ondskefull agenda.
Kristna är istället ”normala” tills de motbevisat det. I vår riksdag sitter minst en kristen kreationist. Förmodligen finns fler. Men ingen argumenterar runt att deras agenda är att förbjuda homosexualitet, återinföra kroppsstraff eller bestraffa hädelse och sex utanför äktenskapet, trots att allt detta även ingår i kristendomen. Det finns inte ens ett ord som motsvarar ”islamist”.
Trump har utsett Matthew Whitaker till vad som i Sverige motsvaras av justitieminister. Whitaker anser att inga domare bör utses som inte är troende kristna. Vad jag sett har det inte ens nämnts i svenska medier.
Tänk om en justitieminister sagt: ”Alla domare i detta land måste vara troende muslimer, för annars kan man inte döma rätt.” Låt det sjunka in.
Jag förespråkar inte att vi ska möta religiösa förtroendevalda med skepsis. Inte alls. Men vi behöver applicera samma standard på alla oavsett religion.
Dvs man har sunda värderingar tills annat bevisats.
Så Kristdemokraterna har gått ut och sagt att judar måste förbjudas använda högtalare när de ber. En kommunpolitiker har gått så långt att hon i en debattartikel sagt nej till att judar tillåts be offentligt trots att ingen judisk förening begärt att få använda högtalare. För när judar ber måste det ske där ingen hör.
Nej, så är det förstås inte. Judar är inte längre en målgrupp för hat i offentliga Sverige. Deras hatare är många, men marginaliserade, och återfinns inte bland politiker.
Längre.
I Sundsvall går de ut i en artikel och säger nej till böneutrop. Det är bara det att ingen begärt något böneutrop där. Det finns ingen förfrågan, ingen önskan. Enda anledningen till tramsandet är uppenbarligen att trakassera den lokala muslimska befolkningen genom att få dem att framstå som krävande. För säkerhets skull nämns såväl könsstympning som hedersvåld och månggifte och vikten av att hålla dessa stången, så att alla ordentligt påminns om muslimers allmänna läskighet.
Det hintas också om att de utrop som ingen egentligen begärt kommer att ljuda tre gånger om dagen, och höras över hela staden.
I sista stycket får vi dessutom veta att kristna värderingar format ”det västerländska samhället i 2000 år”, och därför ska kristna ha en särställning i Sverige. Undrar lite var KD anser att ”det västerländska samhället” ligger någonstans.
I Karlskrona, där det förekommer böneutrop sedan några månader tillbaka med noll klagomål från allmänheten – utropen sker på så svag volym att de knappt hörs om man inte står precis nedanför, och det handlar om två minuter i veckan – vill KDs kommunpolitiker i en rätt förvirrad motion nu förbjuda detta med hänvisning till att bön inte ska höras i offentliga rummet. True story.
Det betyder alltså även förbud mot Frälsningsarmén, psalmer i högtalarsystem och präster på skolavslutningar, såsom förslaget är formulerat. De verkar inte ha tänkt på det.
Jag känner många kristdemokrater som är synnerligen omtänksamma och kloka människor som vill väl. Jag gillar partiet. Jag brukar försvara det. Att de skulle anse att en religions utövare ska leva efter andra lagar än övriga invånare känns därför svårbegripligt och ger en besk eftersmak.
KD-ledningen har vänt ut och in på sig själva för att hitta något som förbjuder böneutrop men tillåter kristen bön, och har till slut lyckats:
”Det är regelbundenheten. Det faktum att det sker på samma tid varje vecka.”
Seriously. Man har tänkt sig att med kirurgisk precision lyckas förbjuda enbart böneutrop men inga andra religioners böner i offentliga rummet genom att hänvisa till ”regelbundenheten”. Det är alltså den som är problematisk, anser religionsutövarna vars kyrkklockor ringer varje söndag klockan elva.
Jag är inte vare sig för eller emot böneutrop per se. Vi ska självklart tillämpa de lagar vi har idag – jag vill inte se någon ändring – människor ska inte störas i sin vardag, och förfrågningar om utrop ska behandlas på samma sätt som om lokala scoutföreningen, fotbollsklubben eller syjuntan vill använda högtalare varje vecka till att ropa ut att det är dags att träffas. Den som vill be i offentliga rummet – eller sjunga en psalm – har rätt till det, för vi har yttrandefrihet, och den gäller även religionsutövare.
Det Adaktusson och Bush-Thor och diverse kommunpolitiker nu ägnar sig åt är inget annat än populistisk islamofobi med syfte att trakassera en grupp religionsutövare som redan är extremt utsatt.
Hitlers förföljelse av judar kunde ske för att det redan fanns ett etablerat judehat. Han skapade det inte – han bara red på den allmänt vedertagna bilden av judar som snåla och ohederliga. På samma sätt rider nu KDs representanter på den i vissa kretsar vedertagna bilden av muslimer som könsstympande, hedersvålds- och terrorismbenägna kalifatanhängare. I den andan är det man förespråkar särlagstiftning.
Och om några decennier kommer dagens muslimhatare att dömas lika hårt som vi idag dömer förra seklets judehatare.
I en väldigt lång diskussion, se kommentarerna under inlägget, har vi nu benat i varför böneutrop behöver förbjudas på riksnivå.
Och min utgångspunkt är fortfarande given: Vi ska inte ha en lag som riktar sig mot utövare av en specifik religion.
Det är de flesta ense om, även om någon ser faran i att en salafist plötsligt börjar använda högtalaranläggningen till att, oupptäckt, sprida budskapet att otrogna ska dödas. Eftersom salafister som bekant inte har tillgång till Internet.
Så istället behövs inte alls krystade argument för varför just böneutrop är fel, men inte andra religiösa uttryck i offentliga rummet.
Så här går de:
Böneutrop vs. kyrkklockor: ”Det är inte samma sak, för kyrkklockor säger inget. Den som förstår arabiska hör att gud är stor.”
Böneutrop vs. hare krishna-parader: ”De har ingen högtalaranläggning, så därför är det ok.”
Böneutrop vs. Frälsis och båten Elida och gudstjänster utomhus: ”De hörs inte över hustak och nejder.”
För tydligen fortplantas inte ljud över hustak om man inte är tio meter upp i luften.
Så sammanfattningsvis: Du får inte stå i ett torn med en högtalare och sprida ett religiöst budskap. Det är då och endast då det finns ett problem.
Strunt samma att Elida och Frälsis låter högre och under avsevärt längre tid, att hare krishna-parader syns mer, att kyrkklockor ljuder både högre och under längre tid och är avsevärt fler (3600 i Sverige mot 1 moské).
Om du sprider klockringning från ett torn, går runt bland folk och sjunger religiösa böner eller har en högtalaranläggning på marken är det ok. Motståndet har alltså inget alls med att försöka sätta krokben för muslimer att göra. Det är en ren tillfällighet att bara muslimer skulle bli drabbade av denna lag. Serru.
Jag skulle vilja se hur den lagtexten formuleras. ”Religiösa budskap får endast spridas från upp till 2,5 meter över marknivå. Detta gäller dock inte om de uttrycks med klockor.”
Och jag undrar också: Tror ni inte moské-skötarna kan ställa högtalaranläggningen nedanför minareten och höja ljudstyrkan en smula och nå lika många?
Vill jag ha böneutrop? Inte alls. Inte heller ville jag att diverse idrottsarrangemang höll till vid Sundstatjärn, någon halv kilometer från mitt förra hus, och skrek ut målgångar och annat från högtalaranläggningar i timmar så vi knappt kunde vara i trädgården. Vi kan alla vara för andras rätt att göra sådant vi själva störs av, för vi inser att ibland behöver våra rättigheter underordnas andras.
Religionsfrihet betyder att alla religiösa behandlas lika. Inskränkningar ska inte bara drabba en grupp. När vi specialdesignar lagar som har till syfte att stoppa en religion från att nå ut, men inte övriga, ägnar vi oss åt religionsförföljelse. Det finns inget annat ord. It’s simple stupid.
Så antingen förbjuder vi all spridning av religiösa budskap i offentliga rummet eller också ingen spridning, utan låter även fortsättningsvis kommuner och polis ge tillstånd efter störningsgrad och allmänintresse.
”Böneutrop går inte att jämställa med klockringning”, påstår en person som vill vara företrädare för mitt parti, och jag håller inte med på någon fläck.
Sakfrågan gäller huruvida ett religiöst samfund har rätt att störa övriga invånare, och antingen är man för BÅDE klockringning och böneutrop, åtminstone i en utsträckning som motsvarar antalet utövare, eller också är man mot BÅDA.
Att bygga ett argument kring att det är fel för att böneutroparen uttrycker att gud är god medan en klocka bara säger ”kling klang” är absurt.
Och det blir extra bisarrt när samma personer som klagat högljutt över att skolavslutningar i kyrkan är på väg bort nu plötsligt står upp för allas rätt att inte behöva höra någon ropa att gud är stor.
Skulle det alltså varit ok om man ropat ut ”Ole dole doff”?
Religionsfrihet innebär att religiösa ska ha samma rättigheter oavsett religion. Och det innebär också att ickereligiösa ska respekteras.
Det är därmed helt ok att vara emot BÅDE böneutrop och kyrkklockor, men det finns inget hållbart argument för att vara emot det ena men för det andra.
Svenska kyrkan har drygt sex miljoner medlemmar. Muslimska samfund har dryg hundratusen. Det betyder att det är acceptabelt att kyrkklockor ringer sextio gånger mer än böneutrop. Jag propagerar inte för att vi ska ha lika många böneutrop som klockringningar, utan bara för någon sorts proportion.
Sverige har 3700 kyrkor, och rimligtvis ringer de flesta av dem varje söndag.
Det finns en (1) moské, Fittja, med böneutrop en gång i veckan. Ingen kan anklaga oss ickemuslimer i Sverige för att vara överdrivet generösa i vår vilja att åstadkomma balans mellan religionerna.
Och jag vill tillägga att även OM vi skulle gå med på att kyrkklockor inte alls är religiösa utan bara ett pittoreskt minne av en svunnen tid kvarstår fortfarande både frälsis och hare krishna-tåg, som högljutt ber och sjunger i det offentliga rummet.
Jag är inte för böneutrop. Men jag är för konsekvens. Sverige ska inte vara ett land där en religion särbehandlas för att den uppfattas som ”ond”, utan samma regler ska gälla för alla.
Jag vill verkligen uppmana alla som nu hävdar att böneutrop måste förbjudas, men inte kristna, judiska, buddhistiska eller hinduistiska böner och sånger i det offentliga rummet, att sluta rationalisera er islamofobi. Stå för er egentliga åsikt: ”Böneutrop är jobbiga, för de påminner om att det finns muslimer i Sverige, och det är i sig otäckt och läskigt, och dessutom är det viktigt att göra det så svårt som möjligt att vara muslim i Sverige, för att de religiösa ska vantrivas och lämna landet. Och kanske framförallt mår jag dåligt när jag vet att en muslim får någon enda puttefördel någonstans. Därför tänker jag hitta på tramsargument så länge jag kan, trots att jag aldrig normalt vistas någonstans där jag riskerar att höra ett utrop.”
Att kräva förståelse för sina egna val men förvägra andra samma rätt är bara hyckleri och dubbelmoral.
Vid varje terrordåd sedan elfte september kommer först ilskan och sorgen över de människor som dödats, medkänslan med deras anhöriga och sedan känslan av vanmakt.
Sedan brukar jag, liksom många andra, tänka ”hoppas det inte är en muslim bakom”.
För vi vet alla hur timmarna efter ett attentat förlöper.
Alla spekulerar. Var det en muslim eller inte?
Sedan får någon rätt.
Björn Söder var övertygad om att Breivik var någon tillhörande ”fredens religion”, och det har han fått äta upp.
Men för det mesta har det dessvärre varit vi som hoppas att dådet inte skulle vara utfört av en muslim som fått fel.
Och jag har nu tröttnat på att känna sorg och oro varje gång det blir så.
När jag skriver detta vet vi inte vem som körde in i en folkmassa i Berlin – men let’s face it – förmodligen var det en IS-anhängare av någon sort.
Det tjafsas om huruvida det ska kallas ”islamistisk terror”, och i vilken utsträckning koranen kan anses uppmana till våld.
Jag menar att ämnet är fel. Visst finns stora inslag av religion i terrordåden, men det handlar långt mer om identitet, nationalism och separatism.
När jag växte upp på 70-talet skedde också terrordåd i Europa. De hade olika rötter. Dels var det folkgrupper som ville vara självbestämmande, såsom baskerna, irländarna och korsikanerna. Dels var det politiska grupper, såsom Baader-Meinhoff-rörelsen, som ville få gehör för sin sak.
I det enda fall där religionen skilde grupperna åt, det vill säga på Nordirland där det handlade om katoliker mot protestanter, var religionen ett medel, där främst katoliker intalades att Gud hatade protestanter.
Organisationer som använder sig av terrordåd kännetecknas av en identitet, som basker, irländare, korsikanare, kommunist. Sedan används religionen som ett verktyg för att driva kampen hårdare. Påståendet att Gud är på ens egen sida och kommer att belöna martyrer efter döden är effektivt för att få till det där extra engagemanget.
Så är inte Palestinakonflikten i sig religiös. Det är en konflikt mellan folkgrupper. Men eftersom de har olika religion är det enkelt att säga att det är klart att gud är på just vår sida, och inte de andras. Religionen kan också användas till att avhumanisera andra sidan. ”De är kättare. Gud hatar dem. Gud vill se dem dö.” I Kurdistan däremot används inte religionen, eftersom kurder kan vara både kristna och muslimer – det är de genetiska banden som håller ihop identiteten.
IS kämpar mot en tyrann, det vill säga Assad, och kampen var därför från början i någon mån legitim, men har sedan urartat i horribla dåd, där muslimer främst dödar, torterar och våldtar andra muslimer. Det i sig borde räcka för att vederlägga att kriget i Syrien och Irak inte är religiöst alls, utan separatistiskt.
Men påståendet att det är ett heligt krig är en finurlig metod att håva in hyperreligiösa stollar från världens alla hörn, som antingen reser till dem, helt utan annan koppling till Syrien eller Irak än att de är muslimer, eller också är beredda att dö martyrdöden.
Utöver dessa finns de som inte alls är särskilt religiösa, men som vill ta sig själva av daga, och då passar på att göra det med en smäll. Jag skulle säga att Orlando- och Nice-förövarna hör dit. Hade de inte varit muslimer kanske de hade hittat på något annat – vem vet.
Det finns inget sätt att skydda sig mot psykiskt sjuka som ser ett sätt att dö en hjältedöd. Det kommer att bli fler dåd framöver, dessvärre – därom är jag övertygad. Vi kan inte styra detta. Men vi kan styra våra reaktioner.
Den som vill se vartenda terrordåd begånget av en muslim som ett tecken på att samtliga muslimer hatar kristna och egentligen vill döda oss alla kommer att fortsätta med det. Den kommer att ropa ”ha! där ser ni!” triumferande för varje nytt dåd.
Konflikten i Syrien kommer att få ett slut. Därmed kommer förmodligen de terrordåd som är kopplade till IS också att få det. Men det kommer att dyka upp nya konflikter världen över, och vissa av dem kommer att vara mellan muslimer och kristna, och där kommer nya fatwer att utlysas, och så börjar det om.
Vi som tror på ett inkluderande samhälle ska känna sorg och avsky för varje nytt dåd, men vi behöver sluta känna ett ansvar för de reaktioner som följer från de exkluderande.
