Det finns ett antal människor, och jag vill här undvika att skriva namn och istället diskutera fenomenet, som lämnat sina föräldrars auktoritära religiositet bakom sig, och som lidit enormt på grund av detta.

Det kan handla om olika sorters tvång och svår skuldbeläggning, som äktenskap, kyskhetsnorm, våld, kränkningar, sabotage av barnets självbild och olika hinder från att låta barnet fullfölja egna mål och gå sin egen väg.

Många gånger används religionen för att upprätthålla ett patriarkaliskt samhälle med kontroll och destruktiva maktstrukturer, och det var inte särskilt länge sedan detta gällde samtliga svenskar också. Men med välstånd och utbildning kommer ifrågasättande och frigörelse.

Men för de unga personer som tvingats slita sig loss från sina familjer uppstår förstås dubbel skada. Först lidandet under uppväxten, sedan sorgen, saknaden och den förstörda självkänslan när allt de hållit kärt och känt gemeskap med försvinner och man blir en utstött.

De som gjort denna resa och berättar om den, antingen publikt eller för oss som är deras vänner i förtroende, behöver bli hörda och trodda. De har på någon fläck rätt till sitt hat mot den religion de anser ha trasat sönder deras liv. Vi behöver möta dem med respekt och omsorg.

Men här finns en dubbelmoral.

När vi skriver om en kille som blir förskjuten av sin jehovasvittne-familj för att han är homosexuell blir inte rubriken ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När vi läser om Knutbymorden blir inte konklusionen ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När katolska präster utnyttjar pojkar står det inte ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När barn i Manila föds på soptippar av femtonåriga mödrar som också växt upp där utan utbildning och hopp, för att stadens borgmästare förbjuder hjälporganisationer att dela ut preventivmedel med hänvisning till Gud, säger vi inte heller ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

För vi förstår att inte hela ”kristendomen” är ansvarig för hur vissa religiösa tolkar skrifterna. Vi klarar att bena ut vem som egentligen är skyldig, om det nu är påven eller någon annan kyrklig ledare, och vi klarar att peka på osunda strukturer och regelverk.

Vi beskyller inte alla religionens miljarder utövare.