När jag växte upp var normbrytande norm. Som studentbarn i ett kaotiskt och revolutionärt Lund med liberalkonservativa föräldrar skapades en märklig identitetskris. Det gamla och det nya kraschade in i varandra hela tiden, och eftersom jag var ett tämligen introvert, avigt och reflekterande barn ägnade jag stora delar av min självvalda ensamhet åt att grubbla över vad som var rätt och vad som var fel i ett ständigt pusslande där bitarna inte passade i varandra.
”Morfar är direktör, men säg inte det till dina kompisar, för det tycker alla är fult.”

Min första fröken var gift med en präst. Vi började varje dag med en psalm. Samtidigt som vi sjöng om fädernas kyrka och pratade om Jesus brändes studentmössor och BH:ar, könsnormer hånades, ”rika” kallades utsugare och barn skulle danas och formas till kollektivister.

Sprätten satt på toaletten, Ville, Valle och Viktor ifrågasatte orättvisor och så småningom gick hela Sverige vilse i Pannkakan.

Kontrasten mellan samhället och familjen blev än större när reaktionerna på det reaktionära blev mer traditioner och konservatism.

Ingen slapp undan politiken. Den trängde sig på, pyste ut ur radion och TVn. I kvartershörnet hade Lunds lokala FNL sitt högkvarter, demonstrationståg och fritidspersonal hetsade mot USA och Nixon medan en hånleende Palme förklarade död åt kapitalismen.

Alla hade en agenda, upplevde jag.

Säkert var det inte så, men det var min känsla.

Idag kan jag se på den tiden som enormt karaktärsdanande. Jag har insett i efterhand hur viktigt det är att höra olika budskap, reflektera och sedan bilda en egen uppfattning.

Mina barn, som är mellan tretton och tjugonio, har aldrig utsatts för den sortens påträngande politiska budskap. Även om många älskar att påpeka hur vänstervridet SVT är kommer inga program idag ens i närheten av sjuttiotalsfostrandet.

Istället för att diskutera verkliga politiska reformer som gör skillnad har vi fastnat i ett gnäll om skolor som kanske inte firar lucia, huruvida ett jämställdhetscentrum med några tiotal anställdas nedläggande kommer att förstöra Sverige för gott, vilka enorma skador eller fördelar en flygskatt ger, och om det inte är så att motioner och propositioner som SD röstar på kontamineras av rasism och hur man undviker detta genom att skapa konstlade konstellationer av partier som inte alls vill samma sak utan att riktigt veta vari den fara man blåser upp egentligen ligger.

70-talet var absurt och förvirrande. Men det ville något. Människor ville framåt, även om det fanns olika syn på åt vilket håll ”framåt” låg.

Idag har vi glömt det som är viktigt.

Här är vad jag hoppas vi ska börja jobba med istället för dagens ickefrågor:

1. Hur bidrar Sverige till att världen blir en fredligare plats?

2. Hur säkerställer vi på bästa sätt att människor kan migrera säkert och rättvist, och så att de som flytt sina hem omhändertas och ges en möjlighet till en ny tillvaro?

3. Hur skapar vi ett system för att undsätta dem som saknar inkomst som ser till hela människan? Vi behöver bygga om Arbetsförmedlingen, akassesystemet och Försäkringskassan. Hur?

4. Hur står vi upp mot det växande muslimhatet i Sverige?

5. Hur tar vi som älskar mångkultur och invandrare ansvar för de problem som uppstått i invandringens kölvatten, som hedersproblematik och gängkriminalitet?

6. Hur lär vi svärjevännerna att älska Sverige igen?

7. Hur börjar vi prata med varandra istället för att twitterkriga, skrika in i youtube-klipp eller skriva ettriga facebookkommentarer?