När jag för ett antal år sedan jobbade på ett av Sveriges universitet brukade vi göra kursutvärderingar. På standardblanketten fanns en fråga om hur ljuset i lokalen varit, som tillkommit en gång för länge sedan när det tillfälligt inte funkat. Eftersom alla kurser nu hölls i exakt samma lokaler var det lite intressant att se hur svaren skiftade. Var studenterna positiva till läraren och kursen var även ljuset mycket bra – annars var det kasst.

Detta är nu mitt tredje inlägg kring Littorinaffären, och med varje inlägg har förbryllingen ökat så att den nu är fullständigt total.

Skuldfrågan

Jag är efter att ha sett Aftonbladets konfrontationsklipp ganska övertygad om att han är oskyldig, eftersom han inte kände igen hennes namn, eftersom han reagerade med chock och trötthet snarare än skam och skuld, och eftersom han klart och tydligt sa ifrån att ”nej, det är absolut inte sant!”.

Detta hindrar inte hela vänstervärldens bloggare från att skriva långa inlägg som helt bygger på att han är skyldig.

Detta hindrar inte AB anvariga utgivare från att hävda att de har rätt att publicera eftersom ”han inte dementerat”. Och ett ”Nej, det är absolut inte sant” – är inte det en dementi? Är det som i våldtäktsmål förr i tiden – det räckte inte med att ha sagt nej, man var tvungen visa upp blåmärken för att bevisa strid också?

Reinfeldts agerande

Jag och i stort sett alla jag pratat med tycker Reinfeldt agerat helt korrekt. Han har under en tid vetat att Littorin levat under stor stress, pga depressioner, vårdnadstvist och efterhängsen press. Littorin säger till honom att ”nu till råga på allt kommer AB och anklagar mig för att ha köpt sex – jag vet inte var de fått det ifrån och jag har dementerat, men jag pallar inte mer, så jag vill lämna jobbet nu och vara ifred”. Reinfeldts kommentar till hans avgång blir då ”privata skäl”, vilket är helt fullständigt korrekt i sak, och det bästa ur både human och strategisk synvinkel.

Men döm om min och andras förundran när i princip samtliga ledare och en hel del politiker går ut och fördömer denna hantering. Han skulle tydligen istället själv ha sagt att AB approachat Littorin med frågor kring ett sexköp som Littorin säger inte ägt rum. Det hade varit det bästa. Dessutom skulle han och partiet ha fortsatt hålla kontakten med Littorin istället för att ”frysa ut” honom. Varför då? För att pressen ska kunna rapportera exakt om vilken politiker som hälsar på i det Littorinska hemmet? Karln har ju begärt att få vara ifred och fokusera på vårdnadstvisten!

Statistiken

Så till slut kommer De Superlogiska Sommarvikariejournalisterna som ska till att tolka ett statistiskt underlag som de tydligen inte begriper något av alls.

Intervjuer har gjorts av opinionsinstitut. Mellan 20% och 35% av svenskarna – nästan samtliga med rödgrön bakgrund – säger sig ha fått minskat förtroende för Reinfeldt.

Men om man gör samma undersökning och frågar vem som fått minskat förtroende för Reinfeldt pga det varma vädret får man samma svar, fattar inte journalister det?

En stor del av svenskarna – sisådär en tredjedel – stör sig nämligen enormt på Alliansen, och svarar oavsett fråga likadant.

”Minskat förtroende, check! Dålig belysning, check!”

Det hade gett precis samma resultat om man frågat vem som fått minskat förtroende för Mona Sahlin eller Lars Ohly efter Littorinaffären. Gillar man inte människan svarar man ”ja”.

Korrekt statistiskt förfarande hade varit att fråga vem som har förtroende för Reinfeldt och sedan jämfört med hans siffror i förra mätningen. Då hade man fortfarande inte kunnat vara säker på vad ett eventuellt tapp berott på, men man hade i alla fall kunnat skriva att det varit ett, om nu så hade varit fallet. Nu skriver man istället om tapp man inte alls vet om de finns.

Men inte en enda journalist, oavsett tidning lyckas dra den slutsatsen. Det är ”Minskat förtroende för Reinfeldt” här och ”Littorinaffären sänker regeringen” där.

Jag har en förtroendekris för Sveriges journalistkår, som fullständigt verkar sakna såväl analytisk förmåga som vanligt bondförnuft. Jag kan dock inte säkert säga att förtroendet minskat, för det var ganska lågt redan innan, men jag tror det har det.

Så kan jag få fylla i en utvärderingsblankett om det, tack!

Länkar: AB, DN, DN, DN, SvD, SVT

Tillägg vid 17-tiden: Min favvoledarskribent, alla kategorier, Sanna Rayman sticker ut med denna unika, lysande analys. Tack, Sanna!

Förbryllingen tätnar kring Littorinaffären. Det som förbryllar är kvällstidningarnas ledare.

Littorin är mitt i en vårdnadstvist. Han anklagas för ett brott som hade kunnat ge fängelse. Det finns inga bevis, bara ett ”jag känner igen honom”.

Han har länge funderat på att avgå, eftersom barnen far illa, eftersom han haft en hjärtinfarkt och eftersom han försöker bygga upp ett nytt liv med ny fästmö. Han går hos psykolog för depressioner.

Jag såg till slut klippet på Aftonbladet: ”Här konfronterar vi…”, och noterade att:

• Han reagerade inte alls på ”vi vill fråga om händelser 2006”.
• Han kände inte igen kvinnans namn. Han stod kvar, öppen och nyfiken efter att de sagt det. Kroppsspråket sa ”jaha, vem är det då”?
• Först när de sa ”personen säger att du köpt sex av henne” reagerade han med ett ”nej, nääej, nej absolut inte”. Han såg mest paff ut. Ungefär som jag skulle gjort i samma situation.
• ”Jag har inga kommentarer” kom först när Aftonbladet jagat honom ytterligare ett antal meter med ett ”förnekar du”, ”förnekar du”, …

När man läser AB låter det som om hans enda svar var ”inga kommentarer”, varefter han avgick, vilket onekligen verkar misstänkt.

För mig verkar han faktiskt oskyldig – men också mycket trött på att bli smutskastad. Se klippet och avgör själv!

Alla Visa Män de dyker upp och skriver:

• Varför dementerar han inte? Det har han ju gjort. Han sa klart och tydligt ”nej det är absolut inte sant” i klippet ovan.
• Hon pekas ut som lögnare av exministern (”pekas ut” får en ny innebörd).
• Reinfeldt måste tvinga honom att erkänna.
• När Reinfeldt säger att ”han säger att han är oskyldig” visar han att han inte bryr sig. Det är oempatiskt.

Oempatiskt.

Skulle Reinfeldt då, när hans medarbetare säger ”jag vill sluta, jag mår psykiskti dåligt, vill ta det lugnt ett tag och fokusera på barnen och vara ifred” ha svarat ”klart du ska antingen erkänna detta brott trots att det inte finns några bevis, alternativt lägga all möda på att dementera alla uppgifter som Aftonbladet kan tänkas hosta fram. Ta nu tag i detta samma dag som du sitter i vårdnadsförhandlingar med exfrun. Strunta i depressionerna du fått psykologhjälp för och ställ dig här i rampljuset framför hundra journalister och berätta. Låt detta sedan blir en långkörare hela sommaren, med dig och ditt privatliv i fokus.” 

Det är tydligen empati och ledarskap.

Länkar: AB, AB, AB, AB, Expressen, SvD, SvD, SvD

Not: Denna post hade ett lite annorlunda innehåll, men efter att DN skrev att det påstådda brottet är preskriberat ändrade jag tyngdpunkten.

Not till: Jag har alltid gillat Lena Mellin, men jag är rätt besviken på henne just nu. Om det visar sig att han faktiskt är oskyldig hoppas jag både Lena och Aftonbladet åker dit.

Inga fler köpcentrum i storstädernas utkanter, för att komma ifrån bilberoendet hos inomtullborna, tycker Maria och Peter.

Men men men vi förortsbor då? Ska vi ta pendeln in till centrala Stockholm och flanera runt på ett tre kvadratkilometer stort område varje gång vi ska ha alvedon, barnkalaspresent, vinterstövlar och tomatpuré?

Jag är helt med på att det redan finns många köpcentrum runt Stockholm och kanske det räcker nu. Då är det ett argument i sig – men att förbjuda nyetablering enbart för att uppfostra innerstadsborna till att låta bli att köpa bil känns…

Orättvist.

Jag är nu förbryllad.

Jag är förbryllad över varför Littorin, som inte är apful och borde kunna få till det på annat sätt, köper sex – för onekligen verkar det som om det är sant.

Jag är inte förbryllad över varför han hoppar av – kombinationen ungar i känslig ålder som far illa, hjärtinfarkt och vårdnadstvist räcker för att vilja lämna rampljuset, med eller utan sexköp högst upp på lasset.

Jag är inte förbryllad över att Aftonbladet väljer att publicera trots att han lämnat rampljuset.

Jag är inte förbryllad över att Reinfeldt, om nu Littorin säger ”jag har blivit konfronterad med sexköpanklagelser som inte stämmer, men jag orkar inte mer”, tycker att det är en bra idé att han kastar in handduken.

Jag är dock förbryllad över att Miljöpartiet tycker att ”Moderaterna hanterat detta dåligt” och att ABs ledare skriver ”förtroendet är raserat”.

Vad skulle Reinfeldt ha gjort istället? Hur hade Mona Sahlin eller Peter Eriksson gjort som skiljer sig från Reinfeldts agerande, och som hade varit så mycket bättre?

Länkar: AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Detta börjar som ett skämt, men det är alldeles sant.

Ett skämtmail om Mona Sahlin, skapat av okänd individ i augusti 2009 eller tidigare, som en stor del av Sveriges befolkning läst och skickat vidare, hamnade hos en socialdemokratisk politiker. Han läste avsändarna bakåt och hittade en moderat kommunpolitiker från Gnosjö en bit upp. Jo. Detta att ”läsa avsändarna till mailet” kallas fortsättningsvis för ”att spåra”, kanske för att antyda att avancerat detektivarbete ägt rum. Hursomhelst. Denne politiker är inte längre kommunalråd, och befinner sig både geografiskt och organisatoriskt många mil från moderatledningen.

Vad gör man då? Jo, man skickar ut ett pressmeddelande till landets alla tidningar, som igen publicerar varsin helt identisk artikel (AB, DN, SvD), där Baylan kräver att moderatledningen tar tag i detta nu, samtidigt som han antyder att det är Odells fel för att han sa ”Tobleronepolitik” för ett tag sedan. För de tiotusentals som gjort forward på mailet till sina kontakter hade inte gjort det annars, tydligen.

Tar tag i vaddå?

• I kommunpolitikern i Gnosjö som skickat vidare ett mail till sina kompisar?
• I Internet?
• Eller ska vi kanske förbjuda E-mail som funktion?
• Eller ska man blanda in Säpo och begära någon form av gärna gränsöverskridande kommunikationsövervakning?

Expressen går lite längre och en ledsen Mona Sahlin berättar att hon inte skickat brevet själv där det står att hon skrivit att man ska skippa TV-licensen, betala med statens kreditkort eller betala dagmamman svart. Det var ju tur att vi fick veta det. 

En fd åklagare påstår att brevet är förtal, vilket hade varit korrekt om inte Mona Sahlin varit en offentlig person. Vi har all rätt att skämta om politiker även i Sverige. Det inte direkt så att det inte cirkulerar mail och youtube-klipp även om borgerliga politiker. En del mer roliga, andra mindre.

Vem tjänar på detta tramsande?

Inte du och jag.

Fram för sakpolitiken!

Länkar: AB, Holmqwist

Jag tänkte lära mig lite om varför det är dåligt med obligatorisk A-kassa, eftersom jag generellt tycker det är en bra grej, så jag läste inlägget Obligatorisk A-kassa hot mot kollektivavtalen av Stefan Löfven och Sven-Erik Österberg.

Det visade sig att artikeln inte alls handlade om a-kassor, och ganska lite om kollektivavtal. Istället var det en beskrivning av författarnas åsikter om Alliansledningens känsloliv, författat på en svenska som påminner om en mellanstadieuppsats, genomgående med bisatser som står som meningar, och barnsliga val av adjektiv. Eller vad sägs om ”förslaget är dumt”?

Här lite smakprov: ”Regeringen rynkar pannan och låtsas vara bekymrad över flykten från a-kassan”, ”Borgarna vill ge sken av att förslaget om obligatorisk a-kassa är sprunget ur en omsorg om de människor som blir arbetslösa”, ”Regeringen vill återigen medvetet öka klyftorna”.

Vi får också en historielektion ”Bildandet av arbetslöshetskassor i facklig regi var en grundpelare när den svenska modellen tog form för 100 år sedan”. Rätt förstås, men inte på någon fläck relevant.

Kärnan i kritiken står aldrig i klartext, utan man får leta mellan raderna. ”Det har redan visat sig att försämringar i a-kassan leder till att löntagarna lämnar, inte bara kassorna, utan också de fackliga organisationerna.” Mmm. Fast det är inte alls försämringen som är problemet med det föreslagna obligatoriet, eller hur?

Det som aldrig nämns är att fackföreningarna behöver bundlas med A-kassan för att få folk att gå med. Även om det idag är möjligt att bara vara med i A-kassan är det få som orkar med det, så därför får fackföreningarna medlemmar som egentligen är ute efter A-kassan. Ungefär som McDonalds – man vill sälja strips till kunder som egentligen ute efter hamburgarna. Då är det inte snällt om burgare säljs obligatoriskt med skattemedel, eftersom många i så fall inte kommer att lägga ut pengar på bara stripsen.

Jag förstår problemet, och jag kan också känna en viss oro för vad som kommer att hända när vi får svaga kollektivavtal – det jag saknar är argumentationen kring varför kollektivavtalens varande nödvändigtvis måste ställas emot människors grundtrygghet.

Inget av detta besvaras som sagt i artikeln, utan vi ska vara emot enbart för att Alliansen är för, och de är elaka, okänsliga människor med en hotfull plan för the small people.

Jag tycker fortfarande att obligatorisk a-kassa är en bra grej. Jag tycker inte det är OK med förslaget om högre avgifter för den som jobbar i en ”högriskbransch”. Det må vara att det finns en nationalekonomisk finess med den abrovinken, men det finns inte en pedagog i hela Sverige som kan förklara det på ett begripligt sätt, så skippa den idén!

Sedan ser jag fram emot en förklaring till varför kollektivavtalen nödvändigtvis måste undermineras av det frånfall av medlemmar som följer av allmän a-kassa. Det kommer ju fortfarande att vara förbjudet att anställa under avtalslönerna. Om medlemstalen sjunker får facken ju göra sig attraktivare. Det går fortfarande att locka folk med förmånliga försäkringar, hotellnätter och andra erbjudanden. Man kan inte vara så makalöst beroende av att så att säga ”lura in” folk via a-kasse-medlemskapet. Tänk nytt!

Jag är öppen för vettiga argument, som inte knyter an till bekämpning av borgarnas inbyggda ondska, och manar till försvar av Törnrosdalen or else.

Det är ett faktum att när det finns mycket att göra hemma väljer kvinnor bort karriär.

Kvinnor tar ut föräldraledighet och vårdnadsbidrag. Kvinnor går ner på deltid när ekonomin tillåter för att hämta tidigare och hinna handla och städa till helgen.

Mycket men inte bara därför halkar kvinnor efter i karriären, får lägre lön, sämre arbetsuppgifter, färre chefstjänster och inga styrelseposter. Många kvinnor gillar uppenbarligen att ta hand om hem och barn, trots att det förstör för kvinnokollektivet.

Så långt kan alla vara överens. Sedan är frågan vad man vill göra åt det.

Man kan ha två utgångspunkter:

• Kvinnor som vill vara hemma ska motarbetas
• Alla ska få välja själva

Själv är jag lite kluven till detta och tycker man får avgöra på en case by case basis. I slutet av 80-talet och början av 90-talet var jag hemma i stort sett oavbrutet i sex år med mina barn. Jag var en av dem som fick det utskällda vårdnadsbidraget på 2,000 kr i månaden 1993, under den korta tid det fanns. Min karriär har knappast skadats av detta – jag kom tillbaka till arbetslivet betydligt mer fokuserad och med klara prioriteter. Mina yngre barn har å andra sidan gått ganska långa dagar på dagis från det de var små. Det har funkat det också.

Från samhällets och jämställdhetens sida finns det fördelar med att försöka tvinga kvinnor att inte vara hemma. När män delar hemarbetet och föräldraledigheten händer flera positiva ting:

• Arbetsgivare klassar inte längre ut bara kvinnor i fertil ålder som ”besvärliga”, eftersom även män är hemma ett antal månader och går tidigare för att hämta på dagis.
• Män blir trevligare och mindre macho när de lärt sig byta blöjor och göra potatispuré
• Ungar får bättre relation till båda föräldrarna

Å andra sidan finns ett antal familjer där ena föräldern, oftast kvinnan, helst av allt skulle vilja vara hemma de få år barnen är små, och dessa familjer betalar ju också skatt för alla andras barnomsorg. Det är i Sverige i princip omöjligt att leva på en lön, på grund av marginalskatteeffekterna. Dessa familjer lever därför oftast på i det närmaste existensminimum. Det finns världsunik, men mycket utbredd uppfattning i Sverige att dessa familjer som vill leva som man gjorde förr i Sverige, och fortfarande gör i större delen av världen, ska motarbetas till varje pris. Deras önskan om att få några lugna år utan dagis och tider att passa, med gott om livskvalitet, måste offras på jämställdhetens altare.

Den snabbaste vägen mot jämställdhet går i stor utsträckning ut på att rätt och slätt sabotera för kvinnor som väljer familjen och hemmet framför karriären.

Jag som själv varit hemma så många år och inte ångrar detta för ett ögonblick känner mig inte helt bekväm med detta trots att jag ser fördelarna i punktlistan högre upp.

Clas Borgström (S) menar att (SvD) alliansen motarbetar jämställdheten genom att införa vårdnadsbidrag och RUT-avdrag.

Där hittar jag en logisk vurpa.

Om vi accepterar att kvinnor väljer barn och städning framför karriär så fort ekonomin tillåter, och om vi anser det viktigast av allt att kvinnor istället fortsätter arbeta heltid och satsa på sitt jobb, då är det helt korrekt att vi ska införa tvångsdelad föräldraförsäkring och avskaffa vårdnadsbidrag, så att de inte får en chans att göra några destruktiva val.

Men ur detta följer ju också att lite RUT-städning ofta nog kan bli tungan på vågen för ett par i karriären där marginalskatterna äter upp de sista kronorna av lönen, och där dammråttorna förstör helgerna, så att mamma istället för att gå ner på 80% för att hinna med helgstädningen kan fortsätta jobba heltid.

Ovän av RUT menar att ”vi måste få männen/papporna att hjälpa till mer hemma istället”. Jamen vi har ju redan omyndigförklarat familjerna och bestämt oss för att de är inkapabla att göra sådana val själva. Om vi tror att pappor klarar att städa och ta hand om barn och kvinnor klarar att låta bli behövs ju ingen föräldraförsäkringskvotering och inget indraget vårdnadsbidrag.

RUT väcker känslor. Någon kommentatör på AB skrev en gång att RUT var till för att direktörer ska kunna stå ovanför pigorna och pekande diktera för dem hur de ska kamma mattkanterna. Det kan man ju tycka om man vill. Men om vi helt bortser från känslor och bara ser logiskt på temat ”mammors val” påstår jag att Clas Borgström har helt fel.

Om vi ska använda politiska beslut till att till varje pris pusha kvinnor till att välja jobb framför barn och städning, då följer att RUT fyller en klar jämställdhetsfunktion för familjer med två heltidsarbetande föräldrar.

Alldeles oavsett vad man tycker om mattkantskamning.

Länkar: AB, SvD, SvD, Exp

Jag tänkte ge mig på ett ämne jag verkligen inte kan något om, i hopp om att någon som vet mer ska kunna fylla i mina luckor. Det handlar om en ekvation jag inte får ihop, nämligen den om de deltidsarbetande kommunal- och landstingsanställda.

För det första förstår jag inte varför problemet överhuvudtaget finns. Där jag jobbar, på ett större, internationellt företag, finns inga som helst påtvingade deltider – det finns bara de fall folk är deltidssjukskrivna eller använder 75%-regeln för föräldrar till barn under 12.

Varje anställd kostar ju företaget en fast summa pengar oavsett arbetstid. Det handlar om arbetsplats, utrustning som dator och mobiltelefon, del i sekreterare, HR, löneförhandlingar, anställningsförmåner plus all tid som varje vecka går åt till att sitta i generella möten och läsa in sig på sitt ämne innan man överhuvudtaget börjar producera. Man får helt enkelt enormt mycket mer utväxling för varje extra arbetad timme per anställd. Mest lönsam är den som går med på en massa övertid.

Nu inser jag ju att sjuksköterskor och förskolelärare sällan får vare sig mobiler, datorer eller dedikerade skrivbord, och att det finns en fördel i att ha en lite för stor kostym med folk att ösa in för den som behöver jourplanera, men jag tycker ändå att det känns som lite halvkass planering att inte kunna använda dem som vill jobba 40 timmar. Det är ju inga små arbetsgivare. Alldeles oavsett att fler heltider är juste mot den som vill jobba mer borde det också göra verksamheten mer effektiv.

Min erfarenhet av sjukvård är lyckligtvis inte så stor, men varje gång jag tvingas uppsöka en akutcentral slås jag av hur fruktansvärt rörigt det är. Man kan inte med datorerna, knappar med pekfingrar, skriver fel, glömmer folk i korridorer och har inga fungerande rutiner. En gång satt vi i fyra timmar helt i onödan, av totalt åtta timmars väntan, i ett rum som kunde använts till andra patienter, och väntade på röntgen trots att de gått för dagen. Detta på en plats där panik ska vara vardag.

Det är möjligt att jag råkat ut för mycket missvisande exempel och att det inte finns något egentligt problem, men det känns ändå som om en stor del av situationen med de ofrivilliga deltiderna handlar om att de som schemalägger personal helt enkelt inte lägger tillräcklig möda på eller har tillräckligt med logisk kompetens för att få ihop scheman som funkar för alla. Istället gör man det lätt för sig och anställer en deltid till. Självklart ska inte undersköterskan operera eller förskolläraren städa kommunhuset, men såvitt jag förstått finns det många deltidare även inom exakt samma yrkesroll.

De rödgröna har lyft upp frågan, och det är bra.

De har sedan lovat en miljard till kommuner och landsting som fixar detta. Är det bra?

Jag tänker så här. Om man antar att man i en given kommun har exakt det antal anställda man behöver och har råd med, och sedan fyrtio 75%-are vill gå upp på heltid, då blir det oundvikligen tio pers som ryker. Det är ju då synd om dem, men de kanske måste offras för principen, och förhoppningsvis hitta ett bättre jobb senare. Man kan också tänka sig en lite längre, mycket trevligare process, där man låter naturlig avgång ersättas av att låta deltider gå upp i tid.

Men var kommer miljarden in? Ska den användas till att behålla dessa tio lite längre? Det är väl i och för sig alltid välkommet med extra händer i både vård, skola och förskola, men det är ju bara tillfälligt. En miljard är 110 kr per invånare, eller 550 kr per trebarnsfamilj. Detta ska man skänka till kommuner och landsting för att de ska göra det de borde ha gjort från början, nämligen fixa en fungerande arbetsplanering. Kan inte pengarna användas bättre?

Jag har inte bestämt mig än, men jag lutar åt att jag tycker att denna fråga borde kommun och landsting kunna lösa utan extra skattemedel, till exempel genom att göra det till en valfråga som Stockholmarna gjort. Men då måste man förstås också tala om hur många man tänker avskeda, eller hur man nu annars tänkt lösa det.

För det är ju inte bara till riksdagsvalet vi väljer.

Resonerar jag rätt?

Länk: Exp, SvD