En hel artikel om vårdnadsbidrag lyckas docenten Andreas Bergh författa utan att ens nämna fenomenet ”barn” och vad som är bäst för dem. Det i sig är en prestation. Kanske är det medvetet – kanske tycker han bara det är irrelevant.

Jag hör till dem som fick vårdnadsbidrag på nittiotalet, under den korta tid det fanns, efter en tuff politisk kamp från Alf Svensson. Jag var hemma i hela sex år med mina äldsta barn. Föräldrapenningen drygades ut med extrainkomster som lärare/kursledare medan mormor passade barnen. Och med några tusenlappar i vårdnadsbidrag. För det kommer jag att betala i form av lägre pension så småningom.

Det var det värt.

De yngre har däremot gått på dagis sedan ”normal” ålder, dvs dryga året.

Jag förstår drivkraften hos KD och alla andra som vill ha vårdnadsbidrag. Det handlar inte om att ”passa barn”, som Bergh lite föraktfullt uttrycker det. Det handlar om att vilja vara med dem under deras första år. Att vara den som visar dem världen, att få uppleva deras stora bedrifter när de klättrar, pratar, funderar, upptäcker och drar slutsatser. Det handlar om att knyta band för livet. Band som många av oss som jobbar heltid faktiskt helt missar, därför att barnen istället utvecklas i en artificiell miljö. För det är vad dagis är. Det är ett låtsashem. Jag gillar dagis. Jag har massor av bra erfarenheter. Men det betyder inte att jag inte ser att det inte är the real thing.

Jag har en nyanserad bild av vad som är bra för barn. Och jag blir förbannad när jag läser det förakt för föräldrar som vill vara hemma som skymtar i ordvalen hos docent Bergh.

När detta är sagt har han förstås rätt i sak. I övrigt, vill säga.

Det är ett problem med vårdnadsbidrag att det cementerar strukturer. Den som redan har låg eller ingen inkomst, eller som står långt från arbetsmarknaden riskerar att fastna ännu mer. Och det finns ytterligare ett problem han inte nämner – och det är att barn till utrikes födda i vissa fall verkligen kan behöva den introduktion till Sverige och svenska språket en förskola kan ge.

Jag kan tycka att vårdnadsbidrag ska finnas för barnens och familjernas skull. För de där föräldrarna som kämpar för att ge sina barn en Bullerbyuppväxt, i en stark familj. Jag tycker det är bra att inte tvinga alla in i samma form. Förskolor kostar faktiskt samhället enorma summor pengar, som sparas in när barnen är hemma.

Å andra sidan tycker jag vi kanske borde tänka om – av de där andra skälen jag nämner där ovan.

En ”omtanke” skulle kunna vara den modell där föräldrarna kan vara dagpappor eller dagmammor åt sina egna barn. Då måste man uppfylla vissa krav, och det finns en kommunal tillsyn med i bilden. Jag tror det är den bästa lösningen.

Men jag är öppen för fler förslag.

Så länge de har barnens bästa som utgångspunkt.