Det finns en gigantisk skillnad mellan papperslösa i Sverige och papperslösa i USA.

Här kan man nästan inte försörja sig själv om man inte har uppehållstillstånd. Det finns nästan inga svarta jobb kvar längre, efter att RUT och ROT infördes. Visst. Bärplockare, oseriösa byggföretag – det går. Men det är svårt. Så papperslösa är mer eller mindre beroende av hjälporganisationer.

I USA, däremot, finns familjer som levat i decennier under radarn. De betalar till och med skatt. De är en del av samhället – de bidrar, men saknar rättigheter.

Papperslösa i Sverige är runt 20 000, dvs två promille av vår befolkning.

Papperslösa i USA är 11,7 miljoner, vilket innebär 3,44 procent.

Sjutton gånger fler per capita.

Det är mot bakgrund av detta som vi behöver förstå varför så många är så upprörda över att man skickar hem ”the illegals”.

Dels känner många förstås empati med människor som bott där större delen av sitt liv och gjort rätt för sig.

Men det är också ekonomiskt korkat. Dessa människor är ju superbra arbetskraft. Tar vilka jobb som helst, med mössan i näven.

Så två grupper är nu väldigt arga.

De empatiska och utsugarna.

Själv tycker jag ju förstås att landet som är världens mest tekniskt framstående borde fixa ett register över sin egen befolkning. Då slipper man dessutom de som är folkbokförda i flera stater och röstar överallt. Och sedan behöver man ordna en ”path to citizenship” för dem som bott där länge. Börja med uppehållstillstånd för dem som jobbar och inte begått brott. De må ha kommit in på fel sätt, men gjort är gjort. Nu är de där.

Facebook