Kungen, borgarna och fattiglapparna

Svenskarna har blivit mer negativa till monarkin, sägs det. Det kan säkert stämma. Det har nog iofs pyrt länge i torp och stugor, men det är först nu, i de sociala mediernas tid när alla kan skriva av sig sin frustration, som man har slutat bara muttra och stället tagit med sitt missnöje till sina nya utloppskanaler.

Men egentligen kan man dela upp de missnöjda i två huvudgrupper, även om de för all del gärna använder varandras argument.

Den ena sorten är de (semi-)intellektuella, som drar långtgående växlar på urinnebörden i ordet demokrati och sedan för fluffiga och invecklade resonemang om varför hela vårt statsskick egentligen bara är en illusion, så länge som kungen sitter där på sin nedärvda statschefstron och blockerar det demokratiska flödet. Sådana uttalanden görs av till exempel Gudrun Schyman och Lars Ohly. Åsikterna är typiska för vänsterfalangerna, men de finns också i högerled.

Den andra kategorin är ”pengarna ska minsann användas till dagisplatser”-kategorin, och den gruppen verkar vara bra mycket större – den består av ilskna rättvisepedanter som anser att om vi avskaffade kungahuset skulle enorma summor pengar kunna flyttas till förskolor, skolor och äldreomsorg. Kungahuset lever på det fattiga folkets bekostnad, de gör inte ett vettigt jota för pengarna och bandklippning kan med fördel med ett enkelt handgrepp överlåtas åt vår statsminister eller någon annan liknande individ med mycket tid över i kalendern.

Det som började med sura pikar har nu tagit astronomiska dimensioner. Logiken är förvirrad. Victorias lysning borde inte få äga rum. Men nu när den gör det måste Madeleine delta, även fast hon inte vill vara i rampljuset just nu, och gör hon inte det ska hon ha löneavdrag och skicka läkarintyg till försäkringskassan. Att kungahuset får en fix summa pengar och att hon inte har vare sig lön i ordets egentliga bemärkelse eller f-kassa verkar inte spela in i sammanhanget. Alla människor råkar faktiskt ut för samma sak som hon (en uppslagen förlovning med fästmannens otrohetsaffärer i detalj återgivna på förstasidorna i världspressen), och alla andra återgår faktiskt till jobbet (som består i att bli fotograferad och svara på pressens frågor) samma dag, så kom inte här och gnäll minsann.

Åsikter är åsikter och var och en måste göra sin egen bedömning, men det är märkligt hur lätt fakta är att bortse från när människor ska rättfärdiga en ilska som jag gissar många gånger handlar mer om ens egen känsla av litenhet än verkliga sakskäl.

Själv är jag tämligen ointresserad av idrott. Ändå deltar jag med min skatt i betalandet av massor av idrottsarrangemang. Och det är OK, för jag vet att andra tycker sånt är kul att följa, och att Sverige får bra PR av alla större arrangemang vi anordnar.

Förra veckan var jag i Shanghai och såg World Expon. De miljarder som plöjts ner i detta evenemang går knappt att mäta – bara Saudiarabiens hus lär ha kostat 1.5 BSEK, och i jämförelse ter sig prinsessbröllopets kostnad som en piggelin bredvid en nobelmiddag.

Sverige är också fullt av små och stora turistbyråer som med skattemedel trycker upp skyltar och broschyrer och försöker få turister till sin ort. När de väl lyckas få ett evenemang till sig är det ju självklart att de snyggar till omgivningen, asfalterar om, planterar blommor eller städar en kyrka som är en del av det svenska kulturarvet och som inte blivit genomgången på över ett halvsekel. Man bjuder ju inte hem gäster som man vill imponera på till ett stökigt och smutsigt hem.

Man kan känna hur man vill inför ordet ”demokrati” och man kan tycka vad man vill om de individer som ingår i vårt kungahus. Men jag påstår att den investering av skattemedel vi gör i apanaget och i bröllopet är en superplusaffär för Sverige.

Hur man än räknar.

Länkar: AB, AB, AB, AB, ABSvD, SvDSvd, Svd, Svd, SvD

6 thoughts on “Kungen, borgarna och fattiglapparna

  1. Jag håller inte med, av två simpla (semi-)intellektuella skäl. Det första är att kungahuset är en stor smutsig fläck i vår grundlag. I grundlagen står att knugen får i princip göra vad som helst. Det värsta som kan hända honom (eller henne då Viktoria tar över) är att de kan bli avsatta från tronen. Inget mer. I nästa paragraf (eller om det är 2-3 ner), så står det något i stil med att ”alla ska vara lika under lagen”. Jahaja.

    Det är som att säga ”du får inte dividera med noll, förutom vissa speciella nollor”.

    Sen har vi det praktiska skälet. Om nu knugen ska agera nån sorts pseudo-president för den här skutan, så borde denne isåfall väljas baserat på dennes meriter, som VD:n för vilket annat företag som helst. Som sådan skall denne också kunna sparkas då ett dåligt jobb utförs.

    Nu är det ju som så att det är svårt att omsätta detta i praktiken. Vem utvärderar meriterna, och hur skall de utvärderas? I realiteten väljer man då en president.

    Och nej, en knug är inte samma sak som en president, även om det kan verka så på ytan, om man ser till vad deras arbetsuppgifter är. En president kan man sparka och välja om ifall denne suger. En presidents ekonomi är transparent och kan granskas. Knugens kan inte. Hur kan man veta att han inte suger i sig pheta kokainlinor för en stor del av apanaget när dess budget inte är öppet för granskning?

    // Jörgen

    ps. Hur är läget med dig förresten? 😀 ds.

    • Spännande!
      Jag påstår nu att det du säger egentligen inte alls går emot det jag sa. Fast du lägger iofs till vissa relevanta aspekter. Är du med på det?

      Regenten (kungen eller i framtiden Victoria) kommer att få sparken om de inte sköter sig, det är jag övertygad om.

      Jag håller faktiskt med om att vi borde modernisera monarkin. Jag tror på lön istället för apanage, och att de pengar som går till vård av fastigheter ska ha ett annat konto. Då hade vi sluppit att tjafsande kring Madeleines ledighet – hon hade helt enkelt bara tagit semester. Idag leder apanageandet till att kungafamiljens barn får någon form av fickpeng istället för lön, och det är inte riktigt värdigt.

  2. sannt: ”kungen, borgarna och så vi alla andra FATTIGLAPPAR”, åtminstone jag som går i ålderspension och vi är mest diskriminerade av alla. 10 representanter i Riksdagen bör vara 100 representanter, då sextiofem år och uppåt är en väljarkår på två miljoner. En fördelning av rikdagspartiernas kandidater bör vara efter genus, ålder, etnicitet, funktionshindrad

  3. ylva: ja, grejen är väl den att just pensionärer vill vara pensionärer och därför inte rimligtvis står till förfogande för riksdagsplatser på samma sätt som folk i yrkesverksam ålder… eller är det inte så?

  4. Pingback: Diktaturer, diktatörer och Törnrosas dop | Svava Valkyrie's Blog

  5. Pingback: Bröllopsgullegull och VM | Svava Valkyrie's Blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s