Det sägs att jag tillhör Maria Wetterstrands främsta supportergrupp: mamma i Storstockholm. Det är sant att det är lätt att ryckas med när hon debatterar med Björklund i Agenda. Det är inga problem att se henne i rollen som klassförälder och brännbollsarrangör. Björklund ser lite strängare ut. Som en magister.

Metaforer är det ingen brist på när hon ska beskriva Björklunds skola.

• Med rosor på kinden och solsken i blick går liten sexåring till sin förskoleklass, ivrig och förväntansfull, bara för att bli nedtryckt av en stämpel, ett betyg som säger att hon inte duger. Tårarna faller sakta längs rosenkinderna och barnet lever resten av sitt liv trasigt och desillusionerat. Det värker i moderstarmen.
• Piskor och poliser ska tvinga barn till lydnad.
• Vilken lärare var bäst i skolan? Den stränga eller den som lyckades få med sig eleverna? undrar hon retoriskt. Poängen med frågan är inte tydlig, men jag tror hon menar att den lärare som inte lyckas skapa lydiga barn eller tonåringar genom att vara snäll mot dem har misslyckats i sitt jobb. Fast det kan också vara jag som misslyckats med att fånga poängen.
• En” flumskola” som premierar inlärning kommer utan tvekan att förstöra barnens kreativitet.

Tant Maria tycker man ska vara snäll mot barn. Farbror Jan tycker man ska vara sträng.

Björklund förklarar och förklarar. Betygen ska vara från sexan och inte sex års ålder. Jo, men det är tillåtet från förskoleklassen och ett fåtal skolor tillämpar det. Det måste omedelbart förbjudas, menar Maria. Pja kanske, kanske inte, men är det verkligen värt att diskutera halva debatten? Är det inte bättre att fokusera på de övriga 99,7 procenten skolklasser?

Betyg från årskurs sex är inte bra, för man kan inte bevisa att betyg är bra, eftersom i princip bara Sverige är betygslöst i den åldern, internationellt sett. Man kan självklart inte bevisa motsatsen heller, men det är ändå bäst att skippa dem. Varför får vi aldrig veta.

Björklund har ju haft några år på sig att jobba med bara skolfrågor, och har en stor uppsättning förslag för kommande steg. Allihop är kassa, deklarerar Wetterstrand konsekvent. ”Till och med att mobbarna ska flytta istället för den mobbade? Det var ni emot…” ”Ja kanske inte så mycket just det…”

Jag anser att skolan behöver förändras rejält, och för alla föräldrar till barn med strukturproblematik är detta superbråttom. Många ungar går under i en skola där enbart förmågan att jobba i grupp premieras. Många barn behöver ordning, regler och struktur för att överhuvudtaget kunna ta till sig kunskap. Det gäller ofta men inte alltid antingen de smartaste och eller de som har svårast för sig. Barn slås ut idag. Barn slogs ut förr också, i den gamla skolan. Grupparbeten är bra, individuellt arbete också. Balans är king.

Men vad vill då Wetterstrand? Det vet man inte. Men man vet att det inte är en återgång till den gamla skolan, utan något annat, nytt, spännande. ”Modernt” kanske, för att använda hennes favoritadjektiv.

Sammanfattningsvis: Det finns en förslagstunna som är tom och därför skramlar mycket. Så finns det en tunna som är full av små och stora idéer.

Det väljarna måste göra är att titta på den fulla tunnan och bestämma: vill jag ha detta, eller väljer jag att ge en rödgrön regering ett carte blanche?