Dagen när jag valde fel

När jag i mitten av nittiotalet sökte – och fick – jobb på ett större konsultföretag, fick jag göra ett personlighetstest. Ett delmoment var att välja vilka ord jag tyckte bäst om i ordpar. Jag minns fortfarande ett av valen. Det var orden kritisk <-> okritisk. Jag tänkte med hjärtat. Kritisk låter hårt och ogästvänligt, tänkte jag. Okritisk låter öppnare och gladare. Trevligare, helt enkelt.

Redan när jag kom hem på kvällen hade jag ångrat mig. Bittert.

Jag kände mig liksom fånig, som trots många universitetspoäng bommat att inse att kritiskt tänkande är den näst vackraste av egenskaper. Det är det kritiska tänkandet, granskandet, ifrågasättandet som lyfter oss i håret, och tvingar oss att se världen på nytt om och om igen. Det är också genom att vara lagom kritiska mot oss själva som vi blir större som människor.

Ibland är det små, obetydliga händelser som förändrar vår världsbild och vårt sätt att se på oss själva.

Den dagen då jag gjorde testet, har det visat sig senare, var omvälvande i mitt liv.

Dagen när jag valde fel.

Ska Sverige inte regeras?

Västerblocket är upprört för att Reinfeldt säger att han kan tänka sig att regera i minoritet, worst case – trots att Reinfeldt klart och tydligt sagt att han inte tänker ”ta i SD med tång”, och helst vill förhandla med Miljöpartiet om det blir nödvändigt.

Nu säger Peter Eriksson att ”det verkar som om de på allvar är beredda att förhandla med Sverigedemokraterna om en riktig maktposition”, vilket är helt taget ur tomma luften.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen.

Båda blocken har sagt sig vilja hitta en kompis på andra sidan. Alla partier, C, FP och MP, säger dock nej till att vara denna kompisen. Ur detta följer att någon måste regera i minoritet.

Istället för att svamla om att Reinfeldt öppnar för SD borde väl i så fall MP, om man nu vill vara riktigt ansvarstagande och mota SD i grind, säga att ”i det läget kommer vi att hjälpa till, så att Sverige kan regeras”. Det finns två sätt. Antingen sitter man i en fempartiregering, eller också agerar man stödparti och deltar i budgetförhandlingar.

Men den som säger ”vi tänker inte ställa upp så att Sverige kan regeras utan rösta emot allt ni kommer med, men om ni får igenom ett enda förslag med hjälp av SD är ni hemska människor”, är lika konstruktiv och ansvarsfull som en tjurande treåring.

Ohly säger att i det läget ska vi utlysa nyval.

Men på allvar – tror han att väljarna då kommer att tänka ”jahaaa ni utlyser nyval, jamendå ska vi förstås INTE rösta på SD denna gång, utan på Lasse”…?