…som inte funnits mer hade jag säkert velat se Mattias Flink ruttna och dö i fängelset. Men det var det inte.
Jag känner bara empati för en man vars medvetna svartnat under en kort stund, och som då utförde det ofattbara och sedan fått leva med skulden och anhörigas hat i alla år.
Det måste finnas en väg ut för alla.
En framtid, om än oglamorös. För Annika Östberg såväl som för Mattias Flink.
En väg till förlåtelse.
SvD
Descendants of the Golgafrinchans 
”En väg ut för alla” Ja, en sak är i alla fall säker: Mattias Flink kan inte ha varit vid sina sinnes fulla bruk när han gång på gång kramade avtryckaren. Men även om han inte var fullt tillräknelig vid det aktuella tillfället, så har jag svårt att förlåta människor som skadar eller dödar- för dem helt okända människor- av anledningen att deras eget liv rasat.
Jag tror att innerst inne kan alla som inte lider av nån mentalsjukdom skilja på rätt och fel. Även en höggradigt berusad person vet att han inte får kör bil, men många gör det ändå. Men där tar man inte hänsyn till omständigheten att den berusade var så full att omdömet sviktade. Man dömer efter den handling denne begått. Och då är frågan: Ska man ta hänsyn till att en man inte mått bra, när han tog livet av flera människor, och i så fall, ska man inte resonera på samma sätt när det gäller ett rattfyllo?
Jag påstår alltså inget. Bara filosoferar kring svåra frågor.
Ha det bra
Conny: att han skulle ha ett straff är helt självklart – men jag tycker det också är bra att straffet får ett slut. Han var packad, och han var tränad att döda, och det var väl såvitt jag förstått den kombinationen som gjorde att det gick som det gick. Icke-tränade människor har spärrar som hade glidit bort för honom.
Men jag håller i allt väsentligt med dig i ditt inlägg.
God Jul!
Om man skiljer på sona och skydda inser man att vad Flink, Östberg och flera har gjort, nämligen bragt andra människor om livet, aldrig till fullo kan sonas, och att ett straff just därför kan vara tidsbegränsat, åtminstone om det finns en sinnesförändring och att risken för återfall och samhällets behov för skydd är litet eller obefintligt. Detta lär gälla både Flink och Östberg.
Men man inser också att dådet aldrig kan göras ogjort och att sviterna av det aldrig upphör att förfölja de anhöriga som drabbats. Men detta förändras inte genom ett ev icke-tidsbegränsat straff.
Som enda tidning har Dagen fått göra en intervju med Östbergt där hon belyser sin syn på just detta. ”Men efter 28 år i ett amerikanskt fängelse har hon väl sonat sina brott för länge sedan? Så enkelt är det inte för Annika. Hon tycker att hon har förtjänat allt hon fått utstå sedan dess och att hon måste fortsätta att sona. Det hon vill tala om i dag är förlåtelsen och rättfärdiggörandet.” Hon förstår också att de anhöriga inte kan förlåta henne.
Ja jag håller med i sak. Det är rätt ofta folk (läs ”de som kommenterar nyhetsartiklar”) säger ”ska X bara få Y månader för ett liv”, eller vad det nu kan vara, och då brukar jag alltid svara att straff inte handlar om öga för öga, dvs det ska inte vara någon sorts betalning. Sedan blir det mer komplicerat, för vad är då ett straff egentligen…?
Den som är trött, missar en skylt och kör ihjäl en människa ska ju inte rimligtvis dömas lika hårt som den som planerar och genomför ett mord, för att hårdra.
I slutänden handlar det om vilket samhälle vi vill ha, och för mig är det tydligt att, som du skriver, det ska finnas en bortre parentes för den som inte riskerar återfall.