Det var runt 1980 som jag gick på ett gymnasium i Karlstad och vi hade aulaskrivning i svenska. Jag fick några ämnen att välja, och plockade ”Vargar i Värmland, för och emot”. Jag hade inte tänkt mycket på frågan tidigare, men blev nu, med en tickande väggklocka över mig, tvingad att fundera ända ut i hörnen på vad jag tyckte, och vad andra kunde tänkas tycka, och sedan bygga upp en argumentation.

Då hade de funnits ganska kort tid, men vållat stor debatt i lokalpressen, främst från ilskna nordvärmlänningar som tyckte di där i Stôckhôlm skulle låta bli att ha åsikter.

Idag är jag själv nollåtta, och sannolikheten att en varg letar sig in på min förortstomt lär vara mikroskopisk, så ur det nordvärmländska perspektivet ska jag bara hålla klaffen.

Men det gör jag inte. Jag har fortfarande ungefär den uppfattning som etablerade sig där i aulan för trettio år sedan:

Vi människor har erövrat världen från djuren, och då måste vi ta ansvar för allt som lever. Att vårda kan ibland betyda att döda, men då ska det till mycket starka skäl. Mycket därför är jag vegetarian.

All retorik som bygger på jägarnas motiv och huruvida de är onda eller goda människor är helt ovidkommande. Det som spelar roll är enbart om dödandet är motiverat ur någon synvinkel – vargstammens egna framtid, människans säkerhet, andra djurs överlevnad.

Jag har letat igenom nätet, men inte hittat något faktiskt argument för varför det skulle vara så. Denna analys verkar jag dela med de flesta andra svenska medborgarna. Är det så komplicerat att förklara för oss lekmän att det inte går? Eller är det så att det inte egentligen finns någon konkret anledning till dödandet, men de som råkar ha varit remissinstans har lyckats dupera politikerna att tro att detta är rätt bara för att de är auktoriteter?

”Jag kan inte berätta varför, men jag har den här långa meritlistan och det har inte du, så du måste tro mig!”

Bara sluta med jakten nu, snälla.

SvD, SvD, AB, AB, DN

Jag har absolut ingen kunskap om ambassader. Det vet jag om, så därför uttalar jag mig inte om huruvida det är rätt eller fel att lägga ner ambassaden i Hanoi.

Däremot reagerar jag starkt på tramsandet från den grupp Vietnamanknutna svenskar som går ut och kritiserar Bildt och regeringen för nedläggningen.

Bakgrunden är enkel: Regeringen ville lägga trehundra miljoner mer på regeringskansliet än vad man fick igenom, eftersom V, MP, S och SD gick ihop.

Då måste regeringen spara, och har då valt att bland annat lägga ner denna ambassad.

De Vietnamanknutna svenskarna gick då ut och förklarade att det var ett trist beslut, och det är bra. Sådant ska fram. Jag läste den artikeln med intresse, och lärde mig ett och annat.

Då svarade Carl Bildt att han höll med, men att detta är det bästa han kunde göra av situationen, samt en känga till oppositionen.

Men då kommer en ny artikel från Vietnamgänget, med rubriken ”Oansvarigt använda utrikespolitik som slagträ”, där författarna skriver:

• ”Motsättningar hör till det politiska spelet och är viktigt för den demokratiska processen. Dock skall detta spel skötas i riksdagen.”
• ”Sverige har en tradition att inte låta inrikespolitiska frågor påverka de internationella relationerna. Varför frångår Bildt denna viktiga princip?”
• ”Sveriges utrikespolitiska anseende kan fortfarande räddas om Carl Bildt kan lyfta sig över den politiska ankdammen och verka för, som han själv skriver, ett Sverige som är mer – inte mindre – närvarande runt om i världen.”

Det finns generellt två sätt att kritisera ett beslut på:

1. Man förklarar att beslutet är olyckligt och varför, och stannar där.
2. Man förklarar att beslutet är fel, och förklarar hur ett ”rätt” beslut ser ut.

Det bästa i det här fallet hade varit att hålla sig till 1, eftersom artikelförfattarna inte rimligtvis har kompetens nog att klura ut hur ett ”rätt” beslut skulle se ut. Eftersom regeringen inte på någon fläck är ansvarig för riksdagens besparingsbeslut, och eftersom kritiken riktas mot Bildt och regeringen, behöver författarna, för att kunna hävda att regeringen gör fel, förklara var pengarna ska tas istället.

Om man vill hävda att hela besparingen är fel får man istället kritisera riksdagen istället för regeringen, som ju representerar de fyra partier som INTE ville spara 300 miljoner.

När man nu inte gör det blir hela artikeln bara gnällig och tramsig, i nivå med ”du är dum, pilutta dig!”.

SvD, SvD

Efter att Carl Hamilton gett sig in i snåriga funderingar kring ränteavdragens vara eller icke vara vill jag bara påminna om hur det gick förra gången han gav sig på detta med räknandet.

Avdragen är skillnaden mellan hus och inte hus för många unga småbarnsföräldrar.

Skär man i dem kommer oftast bara vi över 40 att ha råd.