I filmen Miss Congeniality, där Sandra Bullock spelade FBI-agent som spelade fotomodell, retade hon upp sig på hur de andra modellerna på frågan om vad de ville kämpa för konsekvent svarade ”World Peace”.

Det senaste i raden Klyschor Som Alla Håller Med Om är att säga orden ”solidaritet” och ”tillväxt” i samma mening, och vips är man en hjälte med helt rätt inställning. Alla politiker utom möjligen Ohly, och i någon mån MP som har egna tillväxtdefinitioner, kör nu hårt med detta.

Senast var det Juholt, som lät väldans stolt när han förklarade att just det var receptet för framgång och typiskt för socialdemokrati.

Det är inget fel i sig. Det som stört mig under en tid är att politik ganska snabbt måste bli konkretare än så, men att de stolta visionärerna på något sätt verkar vägrar se det. Jo, jag vet att Juholt inte hade tid på sig att preparera långa svar, men jag hoppas verkligen han inte tänker fortsätta flumma på den nivån länge till.

När politiker och artikelförfattare pratar uppe i molnen invaggas vi i en känsla av att det inte finns dussintals situationer där den ena principen får stå tillbaka för den andra – t ex LAS, skattesänkningar vs. bidrag, lägstalöner och individuell lönesättning, utan att det finns en tredje, mycket trevligare väg.

Men vi står hela tiden inför torparens dilemma: ska maten gå till gammelmor, småbarnen eller mjölkkon?

Vi behöver sluta vara emot djurmisshandel, cancer och krig och istället fundera över de svåra frågorna – de som inte är självklara.

De där något viktigt behöver stå tillbaka för att något annat är ännu viktigare. Det är för dessa trade-offs skull vi röstar på politiker som tänker hyfsat likt hur vi själva tänker, och som därför kan antas välja som vi skulle ha gjort.

Inte för att de ska stå i fyra år och mysa om att de är ”för ett mänskligare samhälle”.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD