Jag är absolut ingen expert på barnfattigdom, men nu, när detta begrepp blivit det senaste buzzwordet, kan jag inte låta bli att kommentera dem som kastar sig över det som vilken klyscha som helst: ”Jag vill bekämpa barnfattigdom och djurmisshandel och krig!”

Ordet ”barnfattigdom” är laddat. Vi ser framför oss HC Andersens flicka med svavelstickorna, gatubarn i Brasilien eller afrikanska barn med uppsvällda magar.

Men det enda som är helt solklart att ingen klockren definition av fattigdom finns, än mindre av barnfattigdom. När det gäller U-länder är det ju enklare på det viset. Barn svälter, föräldralösa barn bor på gatorna. Barn sniffar, säljs, försvinner.

I Sverige är det tackochlov inte så. Därför behövs andra definitioner. Vissa metoder för att beräkna fattigdom bygger därför på en jämförelse med dem som har det bäst i landet ifråga, och får konsekvensen att när några får det bättre ökar fattigdomen trots att ingen får det sämre, vilket blir lite bisarrt.

Låt oss sedan konstatera att om det saknas definition av fattigdom blir det ännu luddigare när det gäller barnfattigdomdefinitionen.

Därför hoppar politiker från båda sidor staketet raskt över den besvärliga semantiken, och går rakt på vad man ska göra åt det – och, hör och häpna – det man ska göra är precis det man gör.

Med andra ord hävdar Allianspolitiker att det behövs nya jobbskatteavdrag för att få fler i arbete, och för att förbättra för dem som tjänar sämst, och vänsterpolitiker att det är höjda bidrag och stopp för utförsäkringar som är den rätta vägen. SD vill förstås stoppa all invandring.

Var och en av oss är salig i sin tro, men detta är smått fånigt. Att tänka sig att komma åt barnfattigdomen på något av sätten, när vi inte ens tydligt och klart bestämt ens vad fattigdom är, blir som att kasta ring på stort avstånd. För varje träff går tio missar.

Istället borde vi fokusera på vilka dessa barn är, och vad de behöver. I min begreppsvärld hänger nämligen inte familjens inkomst och barnens standard ihop mer än delvis. Det finns ensamstående föräldrar som tack vare ekonomiskt sinne, barnklädessömnad, långkok och få egna intressen kan leva på mycket lite, och Lyxfällan har visat att barn kan vara fattiga i familjer med fullt normala inkomster.

I mitt huvud finns inte en lösning utan flera, och de måste nalkas från andra hållet. Vi måste börja med att hitta de barn som far illa, och förstå hur de har det.

Kanske behöver skolor och förskolor fånga upp de barn som blir retade för sina kläder, som inte kan åka med till skidbacken, eller som aldrig får gå på bio.

Kanske kan man hitta ett sätt att hjälpa utsatta familjer utan att föräldrarna ska behöva skämmas eller stå med mössan i hand.

Kanske behövs en enhet utanför Socialtjänsten dit föräldrar kan vända sig och få hjälp att köpa ett par begagnade skridskor.

Kanske kan välgörenhet hjälpa.

Kanske kan vi alla försöka vara lite lyhörda, och inte köpa de senaste jeansen bara för att vi kan, eller köpa de dyraste presenterna när barnen går på kalas.

Jag vet inte exakt vad som blir bäst, men jag vet att vägen mot målet går genom att bestämma hur vi vill ha det, och att då utgå från barnens verklighet och inte från våra politiska favvokäpphästar.

AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, SvD, SvD, AB, SvD