Barnfattigdom som buzzword

Jag är absolut ingen expert på barnfattigdom, men nu, när detta begrepp blivit det senaste buzzwordet, kan jag inte låta bli att kommentera dem som kastar sig över det som vilken klyscha som helst: ”Jag vill bekämpa barnfattigdom och djurmisshandel och krig!”

Ordet ”barnfattigdom” är laddat. Vi ser framför oss HC Andersens flicka med svavelstickorna, gatubarn i Brasilien eller afrikanska barn med uppsvällda magar.

Men det enda som är helt solklart att ingen klockren definition av fattigdom finns, än mindre av barnfattigdom. När det gäller U-länder är det ju enklare på det viset. Barn svälter, föräldralösa barn bor på gatorna. Barn sniffar, säljs, försvinner.

I Sverige är det tackochlov inte så. Därför behövs andra definitioner. Vissa metoder för att beräkna fattigdom bygger därför på en jämförelse med dem som har det bäst i landet ifråga, och får konsekvensen att när några får det bättre ökar fattigdomen trots att ingen får det sämre, vilket blir lite bisarrt.

Låt oss sedan konstatera att om det saknas definition av fattigdom blir det ännu luddigare när det gäller barnfattigdomdefinitionen.

Därför hoppar politiker från båda sidor staketet raskt över den besvärliga semantiken, och går rakt på vad man ska göra åt det – och, hör och häpna – det man ska göra är precis det man gör.

Med andra ord hävdar Allianspolitiker att det behövs nya jobbskatteavdrag för att få fler i arbete, och för att förbättra för dem som tjänar sämst, och vänsterpolitiker att det är höjda bidrag och stopp för utförsäkringar som är den rätta vägen. SD vill förstås stoppa all invandring.

Var och en av oss är salig i sin tro, men detta är smått fånigt. Att tänka sig att komma åt barnfattigdomen på något av sätten, när vi inte ens tydligt och klart bestämt ens vad fattigdom är, blir som att kasta ring på stort avstånd. För varje träff går tio missar.

Istället borde vi fokusera på vilka dessa barn är, och vad de behöver. I min begreppsvärld hänger nämligen inte familjens inkomst och barnens standard ihop mer än delvis. Det finns ensamstående föräldrar som tack vare ekonomiskt sinne, barnklädessömnad, långkok och få egna intressen kan leva på mycket lite, och Lyxfällan har visat att barn kan vara fattiga i familjer med fullt normala inkomster.

I mitt huvud finns inte en lösning utan flera, och de måste nalkas från andra hållet. Vi måste börja med att hitta de barn som far illa, och förstå hur de har det.

Kanske behöver skolor och förskolor fånga upp de barn som blir retade för sina kläder, som inte kan åka med till skidbacken, eller som aldrig får gå på bio.

Kanske kan man hitta ett sätt att hjälpa utsatta familjer utan att föräldrarna ska behöva skämmas eller stå med mössan i hand.

Kanske behövs en enhet utanför Socialtjänsten dit föräldrar kan vända sig och få hjälp att köpa ett par begagnade skridskor.

Kanske kan välgörenhet hjälpa.

Kanske kan vi alla försöka vara lite lyhörda, och inte köpa de senaste jeansen bara för att vi kan, eller köpa de dyraste presenterna när barnen går på kalas.

Jag vet inte exakt vad som blir bäst, men jag vet att vägen mot målet går genom att bestämma hur vi vill ha det, och att då utgå från barnens verklighet och inte från våra politiska favvokäpphästar.

AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, SvD, SvD, AB, SvD

8 thoughts on “Barnfattigdom som buzzword

  1. att försöka hjälpa utsatta familjer utan att föräldrarna ska behöva skämmas eller stå med mössan i hand, och att utgå från barnens verklighet och inte från våra politiska favvokäpphästar. verkar vara ett både vettigt och intelligent sätt att tänka.
    synd bara att vettigt och intelligent tänkande inte hör till politikernas favoritsysselsättningar.

  2. Leffe: Jo, vi måste ju utgå från hur själva problemet ser ut, och då börja med barnen och inte ekonomin. Jag tror lärare, kuratorer och förskollärare har en del att berätta, t ex. Men mest att berätta har förstås barnen själva.

  3. Ja, barnfattigdom är svårfångat. Precis som fattigdom generellt. Och, precis som du skriver, blir det väldigt svårt med definitionerna i ett välfärdsland som Sverige. Man brukar prata om två olika sätt att definera fattigdom på; Absolut fattigdom och Relativ fattigdom. Absolut fattigdom är det man använder när man hör t.ex. WHO eller FN-rapporter om hur många människor i ett visst land som lever på mindre än 2 dollar (tror jag det brukar vara) om dagen. Dvs det är ett absolut begrepp – hur mycket behöver man för att inte vara fattig. När man använder absolut fattigdom i Sverige handlar det oftast om motsvarande socialbidragsnormen. Relativ fattigdom är när man menar att alla under en viss andel av en normalinkomst är fattiga. Det mest använda är om man har mindre än 60% av median-inkomsten. Det är det som kan få effekten som du skriver om, att när de som har mest pengar får en ökning av inkomsten så ökar också antalet fattiga – om deras inkomster inte ökar lika mycket.

    Intressant som teoretiskt och filosofiskt dilemma, vilken fattigdomsdefinition som är närmast sanningen.

    Men det förändrar inte känslan som det innebär när man som barn vet att man inte har det som alla andra…

  4. Pingback: Hjälp mig hjälpa | Tonårsmorsa – Fatou

  5. Pingback: Konsumbutikens fikarast | Svava Valkyrie's Blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s