Jag vet inte mer än de flesta hur illa ställt det egentligen är med våra järnvägar, men jag blir rätt irriterad över alla förståsigpåare som tycker att sju miljarder om året i två år för underhåll är för lite.
Lite perspektiv: Det är nästan tusen spänn per svensk. Tre och ett halvt tusen för en tvåbarnsfamilj.
Tänk om man nu plötsligt skulle ösa astronomiska belopp, som vi inte har utan måste låna ihop, över en bransch som rimligtvis har begränsat många kunniga och erfarna entreprenörer – vad händer då?
Jo marknaden blir dammsugen på verklig kompetens, och lycksökare ger sig in i upphandlingarna.
Det blir dyrt och dåligt.
Men i Sverige tycker ofta alla precis samma sak, och just nu är det inne att tycka att tusen miljarders biljarder ska läggas just på detta, och då tävlar alla om att bjuda över varandra.
Vi vill ha tåg, men med förnuft.
Descendants of the Golgafrinchans 
”Men i Sverige tycker ofta alla precis samma sak, och just nu är det inne att tycka att tusen miljarders biljarder ska läggas just på detta, och då tävlar alla om att bjuda över varandra”.
Kunde inte hålla med dig mer, och det är väl typiskt för små nationer att alla tycker lika, det är i alla fall min uppfattning.
7 miljarder är otroligt mycket pengar och ett samhälle består av så mycket mer än järnvägar som kräver pengar.
Advertisement
Like
Be the first to like this post.
About SvavaValkyrie
I am a globetrotter, mother-of-many-children, wife, ex-computer programmer, who works in an office, loves dogs and writes novels for fun.
View all posts by SvavaValkyrie →
This entry was posted in Politics, Swedish. Bookmark the permalink.
← Ansvaret för Breiviks dåd
Leave a Reply
Enter your comment here…
Är vi överens igen? 🙂
Hahaha…Jadu Svava, det är ganska svårt att bilda sig en uppfattning om människor via maskiner, så det är ganska svårt att veta var du står i vissa frågor egentligen, men i den här frågan är vi definitivt överens.
Jag vet att du är emot främlingsfientlighet, för att gå utanför ramen för det här inlägget, men vem är inte det egentligen? Ingen är väl fientlig, eller …ja kanske, men de flesta förnuftiga människor vill väl ha en invandring som svarar mot mottagarlandets befolkning och resurser, och jag vet inte riktigt var du står i den frågan. Om man vill ha fri invandring så tycker jag att man inte är riktigt förankrad i verkligheten, vad tycker du? Är man främligsfientlig om man tycker att invandringen är för omfattande i förhållande till folkmängden? 😀
Ja. Vi kan inte ha fri invandring och så generösa regler för våra medborgare som vi har idag, så nej, inte fri invandring. Jag tycker att folk ska få arbetskraftsinvandra. Jag tycker flyktingar ska få en fristad i Sverige. Jag tycker äkta makar och minderåriga barn ska få vara tillsammans. Men jag tycker också att den som kommer hit ska ha både rättighet, möjlighet och skyldighet att så fort som överhuvudtaget möjligt försörja sig själv.
Sedan kan man alltid diskutera detaljer – men jag värjer mig mot alla de fantasisiffror som figurerar på näthatsiterna. Vi måste få upp verkliga fakta på bordet att ta ställning till, och där har media misslyckats.
Ja, visst är vi överens, jag skulle ha kunnat skriva detta själv men jag skulle trycka hårdare på medias roll. Oavsett de olika mediernas politiska färg så tycker jag att de ska rapportera vad som sker i samhället utan att utelämna relevanta fakta bara för några skulle kunna säga ”vad var det jag sa”.
Man ska inte blunda för eller försköna bilden av något som bevisligen är dåligt. Säg att hundra personer samarbetar i en grupp utom 10 stycken, i stället för att samarbeta försvårar dessa 10 för de andra, då ska man inte söka anledningen till att de 10 inte samarbetar hos de 90, och jag tycker att det i viss mån är den bilden man får av media.
I stället pratar man om intolerans, rasism osv. Varför inte ta tag i problemen där de finns i stället för att försöka ”konstruera” anledningar till problemen? I Sverige är debatten kring invandrare så infekterad att vi inte ens kan skämta om de olika nationalitetsdragen, vi är helt enkelt inte vuxna som nation för att på ett förnuftigt sätt kunna förhålla oss till andra nationaliteter.
Om man kollar på amerikansk TV så ser man vilken skillnad på förhållningssätt till invandrare det är, i USA kan folk skämta om raser, hudfärg osv. på ett sätt som i Sverige skulle ses som grovt rasistiskt.
Vi är rädda i Sverige, rädda för att säga fel, rädda för att skriva fel, rädda för att uppfattas fel. Även Sveriges statsminister är rädd att säga eller agera fel. Det här är en psykologisk barriär som vi måste bryta igenom innan invandrarnas integration i det Svenska samhället kan fungera som det är tänkt. Vi ska inte behandla invandrare annorlunda än andra människor, vi ska inte behandla någon annorlunda pga ursprung, vi ska se till vad den enskilda människan gör.
Ett friskhetstecken skulle vara om man kunde läsa i en Svensk tidning följande, förutsatt att händelsen ägt rum förstås:
INVANDRARE I MALMÖ GICK TILL VÅLDSAMT ANGREPP MOT POLIS OCH BRANDMÄN!
I stället skriver man: ”Ungdomar kastade sten mot polis och brandmän”. Jaha, har ungdomarna i Malmö problem? Tanken blir då att ”ungdomarna i Malmö har problem”. Underförstått att man får inte säga att det var invandrare som orsakade upploppet. Men det här är Sverige och här får man banne mig inte kalla spade för spade, men man får ta sin jäkla spade och sopa allt under mattan och låtsas som om problemet inte existerar.
Jag har samma åsikt som du när det gäller invandring, men jag tycker också att det är dags att vakna upp ur den här psykologiska törnrosasömnen och börja prata om problemen med invandring som de facto finns på vissa platser, för det är ju ändå meningen att alla som bor i Sverige ska leva under samma lagar och samma flagga.
Vi har inte haft färgade människor särskilt länge i Sverige. När jag, som föddes på 60-talet – var liten var det fortfarande konstigt och man kollade lite extra i smyg på den som hade mörk hy och krulligt hår.
För oss är ju färgad i princip lika med ”ny i Sverige”, även om det finns undantag. Det gör det svårt att jämföra med USA, där svarta ju funnits nästan lika länge som vita.
I Sverige har vi heller ingen historik av rasmotsättningar så som de haft när de gått från slaveri till apartheid till Martin Luther King. Deras historia präglas av rasmotsättningar men också segrar och framsteg.
I Sverige har vi under de senaste sjuttio åren tagit passiv ställning och avstånd i en raskamp som bara funnits utanför landet, och det gör att nu när vi faktiskt har fått en färgad befolkning och vi verkligen kan använda våra principer till något konkret har det blivit lite inflation i orden.
Som du vet tycker jag inte det är meningsfullt att prata om rasism annat än i raskontext, och eftersom raskontext sällan är relevanta är det istället ord som ”främlingsfientlighet” eller ”invandrarfientlighet” eller, om du så vill, ”flyktingmotstånd” som bäst beskriver situationer i Sverige.
Detta sagt ska vi dock minnas att rasismen i Sverige inte är död. För många gäller att ju svartare desto obehagligare. Och det måste vi också tackla. Men det svåra är att de som känner så oftast inte ens inser det själva.