Det har bubblat runt stereotyper på sista tiden, och det är bra, eftersom vi pratar för lite om dem i vanliga fall.

Senast har det varit Disneys klippande i gamla filmer, och då särskilt dockan, som då fått bli symbol för den skeva antirasism som anses gått alldeles för långt, eftersom hon ju bara är söt och rolig, och hur ska det nu kunna bli jul?

Jag har ingen stark uppfattning i detta fall. Det är så få sekunder det handlar om, och det finns så mycket större strider att utkämpa i jämställdhetens och mångfaldens namn, men när figurerna nu väl är bortklippta är jag nöjd med det.

Vi ska inte förbjuda vare sig Mein Kampf eller Tintin eller gamla Disney-filmer. Även de från kriget där tyskar utmålas som monster, och de med grovt våld ska gå att få tag på.

Men det är skillnad på vad man får leta upp och vad man presenterar som barnprogram. Den som inte tycker det bör fundera över om vi verkligen anser att bara för att våld och porr är tillåtet ska barnen få se det.

Jag är av den uppfattningen att just stereotyper är ett av de viktigaste medlen för att skapa associationsvägar i barns medvetande. Det pågår en fack-indelning i barnens inre, som är svår att bryta sönder när den väl cementerats, och som därför måste utmanas medan barnen är påverkbara.

Processen är nödvändig för att vi som vuxna ska kunna göra snabba, kvalificerade bedömningar av medmänniskor såväl som situationer, men är också grunden till alla fördomar:

• Kvinna: tar hand om barn
• Hund: låter mycket och är farlig
• Skägg: arg gubbe
• Mörhyad: inte som vi

En dotter i lågstadieåren sa en gång: ”Gamla människor är alltid snälla, har jag kommit på!”. Hon brukade prata med alla gamla hon mötte på väg hem från skolan, och hade därför dragit den slutsatsen, och än idag vid 22 trivs hon med äldre generationer.

Den här bilden av ”negrer” bär generationer med sig, och den är inte utsuddad än på långa vägar. Det är den som är roten till Disney’s redigerande.

I Truls och Trilla i Skattkistelandet utgår jag från stereotyper, som den söta prinsessan som är bortskämd och aldrig blir smutsig. Jag låter dem sedan utvecklas och visa andra sidor, och vill på så sätt dels visa att vi själva väljer vem vi vill vara, och dels att vi inte ska utgå från att människor är vad de ser ut att vara. Om man bara lyckas öppna för tveksamhet och bygga broar mellan facken för barnen har vi skapat en möjlighet för out-of-the-box-thinking och kommit ett steg närmare större fördomsfrihet. Så därför får prinsessan rädda prinsen, och hjälten som träder in på slutet är inte riddaren. Vi som växt upp med Pippi kan nog aldrig förstå i vilken utsträckning en stark, självständig flicka – även om just jag inte är så förtjust i just hennes övriga karaktärsdrag – gjort för att påverka vår bild av hur flickor skulle vara.

Jag påstår därför att det viktiga inte är själva klippningen av några sekunders film som visas en gång om året, utan att vi oupphörligen har koll på vad vi trycker in i barnen. Hör de ”det ser ut som ett zigenarnäste” när deras rum är röriga finns det ingen chans att inte det ska påverka deras bild av romer för resten av livet.

Vad jag däremot inte påstår är att alla som gillar den svarta dockan är rasister. Det vore lika fördomsfullt som att påstå att alla vi som tycker Disney gjorde rätt är rabiata kulturmarxister, eller hur?

Carnebro, Fatou